Idag när jag kom tillbaka från lunchen och grävde upp mobilen ur djupet av jackfickan såg jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande på svararen. Det var vår kontakt på AC, hon som var barnmorska åt Q, som hade nyheter från Korea. Ett barnbesked. Efter drygt sju veckors väntan. Minst en månad tidigare än vi trott, och dagen efter att jag sagt till min chef att det verkar gå trögt dethär, hördu, har du mer jobb att ge mig.
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
Visar inlägg med etikett Nummer två. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nummer två. Visa alla inlägg
2010-02-10
En son och lillebror
Idag när jag kom tillbaka från lunchen och grävde upp mobilen ur djupet av jackfickan såg jag att jag hade tre missade samtal och ett meddelande på svararen. Det var vår kontakt på AC, hon som var barnmorska åt Q, som hade nyheter från Korea. Ett barnbesked. Efter drygt sju veckors väntan. Minst en månad tidigare än vi trott, och dagen efter att jag sagt till min chef att det verkar gå trögt dethär, hördu, har du mer jobb att ge mig.
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
Sedan tog det ett par timmar innan jag fick tag i henne igen och fick veta mer. I två timmar visste vi att vi fått barn, men inget mer. Men nu vet vi.
O och jag sammanstrålade vid Stadshagen och gick upp till AC och fick en bunt papper och foton. Vi slog oss ner i deras reception och tittade.
Vi har alltså lyckats enas om ett namn, som härmed chiffreras till Y. Och visst var det en Y som tittade på oss från bilderna.
Några detaljer i hans bakgrund hade väckt min oro. Men när jag såg hans foto blev jag omedelbart lugn. Där är du ju.
Utöver det Y:iga så är han den sötaste bebis jag någonsin har sett. Får man säga så fast det är ens andra barn? Q var ljuvligt underbart charmig med de gosigaste hamsterkinder man kan tänka sig. Y är nätt och behändig som en porslinsdocka. Ögon som brunnar och mun som en rosenknopp.
Sedan hann vi inte titta mer, det var hög tid att åka och hämta storebror hos dagmamman. Storebror som tog nyheten att han fått en lillebror med upphöjt lugn. Han bläddrade snabbt igenom bunten med bilder, konstaterade att det var en söt bebis, och tycktes anse det självklart att hans önskan om en bror gått i uppfyllelse. Han har vetat hela tiden att det skulle bli en bror.
(För någon vecka sedan när Q pratade om lillebror, kände jag mig nödgad att varna att det kunde bli en lillasyster. Q svarade lakoniskt: Nej. Det vill jag inte ha.)
Resten av dagen har varit ungefär som vanligt, med undantag av att vi åt bakelser till efterrätt.
Vi är lugna. Och glada. Och lugna.
Nu har det börjat. Jag har redan börjat bli mamma åt den där söta bebisen, det känner jag. Det är en bra bit kvar. Nu börjar väntan på resbesked, som kommer att bli minst lika lång som väntan på barnbesked. Det är okej. Jag är bra på att vänta numera.
Tänk bara, två barn!
2010-01-12
Väntansgröt i januari
Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?
Jag läser annannans kloka funderingar om relationer på arbetsplatsen och vill tänka, resonera, reagera. Men det kommer inget.
Inspirationstorkan vad gäller bloggandet fortsätter.
Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.
Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.
Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
Jag läser annannans kloka funderingar om relationer på arbetsplatsen och vill tänka, resonera, reagera. Men det kommer inget.
Inspirationstorkan vad gäller bloggandet fortsätter.
Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.
Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.
Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
Väntansgröt i januari
Jag försöker uppamma nystartsentusiasm för jobbet och misslyckas skändligen. Jag läser att jag förra året vid den här tiden kände arbetsglädje och var tacksam över det. Var det bara ett år sedan?
Jag läser annannans kloka funderingar om relationer på arbetsplatsen och vill tänka, resonera, reagera. Men det kommer inget.
