I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar