Operaskola: Får man skoja med opera?

Jag fnular på med mina operainlägg, tro inget annat! Förförelse, Rigoletto och La Traviata hade jag tänkt docera om i sinom tid. Men när jag letar på nätet hittar jag en massa mer eller mindre lyckade parodier på opera. Det är konstform som är tacksam att driva med. Svaret på frågan i titeln är förstås ett rungande ja. Givetvis får man skoja med opera, och roligast blir det när det görs med kärlek, som i nedanstående två klipp. (Blir alldeles nostalgisk av att se Mupparna, det är barndom det! Vad roliga de var, även för vuxna!) (Henrik Dorsin är i sanning inte klok, som alla verkligt begåvade komiker. Blir nästan lite rädd för honom. Det finns ännu ett klipp på Youtube som man hittar ganska lätt, det är från Parlamentet, där han plötsligt börjar imitera sina medspelare. Lysande. (Fast inte operarelaterat, dårå.))

Operaskola: Carmen

Jag vet inte om Carmen är min favoritopera egentligen, jag brukar svara Rigoletto eller La Traviata om folk frågar (vilket de mycket sällan gör). Jag älskar Verdi för att hans operor flödar av vackra melodier och att de knappt är tråkiga en enda sekund, det händer ju alltid något i musiken.

Carmen har sina tråkiga passager, men den intar ändå en särställning. Den är ett kärlekens och passionens storverk, och den handlar lika mycket om José som om Carmen.

Så här skildras deras första möte i en avskalad version. Carmen blir förtjust i José och försäkrar sig om att han lägger märke till henne. Det är Habaneran förstås, denna mycket vackra och förföriska men ack så uttjatade melodi. Men här får den nytt liv.



Helt annorlunda, men lika otraditionell och minst lika lyckad är denna sydafrikanska version. Märk att Carmen alls inte har lagt märke till José förrän hon sjungit färdigt. Här är Habaneran alltså inte riktad till honom, utan snarare ett slags credo, en självständighetsförklaring till - ja, vem? Den som vill höra på.



Jag älskar intensiteten och livsglädjen i det här klippet! Filmen, U-Carmen eKhayelitsha, rekommenderas varmt! Historien utspelar sig i Khayelitsha som är en av de större kåkstäderna i Kapstaden. Plötsligt blir det helt logiskt att Carmen fraterniserar med smugglare. José är förstås militärpolis och tjurfäktaren Escamillo är - operasångare. Det stör mig inte ett dugg att operan framförs på xhosa, eller att miljön är Sydafrika istället för Sevilla, tvärtom, för mig blir det en högst lyckad korsbefruktning som tar verket till nya höjder.

Handlingen i Carmen är välkänd och är i korthet denna: don José är soldat med ett inte helt fläckfritt förflutet - han har tvingats lämna sin hemby efter ett slagsmål. Carmen arbetar på cigarrettfabrik och är på alla sätt sinnebilden av en femme fatale: farlig, förförisk och självständig. José blir bedårad och överger sin väna flickvän Micaela, som emellertid inte ger upp sina försök att få tillbaks honom på den rätta vägen. Carmen tröttnar relativt snabbt på José till förmån för Escamillo. José söker upp henne och ber henne återvända till honom, när hon vägrar dödar han henne.

Det var den korta, gängse versionen. José är naiv, lite korkad och temperamentsfull men i stort ett oskyldigt offer för en fal kvinna. Han offrar sin heder för henne men hon trampar föraktfullt både på den och på hans kärlek. Så går det som det går också.

Länge var det detta jag såg och hörde i historien, men vid en föreställning på GöteborgsOperan vältes plötsligt perspektivet över ända. Plötsligt såg jag helt andra saker. José har en våldsam historia, han är minst lika primitiv och känslostyrd som Carmen. Hon är å andra sidan fullkomligt ärlig. Hon erbjuder honom frihet och en kärlek på lika villkor, men den vill han inte ha. Han vill betvinga henne och härska över henne, och när han inte får det begår han det yttersta övergreppet. Hon står fast och trotsar själva döden, modig och ärlig in i det sista. Jag är född fri, och fri vill jag dö.

Det är spännande med en historia med så många bottnar, säkert är det därför den har lockat till så många olika tolkningar, säkert är det därför den fortsätter att fängsla. När jag beskrev min egen förändrade syn på Carmen för min syster frågade hon om jag trodde att författarna och kompositören lämnat utrymme för tolkningarna.

Jag har förstås ingen aning. Historien är egentligen rätt blek och full av klicheer och fördomar. Att Carmen är rom verkar egentligen rätt osannolikt, hur går det ihop med hennes sexuella frispråkighet? Jag vet inte mycket om romsk kultur men jag tvivlar på att den är vidare väl skildrad. Tjurfäktningen är inte autentiskt beskriven enligt en indignerad spansklärare tillika aficionado. Toreador, fräste han, det finns det inget som heter, det heter torero!

Nej, i Carmen är det är musiken som tillför komplexitet och gjuter liv.