Inspirationstorkan vad gäller bloggandet fortsätter.
Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.
Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.
Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
Jag läser annannans kloka funderingar om relationer på arbetsplatsen och vill tänka, resonera, reagera. Men det kommer inget.
Inspirationstorkan vad gäller bloggandet fortsätter.
Gröt i huvudet. Jag vill kura ihop mig under en filt och läsa goda böcker, titta på film. Bli matad och stimulerad men inte tvingas producera något själv.
Jo, handarbeta skulle jag kunna tänka mig att göra. Men intellektuella prestationer går bort.
Väntan på barnbesked går in på sin fjärde vecka. Det känns inte särskilt jobbigt ännu men förmodligen har gröten något med väntan att göra.
2009-12-21
Bästa julklappen
Styling session och fåniga interiörer gjorde tydligen susen, i fredags skickades ansökan till Korea. Så nu är det bara att vänta. De som får barnbesked ungefär nu har väntat i cirka fyra månader. Kanske går det fortare efter årsskiftet, kanske inte.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
Bästa julklappen
Styling session och fåniga interiörer gjorde tydligen susen, i fredags skickades ansökan till Korea. Så nu är det bara att vänta. De som får barnbesked ungefär nu har väntat i cirka fyra månader. Kanske går det fortare efter årsskiftet, kanske inte.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
För tre år och fyra månader sedan skickades vår förra ansökan, efter en synnerligen dramatisk väntan. Jag blev sjuk, och ett tag befarade vi att jag var så sjuk att vi aldrig skulle kunna adoptera. Så fick vi klartecken från läkarna, då blev det plötsligt stopp för nya ansökningar i Korea. AC förhandlade och efter några veckor kunde just vår ansökan skickas. Men vi det laget visste vi redan att Q fanns, och att vi kanske kunde få bli hans föräldrar. Han hade hamnat vid sidan av den gängse processen eftersom man trodde att han hade ett synfel, och tack vare detta skulle vi kunna kila förbi den långa ordinarie kön.
Jag har ibland undrat vilken lycklig slump som styrde detta. Utan dessa osannolika sammanträffanden hade det inte varit han som borrar in ansiktet mot min hals så att det känns som en pusselbit som hamnar rätt. Hade en annan unge luktat lika gott och lika rätt?
Men det är bara ibland jag undrar, för oftast verkar sådana grubblerier absurda. Det är klart att det skulle bli han och ingen annan. Skit i hur det gick till.
Med nummer två kommer det att bli mer som vi trodde från början. Räkna veckor, undra och vänta. Vänta på samtalet och mejlet som kommer med suddiga bilder. Ända från början veta att just denna unge ska bli vår. Vi ska bli föräldrar, till någon mer.
Förra gången vågade vi knappt hoppas. Det gör vi nu.
Och - stor fanfar! O och jag har lyckats enas om ett pojknamn. Det trodde vi knappt skulle gå.
Samma namn som min morfar, han med ovanligt stor fallenhet för glädje. Måtte namnet bära med sig en del av den förmågan.
2009-12-14
Små grytöron
Igår anordnade vi en styling session med hjälp av snäll granne. Jo, för adoptionsansökan seglade igenom granskningen så när som på fotona. Den snälla AC-damen lät lite ängslig när hon förklarade att åh, ni är så fina på bilderna och det ser så mysigt ut men det behöver liksom vara lite mer... strikt.
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
Små grytöron
Igår anordnade vi en styling session med hjälp av snäll granne. Jo, för adoptionsansökan seglade igenom granskningen så när som på fotona. Den snälla AC-damen lät lite ängslig när hon förklarade att åh, ni är så fina på bilderna och det ser så mysigt ut men det behöver liksom vara lite mer... strikt.
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
Så. Snäll granne inkallades, klädbyten planerades och interiörer tänktes ut.
1 Vad ska vi laga för gourmetmat ikväll älskling? O (iförd vit skjorta och slips) studerar kokbok sittande vid matbordet, jag draperar mig kärleksfullt över hans axel. I bakgrunden en koreansk sidenmålning och ett foto på Q.
