Spridda funderingar om moderskap, uppfostran, semester och annat

Det känns som sista kvällen på semestern. Det är det inte, det är bara torsdag, och först på måndag börjar jag jobba.

Tar jag ut elände i förskott, som jag brukar göra? Kanske.

Men det är inte så illa som det låter, för vid det här laget känner jag mig själv och tillåter mig att vara den jag är. Det är sant att jag i kritiska situationer ofta funderar över det värsta som kan hända, och formulerar hur jag skulle hantera det. Och att jag nu, i en synnerligen vardaglig och okritisk omständighet nära omedvetet börjar tänka på jobbet och en mer ordnad tillvaro redan flera dagar i förväg. Det kan tolkas som att sörja den gryende dagen förut, och det ska man ju inte göra. Å andra sidan kanske man inte heller ska kämpa mot sin läggning?

Semestern är på upphällningen också för att svärmor kommer imorgon. Inte heller det är så illa som det låter, jag tycker mycket om min svärmor trots att vi är mycket olika och trots att olikheterna blir tydligare ju äldre vi blir. Men tre veckor på tre man hand är därmed slut, det går inte att komma ifrån. Förmodligen behöver vi allihop något annat sällskap än varandra.

Inspirerad av annannan läser jag två böcker omlott: Doris Lessings Alfred and Emily och Karin Bergmans brev i urval. Båda väcker tankar om moderskap, dess förbannelse och välsignelse, både det moderskap som blir och det som inte blir.

En mig ständigt närvarande fråga är varför det var så livsviktigt för mig att få barn. Jag begriper det inte själv, fast jag har grubblat. Förmodligen, nej säkert hade jag kunnat åstadkomma ett gott liv även utan barn, men jag var länge övertygad om motsatsen.

Min barnlängtan underminerade en av mina djupaste övertygelser, den att jag i första hand är människa och i andra hand kvinna. Ända sedan jag var liten har jag känt så, och ända sedan jag var liten var pappa mitt identifikationsobjekt och min förtrogne i långt högre grad än mamma. Mina erfarenheter av kvinnlig vänskap har jag beskrivit. När jag vid 21 års ålder träffade O tyckte jag att han var så nära en tvillingsjäl man kunde begära.

Så kom barnlösheten och allt rämnade. En avgrund öppnade sig, inte bara mellan mig och O utan också mellan mig och pappa och alla andra män jag kände. De enda som riktigt förstod var kvinnor, på ett självklart och för mig helt oväntat sätt. Varför är kvinnors barnlängtan så mycket starkare än mäns? Varför ifrågasätts en kvinnas identitet när hon inte blir mamma, när samma sak inte sker för en man?

När man lever med denna starka längtan under många år, när den blir en del av ens liv och ens väsen är det lätt att glömma att det finns andra sanningar. Som denna:

And now there are women, more and more, who decide not to have children, and what a great thing that is.

If you want to imagine a fate far worse than death - yes, that's not going too far, take a woman, without maternal instincts, let's say in the nineteenth century, or in any past century when there was no birth control. She would have to get married, and then have children, because there was nothing else for her. A woman who should never have had children had a brood, and no escape, unless she was tough-minded enough to choose to be a spinster.

I look back at the mothers of my generation and shudder and think, Oh my God, never, never let it happen again...

Det är en sorts kärleksgåva hon ger sina föräldrar, Doris Lessing, det liv hon tycker de skulle ha haft, det liv de kunde ha haft under långt andra förutsättningar. Precis som jag själv har hon lättare att förstå och förlåta sin far hans tillkortakommanden och är obarmhärtigare mot sin mor.

Kanske skulle jag göra något liknande själv för mina föräldrar, men tvärtom: ge dem ett liv tillsammans, ett liv man än idag kan spåra vissa förutsättningar för. Efter att ha varit gifta i tio år och skilda i trettio är de fortfarande varandras stora kärlekar. Men bara kärlek och god vilja räcker inte, som bekant.

Det var med stor fascination jag läste Ingmar Bergmans skildring av sina föräldrars äktenskap, speciellt som boken råkade komma ut under en tid då jag fick veta mycket om skilsmässan mellan mamma och pappa.

