Operaskola: förälskelsen

Nu kan jag inte lägga band på känslorna längre, här har jag laddat upp. Först ut är förälskelsen, den ljuvt smärtsamma. Är det någon känsla som operakonsten kan förmedla och beskriva, så är det förälskelse.

Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.

Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.

Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...

Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.

(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)

Jag får fortfarande tårar i ögonen när  Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.





Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.

Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.



Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.

Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.




I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.

Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.

Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.



Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.