Slutscenen är mycket stark. Man kan argumentera att den romantiserar mäns våld mot kvinnor, jag har svårt att säga emot, men framför allt uttrycker den kärlekens vånda, förtvivlan och grymhet. Varför gör man illa den man älskar?



(Jag hade känt mig lite lugnare om Garancas klänning hade haft rejäla axelband..)

Jag ryser när José förtvivlat utbrister: Så du älskar mig inte längre? Du älskar mig inte längre! Ryser igen då Carmen svarar honom, dovt, ärligt och naket grymt: Nej. Jag älskar dig inte längre.

Min favoritenor är emellertid Plácido Domingo. Han har tårar i rösten och kan förmedla känslor som ingen annan. Första gången jag verkligen lyssnade på Carmen och försjönk i den var på nattåget hem från Frankrike. Jag var sexton år och hade tillbringat en månad i en fransk familj och trivts vansinnigt bra. Jag hade tittat på Bergmanfilmer med föräldrarna, spelat biljard (mycket dåligt) med de vuxna barnen, varit lillasyster och minstadotter, om än en decimeter längre än alla andra. Nu skildes vi åt för att aldrig träffas mer. Också en kärlek, och ett avsked.



Kanske är det ren betingning, men jag tycker att Domingo och Troyanos är oöverträffade. När Domingo uppgivet sjunger de sista fraserna och de mäktiga stråkarna darrar fram de sista ackorden, då är allt slut, kärleken, livet.

Carmen dör där i armarna på den man som säger sig älska henne. Hon dör för den frihet och självständighet vi alla har rätt till. Ändå lär hon leva för evigt.

Operaskola: förälskelsen

Nu kan jag inte lägga band på känslorna längre, här har jag laddat upp. Först ut är förälskelsen, den ljuvt smärtsamma. Är det någon känsla som operakonsten kan förmedla och beskriva, så är det förälskelse.

Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.

Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.

Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...

Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.

(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)

Jag får fortfarande tårar i ögonen när  Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.





Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.

Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.



Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.

Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.




I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.

Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.

Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.



Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.

Operaskola: svårt och konstlat? Börja lågt!

Opera får ofta vara exempel på svårtillgänglig konst. Jag är så nördig och insnöad att jag har lite svårt att förstå det - opera? Som är KÄNSLOR - bara att åka med! Men jag minns hur jag tänkte när jag först började lyssna på opera. (Hjälp mig gärna, ni som inte gillar opera, eller inte förstår den. Berätta varför!)

Att opera vid ett första intryck kan uppfattas som konstlad och onaturlig, det förstår jag. Det är den också. Det konstlade ingår på något vis i förutsättningarna, något man måste köpa. Karl Gerhard ska ha sagt att man vet att det är opera när man sticker kniven i någon och det kommer ut sång istället för blod.

Sångsättet är i hög grad konstlat, och kan låta ganska fult för den ovane. Att sjunga med skolad röst, särskilt i det högre registret, låter helt annorlunda än den sång de flesta av oss presterar.

(Hur nördig jag än är så gillar jag inte alls när operasångare försöker sig på andra genrer. Peter Mattei är alldeles fantastisk, men mindre så när han sjunger Sinatralåtar. Den skolade, konstlade klangen tar över och det blir fel. I mina öron åtminstone.)

När jag som fjortonåring började lyssna på opera gillade jag inte sopraner eller tenorer något vidare. Jag hade en inspelning av Don Giovanni på kassettband där jag brukade spola förbi några av sopranariorna för jag tyckte att de lät för jävligt. Fortfarande har jag lättare för lyriska, mjuka sopran- och tenorarior än dramatiska. Jag har utan framgång försökt ta till mig Wagner (fast det är kanske inte försent?) och fast jag mycket väl hör att Birgit Nilsson var en enastående sångerska, hör hon inte till mina favoriter.

Sopran- och tenorläget är känsligare än de mörkare rösterna. En dassig sopran låter så väldigt mycket sämre än en dassig alt. Den verkliga skräckupplevelsen av opera, som kanske än idag färgar mångas uppfattning av konstformen, är den oförlikneliga Florence Foster Jenkins, miljonärskan som själv finansierade sina inspelningar och konserter. Det är fullt tillåtet att stänga av detta klipp före dess slut, men försök stå ut till koloraturerna som kommer efter en minut, de är obetalbara.



Stackars Florence, frid över hennes minne. Modig var hon, detta är en av de svåraste arior som finns. Jag återkommer om den i ett senare inlägg.

Nej, ska man närma sig opera och den skolade rösten ska man inte leta hos koloratursopranerna eller hjältetenorerna, utan lägre ner. Basar och än mer altar (eller kontraalt som det heter på operaspråk) är sorgligt försummade i operans värld, men det finns några undantag. Själv tycker jag att de lägre rösterna är mer lättillgängliga, låt se om ni håller med.