2 Det kulturidkande paret. Jag, ett monster i blommig blus poserar vänt leende vid pianot. O i bakgrunden djupt försjunken i en bok.
3 Vi behärskar både kultur och teknik! Jag sitter i öronlappsfåtöljen med präktig bok (Shakespeares samlade verk var det faktiskt) över knäna, välfylld bokhylla bakom mig. O står sådär helt naturligt inklämd mellan fåtölj och hylla och talar i sin utomordentligt slimmade mobil.
Så var det då sista bilden där jag olyckligtvis valde en vit tvärrandig topp. (Hur tänkte jag?) Mina kommentarer när jag såg resultatet lämpar sig inte i tryck.
En stund senare hittar Q mitt körkort som ligger och skräpar. Han studerar det nästan tioåriga fotot ingående. "Mamma, är du ENORM på det här kortet också?"
2009-12-03
I wanna be like you
Jag lyssnar på Spotify, bloggar och dricker vitt vin. För det är jag värd.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
I wanna be like you
Jag lyssnar på Spotify, bloggar och dricker vitt vin. För det är jag värd.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
Tack återigen för alla kloka, konstruktiva och helt enkelt bra kommentarer på mitt förra inlägg! När jag med blixtrande huvudvärk satte mig att skriva det var jag tveksam. Ännu en utläggning på temat Helga-arg och Q-sjövild, vad skulle det tjäna till?
Egentligen vill jag kommentera mycket av det ni har skrivit, och kanske jag gör det. Nu ska jag bara njuta av stunden och att denna dag är över, och att det blev en bättre dag.
Några viktiga papper kom i posten idag. Snigelposten som gör skäl för sitt namn och som jag har nedkallat osande eder över. Nu saknas ett enda papper, och det har översättaren lovat oss till på måndag. Sedan är adoptionsansökan klar för granskning. Fy fan så skönt tänker jag, samtidigt som jag också tänker att det är fånigt att jag vuxna människa ska låta mig stressas av några eländiga papper. Men så var det förra gången och så var det den här gången också. Ganska lindriga födslovåndor ändå.
Dagens hämtning och efterföljande julklappsrunda gick alldeles strålande. Styrkt av empatin från mina läsare lade jag upp en plan.
Q satt i soffan hos dagmamman när jag kom och bläddrade demonstrativt i en bok och visade med hela sitt kroppspråk att han INTE tänkte samarbeta. Han muttrade åt dagmammans tillsägelse och tittade med butter förväntan mot mig.
Men han kom av sig totalt när jag förkunnade att det varit någon i vår bil! (Har ni haft inbrott, undrade dagmamman oroligt, men var sedan med på noterna). NÅGON har varit i vår bil! Och lämnat något till dig! Skynda dig och kom med ut och titta!
Redan där började Q krångla sig i overallen. När jag sedan släppte nästa godbit, att besökaren var självaste Kung Louie, då var resten en barnlek.
Q åt den banan han hittat i sin bilstol, och pratade nöjt om hur snäll Kung Louie var och hur gott det kändes med banan i magen. Och jag fick handla det jag skulle och till och med göra en extra sväng för att handla lite mat.
Succé alltså, om jag får säga det själv.
Och vet ni, det känns som en sådan seger. Inte över Q utan över mig själv och framför allt över omständigheterna. Vardagen och livet ska fan inte få slita ner mig och beröva mig förmågan att uppskatta det jag har.
2009-10-15
Lillasyskon
Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
Lillasyskon
Det går trögt med nummer två. Snart får vi börja med vår ansökan, säger AC. Detta snart har varat i flera veckor nu.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
Men å andra sidan gör det inte så mycket om det inte blir i julklapp som vi får ett barnbesked. Det går precis lika bra med födelsedagspresent till Q, i mars.
(Kanske bättre. Det är trevligare att vara mammaledig under den ljusa årstiden då man kan vara ute. Ytlig reflektion.)
