2014-04-06

Operaskola: förälskelsen

Nu kan jag inte lägga band på känslorna längre, här har jag laddat upp. Först ut är förälskelsen, den ljuvt smärtsamma. Är det någon känsla som operakonsten kan förmedla och beskriva, så är det förälskelse.

Först ut är ett par riktiga klassiker. Che gelida manina (Så kall ni är om handen) är ett tenorbravurnummer från Puccinis La Bohême. Alla de stora tenorerna har sjungit den här, det är möjligen den mest berömda aria som finns.

Jag letade först efter ett klipp utan sångare i bild, jag hade nämligen tänkt uppmana er att lyssna på musiken och föreställa er den gryende förälskelsen som slår ut i passion. Men så hittade jag de här klippen från en för mig okänd filmatisering. Operafilm är vanskligt, det finns gott om mindre lyckade exempel, men de här sångarna är bedårande.

Historien är i korthet följande: vi är i 1800-talets Paris (men operan är på italienska, liksom alla namn), vår huvudperson Rodolfo är poet och lever ett fattigt men sorglöst liv i sällskap med sina vänner. En dag knackar det på dörren, och utanför står den vackra Mimi. Hon bor i samma trappuppgång och säger sig ha slut på tändstickor...

Efter en stunds krumbuktande, förtjusande gestaltat i musiken, brister de så ut i varsin aria i vilka de presenterar sig för varann, först alltså Rodolfo. Mimi svarar honom med den minst lika kända arian Mi chiamano Mimi (De kallar mig Mimi). Den kommer i det andra klippet nedan. De avbryts av Rodolfos kumpaner som vill ha med honom ut på galej, varpå de sjunger en duett om sin nyfunna kärlek, i denna återkommer melodierna från deras arior.

(Tack vare mitt operaintresse kunde jag tidigt en rad omistliga uttryck på italienska, såsom Turligt nog är det en månklar natt, eller När tövädret kommer, är aprils första kyss min. Vill man fördjupa sig i texten lär man sig sånt!)

Jag får fortfarande tårar i ögonen när  Rodolfo och Mimi svingar sig upp på de högsta höjderna i sina respektive arior. Det är så vackert, så känslofyllt, så romantiskt. Samtidigt är jag också imponerad av Puccinis förmåga att gestalta det mer jordnära, flirtandet när de gemensamt letar efter Mimis nyckel som hon (låtsas ha?) tappat, den gryende kättjan i den avslutande duetten.





Nu blir det mindre kättjefullt, långt mer oskuldsfullt men minst lika vackert. Hon som sjunger ut sin förälskelse här heter Gilda och är sexton år och dotter till hovnarren Rigoletto i Verdis opera med samma namn. Hon är inte bara Rigolettos enda barn, hon är hans enda glädje i livet. För att skydda henne mot världens ondska håller han henne instängd och bevakad. Men förgäves, det han fruktar mest har redan hänt, hans samvetslöse herre, kvinnotjusaren och vällustingen, den grymme hertigen av Mantua, har förstås snokat reda på lilla vackra Gilda. Förklädd till student har han besökt henne, och hon är dödligt förälskad. Ensam på sitt rum upprepar hon hans (falska) namn för sig själv: caro nome del mio cor - det första namn som fått mitt hjärta att bulta. Hennes röst flyger till hisnande höjder, bräcklig, skyddslös men ändå stark. Verdi visar med koloraturerna hur ren, oförstörd och ung hon är. Detta anses vara en av de svåraste arior som finns, men det låter så lätt när en skicklig sångerska sjunger den.

Mot slutet går Gilda ut från scenen, hennes röst blir svagare och svagare. Först svagt, sedan allt starkare hör vi mansröster, det är hertigens män som följer henne och rövar bort henne.



Operakonsten är full av oskulder, men den mognare förälskelsen och passionen finns också. Här sjunger Don José i Plácido Domingos skepnad om sin kärlek till Carmen. La fleur que tu m'avais jetée, Blomman som föll till mina fötter, Blomsterarian, kärt barn har många namn.

Carmen är fabriksarbeterska av romskt ursprung, Don José är soldat. I operans första akt har de träffats med omedelbar attraktion som följd. Don José har suttit i fängelse för hennes skull, och det han berättar om här är hur han sparat den blomma hon kastat till honom, hur han kämpat mot sina känslor för henne, väl vetande hur olämpliga de är, men hur han till sist måst ge vika: j'etais une chose à toi.. Carmen, je t'aime.