En av de första arior jag tog till mig är den roliga Katalogarian, där Don Giovannis betjänt Leporello redovisar sin herres erövringar - bara i Spanien är de 1003! Bryn Terfel förklarar lite närmare innan han börjar sjunga.



Kathleen Ferrier (en av min styvfars favoriter) får representera altrösten:



(While we're on the subject, se här en intressant artikel om den mörkare kvinnorösten: Where have all the contraltos gone?)

(Och vidare, jag blir själv lite förvånad över att Ferrier kallas för alt. De altar jag känner, däribland jag själv, har betydligt mörkare register.)

Äsch, jag måste nog avsluta med en sopranaria i alla fall. Mozart är alltid Mozart, lätt att ta till sitt hjärta. Detta är lyriskt och vackert och sjungs av en mezzosopran, alltså en lägre sopran. Voi che sapete, en av de mest kända ariorna från Figaros bröllop, där pagen Cherubino (ja, en ung pojke som spelas av en vuxen kvinna, var det någon som sa konstlat och tillkrånglat?) rådfrågar de något äldre kvinnorna (som han är smått tänd på): ni som vet vad kärlek är, säg mig om det är kärlek jag känner.



Här, liksom i mitt förra exempel från Figaros bröllop, tycker jag egentligen inte att det är så viktigt att veta vad arian handlar om. Det är vackert och lättsamt och handlar om kärlek, gott så. Men som vi snart ska se finns det gott om operastycken där handling och musik är synnerligen sammanflätade och förhöjer varandra.

Helgas operaskola, första delen. Läs på!

Det här känns ju pretentiöst som bara den, men nu kör vi. Min egen subjektiva operaskola eller guide till hur man hittar en ingång till opera.

Ska man ta till sig ett enda råd inför en operaföreställning, eller för den delen lyssning hemma på kammaren, så är det detta: Läs på handlingen! Man bör skaffa sig ett hum, helst mer, om vad som händer i operan innan man ser den.

Varför detta? Därför att opera när den är som bäst är den ultimata kombinationen av musik och drama. Musiken bär fram och förstärker dramat och tvärtom. Opera är starka, allmängiltiga känslor uttryckta i musik. Visst kan man njuta av den vackra musiken precis som den är, men upplevelsen blir så mycket större om man vet vad stycket uttrycker.

Nå, begriper man inte det när man sitter i salongen? Eh, nej. Troligen inte. De flesta operor framförs på originalspråket, som oftast är italienska, ibland tyska, någon gång franska. Även om man talar dessa språk är det svårt att höra texten och ännu besvärligare att hänga med i handlingen. På senare år har många operahus infört textmaskin, och det är en klar förbättring som inte räcker helt. Många operor, särskilt de komiska, har mer än lovligt tilltrasslad handling.

Inte nog med detta, utöver att läsa på handlingen bör den verkligt ambitiöse nybörjaren också orientera sig något vad gäller musiken. Vilka stycken ur den opera man ska se är mest berömda, har blivit örhängen, anses vara höjdpunkterna? Highlights ur alla kända operor hittar man lätt på Spotify. Bli inte förvånad om du känner igen flera av melodierna, kända arior förekommer både här och där i populärkulturen, mer därom snart.

Det var då ett himla bök? Ja. Opera inte är den mest tillgängliga konstformen. Men är man väl förberedd väntar stora upplevelser. Det är inte för inte som operan har överlevt genom århundradena.

(När man väl är på plats ska man dessutom uppamma en stor tolerans för spektakel, kostymer och kandelabrar. Det är mig en gåta varför de allra flesta operauppsättningar är så påkostade, varför man väljer att lägga så fantastiskt mycket pengar på kostymer och effekter istället för att jobba med storyn, skala ner, kanske iscensätta på något nytt sätt. Det här kommer jag nog att tjata mer om, det får bli ett eget inlägg.)

(Apropå att läsa på, så har jag mer än en gång tänkt att de påkostade program som säljs i samband med föreställningen, de hade man ju velat läsa i förväg. Kunde man tänka sig att få programmet hemskickat i samband med biljettköpet, kanske?)

Jag ska förstås avsluta med lite musik och jag väljer ett exempel som kan tyckas motsäga det jag predikar. Man behöver (förstås) inte nödvändigtvis alltid veta vad musiken handlar om för att njuta. Operastycken förekommer ymnigt på film och brukar få illustrera hur konsten ger hopp och glädje, som i detta klipp från The Shawshank Redemption.



För visst är det som Morgan Freeman säger:

I have no idea to this day what those two Italian ladies were singing about. Truth is, I don't wanna know. Some things are best left unsaid. I'd like to think they were singing about something so beautiful it can't be expressed in words, and it makes your heart ache because of it. I tell you those voices soared, higher and farther than anybody in a gray place dares to dream. It was like some beautiful bird flapped into our drab little cage and made these walls dissolve away, and for the briefest of moments, every last man in Shawshank felt free.

Stycket heter Canzonetta sull'aria och är en duett från Figaros bröllop av Mozart. I sin helhet kan det höras till exempel här.