Jag läser en ganska fånig blänkare om hur man ska uppfostra äldstabarn så att de inte blir förnumstiga vuxna i miniatyr. Detta scenario oroar mig inte nämnvärt.
Intressantare är kanske att fundera över hur det blir att växa upp som minstingen i en familj där alla övriga är äldstasyskon. Jag är storasyster, O är arketypen för storebror, Q är redan fokuserad på sin nya roll.
Kommer lilla nummer två att bli konstant överkörd, bortpratad och övertalad av de tre starka viljor som utgör vår familj idag?
Kanske tur att Q redan bestämt namn: Darth Vader.
2009-09-24
Bara för det
Eftersom jag skrev det jag gjorde igår så blev natten såklart rekordtjorvig. Q vaknade megapigg halv elva och somnade sedan inte förrän efter midnatt. Resten av natten klängde och sparkade han på mig. Hans säng var kissblöt så inte kunde jag lägga mig där heller.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Bara för det
Eftersom jag skrev det jag gjorde igår så blev natten såklart rekordtjorvig. Q vaknade megapigg halv elva och somnade sedan inte förrän efter midnatt. Resten av natten klängde och sparkade han på mig. Hans säng var kissblöt så inte kunde jag lägga mig där heller.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
Vardagspusslet, det eviga. Och snart (förhoppningvis) ska vi ha en unge till. Jag ska vara mammaledig och ha höghalsade tröjor, inga halsband, aldrig släppa ungen med blicken, kräla på golvet och plocka matrester tre gånger om dagen. Vad fort den tiden försvann, den som kändes oändlig ett tag. Tiden då en veckohandling på Coop kändes som en uppiggande utflykt, då jag babblade sönder varje vuxen människa som intresserade sig för mig. Idag är jag för trött för konversation, orken räcker bara till informationsutbyte.
Något lite bävar jag. Alla säger ju att det är med två barn det blir svårt på riktigt.
2009-08-01
Borde skrivit dagbok
När vi kom hem från barnsjukhuset efter feberkrampsdramat låg det ett medgivande i brevlådan. Medgivande för makarna Helga och O (samt storebror Q men han nämndes nesligt nog inte) att ta emot ett barn för adoption.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Borde skrivit dagbok
När vi kom hem från barnsjukhuset efter feberkrampsdramat låg det ett medgivande i brevlådan. Medgivande för makarna Helga och O (samt storebror Q men han nämndes nesligt nog inte) att ta emot ett barn för adoption.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
Jag ringer AC och får höra att det nog blir vår tur rätt snart att skicka papper. Just nu tar det mellan 6 och 8 veckor till barnbesked.
Alltså är vårt andra barn förmodligen redan fött. För sent att göra som med Q, skriva en anteckning varje dag så att jag skulle veta vad jag gjorde den dag mitt barn kom till världen. Borde inte mammor veta sånt?
Lilla nummer två, förberedelserna den här gången är inte långt när lika minitiuösa. Men jag tror att du får tryggare och mer avslappnade föräldrar.
Och så får du en underbar och kärleksfull storebror som väntar ivrigt på dig.
2009-05-27
Jo det var väl klart
Nordkorea skramlar med vapenarsenalen igen. Så klart. Vi är ju på gång att adoptera från Sydkorea igen. Förra gången det begav sig var hösten 2006, då vi väntade på att få hämta Q.
Världen och människorna skrämmer mig ibland.
Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.
Världen och människorna skrämmer mig ibland.
Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.
Jo det var väl klart
Nordkorea skramlar med vapenarsenalen igen. Så klart. Vi är ju på gång att adoptera från Sydkorea igen. Förra gången det begav sig var hösten 2006, då vi väntade på att få hämta Q.
Världen och människorna skrämmer mig ibland.
Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.
Världen och människorna skrämmer mig ibland.
Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:
Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.
Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.
2009-03-08
Bebis i magen
I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Bebis i magen
I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)