Tre filmer om svart och vitt

Jag har tittat på film på sistone, senast idag då jag har vabbat med inte så sjuk men grinig Q. Det råkade handla om samma tema, och jag råkade se dem i en viss ordning. Ämnet kom mig närmare och närmare.

Först ut var Niceville, en trots det angelägna ämnet närmast småputtrig måbrafilm. Visserligen handlar den om svarta hembiträden i vita medelklasshem, i Mississippi på 1960-talet. Medborgarrättsrörelsen är ännu i sin linda, åtskillnad mellan raserna är en självklarhet. Men filmmakarna ger inget utrymme för tveksamheter, sympatierna hamnar hos de starka hembiträdena som slösar kärlek över och ingjuter självkänsla i de små vita barn de fostrar. Trots longörer är det en bra och välgjord film, och efteråt kan man vräka sig i sin svenska soffa och gratulera sig till hur långt bort och länge sedan det var som bigotta hemmafruar krävde att deras hembiträden skulle kissa på separata toaletter.

Något närmare kommer den fascinerande historien om Sandra Laing, född i en vit sydafrikansk familj men genom ett genetikens spratt med afrikanskt "svart" utseende. Filmen heter Skin och finns på Netflix (liksom Niceville). Sandras föräldrar är kärleksfulla men impregnerade av sin omgivnings rasistiska tankar. De kämpar hårt för att få henne klassad som vit, vilket så småningom uppnås. Deras besvikelse är enorm när hon rymmer hemifrån med en svart man. Hon tvingas välja mellan att försöka vara vit i en omgivning där de flesta inte accepterar henne - hon relegeras från skolan - eller att vara svart och leva åtskild från sin biologiska familj.

Förutom att visa på absurditeten och grymheten i apartheid som system väcker filmen intressanta tankar om identitet och tillhörighet. Sandras föräldrar är färgblinda i den meningen att de helhjärtat omfamnar henne som sin (vita) flicka, men de förnekar henne också i någon mening, i det att de väljer att inte se den verklighet hon utsätts för, eller att acceptera det val hon gör.

Alldeles inpå min grisskära hud kommer en film på SVT om hur det är att vara svart i Sverige. Min enda invändning är mot en viss rörighet i klippningen, det blir förvirrat när filmen mot slutet hoppar mellan flera olika, alla angelägna berättelser om mötet med vardagsrasism. Annars är den fantastisk. Jag blir starkt berörd, upprörd och sorgsen av vittnesmålen om vad som sker här och nu, alldeles nära mig. Detta är vad som väntar mina söner, antar jag.