Naturligtvis är det intressant att läsa om verkligheten bakom, men också ensidigt. För det är Karin Bergmans verklighet som beskrivs, och den är lika enkel som trist och sorglig: hon är fjättrad vid en man som är henne främmande och motbjudande. Om detta beror på psykisk sjukdom eller hennes egen märkliga symbios med sin mor, som måste ha utövat stor press på det äktenskapliga samlivet, må vara osagt.

Mer fångas jag av tidsmarkörerna. Breven som skrivs, de långa, förtroliga. Omöjligheten att begära skilsmässa. Livet och äktenskapet som genomlevs som på en scen, prästens familjeliv måste vara ett ideal. Ändå finns möjligheten att resa bort under långa tider för att vila upp sig, mormor rycker in och tar hand om barnen månader i sträck.

För att inte tala om barnuppfostran. Äldste sonen Dag beskrivs som ett mycket originellt barn. Penseerna i vår trädgård kallade han för Mors ögon. Men man bekymrar sig också över hans starka vilja.

Idag hade jag honom i garderoben i minst en 1/2 timme och ändå var det nätt och jämnt att han ville lyda mig då han kom ut. (Dag är här 2, 5 år.)

Det var lättare nu ge honom stryk än förut, och Dag måste känna att han äfven i alla delar har sin öfverman i mig, och att jag kan klara upp en sådan här situation ensam.

Jag har en stark känsla av att min egen Q är just ett sådant barn vars vilja hade föranlett diverse obehagliga åtgärder hade vi levt för hundra år sedan.

Och nog förstår jag forna tiders uppfostrare. Särskilt väl då Q ger mig en utmanande kolsvart blick när jag för femtielvte gången tillkämpat vänligt ber honom klä på sig, då han sjunker ihop i en lealös hög på golvet utan att släppa mina ögon, för att plötsligt fara upp, avfyra en ljudlig och blöt prutt med munnen, pila in på sitt rum och smälla igen dörren. Han gör mig rosenrasande med enkla medel. Tre år gammal. Var ska detta sluta?

När jag sansat mig inser jag att han förmodligen i detta har utövat egenskaper som kommer att gagna honom väl i livet: intelligens, mod, företagsamhet och just det, stark vilja.

Fantasi har han uppenbarligen också. Efter nära tre veckor insåg vi att Q var svältfödd på jämnårigt umgänge och inviterade en av dagmammekompisarna med föräldrar för att leka och beundra vårt nya hus. Deltagande sade de att det var tråkigt att höra att vi haft inbrott så snart efter inflyttningen. ???? Jo, för Q hade berättat att det kommit tjuvar hem till honom eftersom mamma och pappa glömt låsa dörren och sedan fick de ringa polisen.

Han gör mig fly förbannad oftare än jag vill tänka på. Men jag är inte ett dugg orolig för hur han ska klara sig i livet.

Njuter

Semestern går imorgon in på sin tredje (och sista) vecka. Jag njuter av vitt skilda ting.

Att jobbet äntligen är mig fjärran. Telefonen tiger, jag ger fan i att kolla mejlen. Skönt.

Att efter att ha svurit och svettats hela dagen kunna sitta ute till midnatt i den varma kvällen.

Ätt äta mörkröda jordgubbar med socker och ovispad grädde. Det godaste jag vet.

Att skolka från stugpysslet och åka på utflykt, fika på gårdsbutik och fynda på loppis. Jag köpte en koppartillbringare, O en gammal tving, Q ett snidat trälejon. Alla var nöjda med sina fynd.

Att jag syr igen, för första gången på flera år. Först ett par nya gardiner. Sedan av bara farten en linnetunika som legat halvfärdig i evigheter. Nu kökshanddukar i tyget Persons kryddskåp, passar bra i ett blått 50-talskök. Plötsligt är lusten tillbaka, jag ska nog banne mig ta tag i en gammal idé: att omvandla en fantastisk fotsid sydafrikansk klädnad, inköpt i Kapstaden, till något mer bärbart och smickrande. Sedan kanske jag skulle göra något av det där batiktyget mamma hade med sig hem från Indonesien när det nu var, 2003?