I alla tre ovanstående exempel lurar döden i faggorna, det är om dödsdömd kärlek vi hör. Gilda offrar livet för sin trolöse älskare, Mimi hostar ihjäl sig i lungsot, Don José dödar sin Carmen i vild svartsjuka. Så är det ofta i operans värld.

Men inte alltid! Jag avslutar med ett såväl lyckligt som lyckat exempel på motsatsen.

Sällan har väl filmmusik varit mer välvald än Puccinis O mio babbino caro till filmen A Room With A View. I den korta lilla arian bönfaller en ung flicka sin kära lilla pappa om lov att få gifta sig med sin älskade, annars vill hon kasta sig i floden Arno, som flyter genom Florens, samma Florens där filmens unga Lucy möter livet och kärleken.



Förtjusande film, har ni inte sett den har ni något underbart att se fram emot! Förtjusande musik också, en god vän till oss sjöng denna aria på vårt bröllop.

7 kommentarer:

  1. Åh, opera..! Tack, härliga utdrag. Vilket känslobad det blir!
    Tycker om alla du valt men allra allra mest utdragen ur Bohème. Alldeles förtjusande. Och dom är ju så söta båda två, Netrebko och Villazón. Jag får inte bara tårar i ögonen, tårarna rullar utför kinderna. Måste vara nåt av det allra bästa kärleksduetterna eller kärleksariorna som komponerats någonsin.

    En annan kärleksduett som jag tycker om är den mellan Riccardo (Gustav III) och Amelia i Maskeradbalen. Ena syrran och jag brukade skojsjunga den ihop förr. Jag var Gustav III och hon Amelia. Vackert var det inte men roligt.

    Det finns förstås många inspelningar av den på Youtube. Den gamla LP jag har är med Carlo Bergonzi och Leontyne Price. Mycket bra. Men här väljer jag en ung Pavarotti tillsammans med Martina Arroyo, Teco io sto - Live 1971. Dom träffas för sig själva och han frågar henne om hon älskar honom. Och det gör hon! Och han blir så glad, så glad...
    Hoppas länken funkar:
    http://youtu.be/vZk9Bm3q-co

    SvaraRadera
  2. Imponerande. Jäklar vad du kan.

    Jag har inte lyssnat färdigt än, men i helgen så.

    Gillar det här!!

    SvaraRadera
  3. Tack för det. Vilket känslobad! Bäst av dom du valt är utdragen ur Bohème, tycker jag. Måste vara nåt av det allra bästa som komponerats i fråga om opera och kärlek! Och så är ju Netrebko och Villazón så unga och "söta" också.

    SvaraRadera
  4. Tack själva! Vad glad jag blir att ni gillar det.

    Javisst är de förtjusande, jag blev så glad när jag hittade den här filmen. Pavarotti hade guld i strupen men visuellt gjorde han sig alltid så bra som ung älskare.

    Domingo såg inte illa ut i sin ungdom, men det är inte en slump att inte valde ett filmklipp med honom. Jag hittade ett där han hade en makalöst läskig Elviskostym som väl skulle föreställa Don Josés soldatuniform.

    Apropå kandelabrar alltså. Är kandelabrarna lyckade förhöjer de upplevelsen, men dåligt valda Elviskandelabrar kan sänka den.

    SvaraRadera
  5. Hej, har inte kommenterat men har mycket nyfiket tagit del av din operaskola. Stort tack! En vacker dag ska jag ta steget till lyssnandet också :-)

    Kände att jag måste dela med mig av denna länk:
    http://www.theguardian.com/music/tomserviceblog/2014/may/08/inside-opera-day-the-best-opera-for-first-timers

    I högerspalten kan man klicka på "Jump to comments"... har inte läst än men en förhållandevis hög andel brukar vara klart läsvärda.

    SvaraRadera
  6. Vilken trevlig artikel! I kommmentarsfältet tycks majoriteten anse att Carmen är en bra första opera. Jag är böjd att hålla med.

    SvaraRadera
  7. Några månader senare är länkarna till Boheme borttagna, säkert av upphovsrättsliga skäl, som det heter. Men googlar man på Boheme Netrebko Villazon hittar man hela filmen på Youtube. Den är sevärd!!

    SvaraRadera