Ledsen

Q gick nyss in på sitt rum, argt skrikande, och smällde igen dörren. Himlen vet vad han demolerar där inne nu. Jag orkar inte gå och titta efter.

Vi hade precis tagit oss förbi det kritiska momentet avstängning av skärmar vilket båda barnen passerade med glans. Men så frågade Q om de fick glass, varpå jag nekade, varpå han ifrågasatte, varpå jag motiverade, varpå han bankande med skohornet mot klädstången.

Fy fan vad jag hatar bankandet, smällandet, förstörandet.

Det är inte utan att jag känner viss sympati för det japanska föräldrapar som lämnat sin unge i skogen sedan han kastat sten på förbipasserande.