Ljuvligast kanske att titta på Den vita stenen med sömntung Q liggande i knät. Han är på gränsen till att sluta sova middag, med påföljd att han ofta somnar i soffan någon timme före ordinarie läggdags. Men det är semester och må vara hänt.

(Och innan detta inlägg hann publiceras skrämde Q slag på oss genom att vakna vrålande och okontaktbar. Det vill säga, vaken var han ju inte, för det var nattskräck igen. När skriket äntligen tog slut intog han sen middag sittande i mitt knä, insvept i täcket. Nu sover han återigen. Feberfri.)

Feberkramp och värmebölja

Ovanstående ting har gjort mig lite lätt indisponerad.

Värmeböljan prisas förmodligen av de flesta semesterfirarna. Jag förbannar den, men bara halvhögt eftersom jag verkligen inte längtar tillbaks till regn och åtta grader som det var för ett par veckor sedan. Men måste det vara antingen eller? Har vädergudarna inte hört talas om måttfullhet?

Feberkramp är vi sedan tidigare bekanta med, Q hade en när han var strax under två år. Den var synnerligen kort, vi hann knappt fatta vad som pågick. Efteråt var han ledsen och illamående men vaken och kontaktbar.

I fredags kväll och natt blev det större dramatik. Q hade på morgonen vaknat med ett svullet ögonlock, vilket gjorde oss fundersamma men inte precis oroade. På eftermiddagen kom min syster doktorn på besök, hon tittade sakkunnigt på ögat och trodde att det var ett insektsbett.

Under dagen ökade svullnaden tills ögat var helt igenmurat. På kvällen var Q uppskruvad och rätt besvärlig, tills han plötsligt blev jättetrött och somnade på soffan utan vare sig middag eller tandborstning eller nattning. Han fick sova där en stund tills jag bar in honom i sängen, då jag noterade att han kändes väldigt varm. Men tror någon att jag tänkte på att ge honom febernedsättande?

Någon timme senare hör jag fasansfulla skrik från sovrummet, och när jag kommer springande ligger Q i sängen och krampar. Jag bär ut honom på altanen där min syster är. Han krampar. Och krampar. Det tar aldrig slut. Jag börjar för första gången i mitt liv (nästan) hyperventilera. Men så agerar vi. J tar hand om honom, jag ringer 112. Krampande treåring med svullet öga, behöver vi ambulans? Ja, den kommer. Q har bra färg i ansiktet och efter någon minut, kanske två - de längsta i mitt liv - slutar han krampa. Vi ger honom en Alvedonsupp. Han andas men går inte att få kontakt med.

Ambulansen kommer förvånansvärt fort - vi är i sommarstugan ute i bushen. En läkare är med, och undersöker Q som fortfarande är alldeles borta. Vi åker in, J stannar kvar och ger sig ut på expedition för att hitta våra män som är ute på klipporna och fiskar, utan mobiltelefon.

Vi åker ambulans, och fan vad långt det är till sjukhuset. Läkaren frågar ut mig, och släpper inte Q med blicken, rör vid honom gång på gång, tar pulsen, klappar honom. Första biten av resan verkar Q sova men plötsligt börjar han gallskrika. Det liknar hans nattskräck, lyckas jag förklara för läkaren mellan skriken.

Jag går in på akuten med en vrålande pojke i famnen. Han lugnar sig när jag sätter mig och vaggar honom, men vi blir förstås störda gång på gång och då skriker Q igen. Mer febernedsättande, Emlaplåster, nål i handen, tempen ska tas, läkarundersökning. Läkaren är bekymrad, ser jag. Q är inte kontaktbar och håller huvudet lutat bakåt. Nackstel? Vi måste ta ett ryggmärgsprov förklarar läkaren. Q kräks över hela mig. Han pratar fullkomligt obegripligt och fäktar med armarna. Med hårt slutna ögon sjunger han plötsligt några strofer ur En sockerbagare. Mitt i anspänningen kan vi inte låta bli att fnissa allihop.

Fler frågor, har ni varit sjuka, har han allergier, har han fått antibiotika förr? Nej, säger jag och ser läkarens ögonbryn åka upp. Jag måste tänka efter, nej inte sedan vi fick honom. Jag inser hur frisk han alltid varit. Ideligen snorig, visst. Men inget allvarligt annat än feberkrampen för ett och ett halvt år sedan.

Jag är orolig eftersom han känns annorlunda i kroppen än han brukar. Hans armar ligger hårt om min hals men benen känns konstiga. Och så försökte han prata men kunde inte, min pojke som pratar så bra. Sköterskan förklarar att det är helt normalt efter ett krampanfall och jag känner mig lugnare. Jag frågar också vad det är de är rädda för. Inflammation i hjärnan, det kan gå snabbt.

Och så ryggmärgsprovet, jag är nervös men det går så bra. Vi är två som håller fast honom, han rycker till och gnyr när det sticker men sedan är det över. Vätskan ser klar ut hinner jag se och jag tror att det är bra. Han får första dosen antibiotika direkt och flyttas till övervakningsavdelning.

Då kommer O och J och hennes pojkvän, de har tagit taxi. Jag får O:s svettiga skjorta, bättre det än min nerspydda tröja. J har gråtit ser jag, jag gråter nästan också när hon överlämnar Lokatten och Apan. Men annars är jag rent onaturligt lugn, läkaren berömmer mitt lugn. Jo för jag har överhuvudtaget inte släppt fram några tankar.

Vi väntar, och tittar på monitorn ovanför Q:s huvud. Hjärtfrekvens, puls, andning. Sköterskan kommer och tar blodtryck. Jag frågar J om hon är orolig och det är hon. Hon känner sig ansvarig, och rädd att hon missat något allvarligt. Hon har aldrig haft hand om en krampande patient förut, Q blev den förste.

Läkaren kommer igen, ryggmärgsprovet är bra, inga vita blodkroppar. Ingen bakteriell infektion alltså. Men Q vill fortfarande inte vakna, och det bekymrar honom. Han ringer sin bakjour och ordnar med inläggning.

Plötsligt vrider Q på sig, och försöker suga på pulsmätaren han har på fingret. Sedan vaknar han, tittar häpet på den och frågar "vad är det där?". Han rycker i droppet, gnyr och gnäller. Jag försöker trösta och lugna och säger att vi snart ska få en skönare säng han och jag. "Jag vill ha en skönare säng NU!".

Vår Q är tillbaka, tack och lov.

Sedan då? Tja, efter ytterligare en kräkning, tre timmars sömn på obekväm brits, en antibiotikados, ett blodprov, en frukost och sisådär sex sagor kommer en grinig gammal doktor - bakjouren från inatt - och kallar det hela en storm i ett vattenglas. Möjligen försökte han lugna mig men istället fick han mig att känna mig både korkad och överbeskyddande, fast jag vet att ingetdera stämmer.

Troligen var det en hederlig och oskyldig feberkramp, och svullnaden på ögat ett helt orelaterat insektsbett, precis som J trodde.

Nu är vi hemma och Q är feberfri och hans ögon är mandelformade igen.

Och jag är lite lätt skakis, fortfarande.

Debatt i midsommartid

Hemkommen efter midsommarfirande hos goda vänner. Mycket trevligt, traditionerna stod som spön i backen, stridare än regnet.

Faktiskt var det så traditionsrikt att det nästan var lite kvävande. Enligt den bok om Sverigedemokraterna som jag nyss läst ut har Mona Sahlin någon gång kläckt ur sig att hon finner svenskt midsommarfirande töntigt. Det är inte utan att jag håller med.

Via Mona Sahlin, som tycker att det är häftigt att betala skatt, kommer jag nu in på en av midsommarkvällens diskussioner. Våra vänner frågade om mamma och styvfar, varpå jag i korta drag redogjorde för deras tillvaro. Vännerna reagerade som de brukar, men det gjorde inte jag. Antagligen var det vinet som gjorde mig stridslysten, för när de sa att visst måste det vara tungt för henne att ha en gammal och sjuk man, men hon har ju valt det själv, då reste jag ragg.

Varför är något mindre svårt för att man har valt det själv? Särskilt när detta val skedde för mer än trettio år sedan och vars konsekvenser var omöjliga att överblicka. Och varför anses det självklart att anhöriga ska stå för en stor del av äldrevården?

Mina vänner är egenföretagare och som sådana synnerligen känsliga för alla antydningar om skattehöjningar. Plötsligt fann jag mig inträngd i ett hörn där jag inte alls kände mig hemma, plötsligt tillskrevs jag åsikter som är mig helt främmande. Som att det alltid är samhällets sak att reda upp konsekvenserna av människors livsval.

Det gjorde mig upprörd, och än mer upprörd blev jag av att inte nå fram, att inte kunna förklara hur jag menade.

Kanske vill jag helt enkelt ha rätt till varje pris, det skulle man kunna tro. Men riktigt så enkelt är det inte.

Vad jag menar är ungefär detta. Vi betalar cirka 1200 kronor i månaden för barnomsorg. För denna högst facila summa får vi lämna vårt barn hos en kompetent och kunnig person, som inte bara ser efter honom och utfodrar honom med hemlagad mat, utan dessutom aktiverar och undervisar honom, tar med honom på utflykter och teater utan extra kostnad för oss. På den tiden han hade blöjor ingick de också i priset.

Nästa år när vi förhoppningsvis får ännu ett barn att vara föräldralediga med, har vi fortfarande rätt till 30 timmars barnomsorg i veckan. Trettio timmar! Fast en av oss kommer att vara hemma på heltid.

Det är obegripligt generöst. Och jag är mycket tacksam, det är inte det. Men att det samtidigt får gå till så här när en gammal människa är sjuk och ska dö - det är fullkomligt förfärligt.

Spekulation om snusk under pseudonym

Jag läser en bok av pseudonymen Clara Jonsson, intervju med henne finns här. Den är väl inte precis bra, fast.. ovanlig. Och därmed uppfriskande. Och kanske också något inspirerande.

Fast i stort håller jag med om Bokhoras recension (huga, kunde de inte ha valt ett bättre namn på sin sida?)

Men nu till saken. Jag är nästan hundra på att jag vet vem som döljer sig bakom pseudonymen. En ren gissning, baserad på författarens stil. Någon som vill vara med och spekulera?

Sned

Det vill säga som i sur, vrång, pissed off, vaknat på fel sida, grinig, lack.

Det är jag ikväll.

Över att maken är ute på galej för femtielvte gången på en vecka - nä, i själva verket bara andra. Och han har orsak att fira. Ändå känner jag mig förbannat missunnsam. När fan var jag ute sist och hade roligt?

(Och vems fel är det? Inte hans i alla fall.)

Över att jag har så satans mycket att göra att jag missade den enligt uppgift utmärkta föreläsningen om stresshantering som jobbet tillhandahöll idag. Sardoniskt hånskratt åt det ironiska i att jag är för stressad för att avsätta tid åt stresshantering.

Över att jag har en obehaglig känsla av att saker och ting glider mig ur händerna. Eller så är det ren inbillning, inducerad av - just det, stress.

Över att jag utöver denna smygande känsla av bristande kontroll samtidigt är förbannad på att jag tjänar fem tusen mindre än ett par av mina kollegor. Och de gör fantamig inte ett bättre jobb än jag.

Om möjligt ännu argare blev jag häromdagen när jag gick igenom de fackanslutnas löner, och anlade ett genusperspektiv. Av dryga tiotalet kvinnliga ingenjörer är det EN ENDA som tjänar mer än medianlönen för respektive examensår och för Stockholmsområdet. Stackars vårt företag som har rekryterat såna sopiga brudar. Eller vänta, kan det vara något annat som är fel?

Life´s a bitch but so am I.

Tjuvlyssnat

Q och jag lunchade på kafé igår, medan O jobbade i båtklubben och elektrikern ockuperade vårt kök.

Vid bordet intill satt två damer, cirka tio år äldre än jag (vilket förmodligen betyder att de i själva verket var ungefär jämnåriga). De tycktes vara ute på lördagsshopping och tog nu en paus med varsin caffè latte. De pratade engagerat med varann. Men alla måste ju dra andan någon gång, och just när de gjorde detta hov Q upp sin röst.

- Mamma, när vi åker till Korea för att hämta min bebis, då... då... då ska vi träffa min.... (tankepaus varefter han tar sats) FOSTERMAMMA!

Ibland riktigt ser man hur öronen växer på folk.