Igår var jag tillbaka hos min kör efter ett halvårs uppehåll. Det var mycket trevligt. Roligt att sjunga igen, roligt att träffa mina vänner, roligt att bli välkomnad, de har visst saknat mig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
Visar inlägg med etikett IVF-helvetet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IVF-helvetet. Visa alla inlägg
2011-08-28
De finns överallt, igen
Igår var jag tillbaka hos min kör efter ett halvårs uppehåll. Det var mycket trevligt. Roligt att sjunga igen, roligt att träffa mina vänner, roligt att bli välkomnad, de har visst saknat mig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
2010-10-04
Men inte mina barn
När jag körde till kören idag pratades det IVF på radion, med anledning av Nobelpriset. Jag lyssnade på intervjuer med en IVF-patient och med en professor. Mitt i en mening stängde jag av. För det gjorde ont.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
Men inte mina barn
När jag körde till kören idag pratades det IVF på radion, med anledning av Nobelpriset. Jag lyssnade på intervjuer med en IVF-patient och med en professor. Mitt i en mening stängde jag av. För det gjorde ont.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
Fem år efter det sista försöket överrumplas jag av smärtan. För mig är IVF förknippat med enbart lidande. Förfärligt, utdraget lidande.
Om folk frågar brukar jag svara att IVF nog är fantastiskt för de som lyckas, men för oss som misslyckas är det helt för jävligt och något man borde sluta med snarast möjligt.
Betyder detta att jag missunnar IVF-föräldrar deras lycka, eller för den delen Robert Edwards hans Nobelpris? Naturligtvis inte.
Det betyder inte heller att jag är olycklig över misslyckandena eller min oförmåga att bli gravid och föda barn. Jag tror faktiskt att jag har lagt det där bakom mig nu.
Mina samtal med psykologen har fått mig att förstå att den otillräcklighet jag ibland känner just nu som mamma till den viljestarke trotsande fyraåringen och den bestämde högröstade "sömn är underskattat" ettåringen, har samma klangbotten som de känslor som uppfyllde mig under IVF-åren. Att göra så jävla gott man kan. Att sträcka sig till det yttersta. Men att ändå inte räcka till.
Otillräckliga är det nog många som känner sig. För mig råkar det vara infertiliteten som ljuder. Andra har säkert andra spöken.
Jag är inte bitter, även om det kan låta så. Jag är faktiskt inte arg över att läkarna förbisåg min missbildade livmoder. Jag är inte arg över att vi gjorde fem IVF och fyra FET och betalade cirka hundratusen i onödan. Det enda som fortfarande gör mig arg är bemötandet vi fick genom hela resan. Nonchalansen. Oförståelsen för hur jävla jobbigt det var. Att vi fick noll och intet stöd i att fatta det tyngsta beslutet: när det var dags att lägga av.
Men det är inte IVF-teknikens fel. Så skål på dig Robert Edwards. Fyra millioner barn ska ha fötts med IVF.
Men inte mina.
2010-03-03
Gamla minnen
-Det var en artikel i SvD om ofrivillig barnlöshet, säger O, och visar mig. Jag läser.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Gamla minnen
-Det var en artikel i SvD om ofrivillig barnlöshet, säger O, och visar mig. Jag läser.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
Minnena sköljer över mig. Så skönt och så hemskt det hade varit att läsa detta då det begav sig. Skönt att läsa om någon mer som var helt besatt, som sa upp sig från jobbet (jag såg till att bli uppsagd) för att fokusera helt på IVF. Som inte sörjde den kraschade relationen, utan de oblivna barnen.
Men så hemskt också. I flera år var min största skräck att jag skulle krossa mitt äktenskap och mig själv med min vansinniga längtan efter barn. Tack min älskade man för att du orkade och höll ut, för att du trodde på oss när inte jag gjorde det.
Kanske hade det gett mig en viss tröst att läsa om någon som fått frid, som nått bortom längtan. Men jag är inte så säker. Länge var jag övertygad om att jag aldrig skulle bli riktigt lycklig - nej, mer - jag skulle inte kunna bli JAG - om jag inte fick barn. Idag är jag inte lika kategorisk. Jag tror att jag kunnat uppnå liknande sinnesfrid som kvinnan i artikeln. Men paradoxalt nog kom inte den insikten förrän efter att jag fått barn.
Samma eftermiddag vittjar O brevlådan. "Någon som tycker att vi ska skaffa barn", säger han och räcker över ett kuvert. Mitt hjärta hoppar till och jag tänker ologiskt. Barn? Är det från Adoptionscentrum? Fler bilder på Y, mer information om honom?
Nej. Brevet är från Sophiahemmet, med uppgiften att vårt kvarvarande embryo förstörs den 16 oktober i år om vi inte hör av oss.
Lite fascinerande ändå är tanken att det fortfarande finns ett embryo, någon som hade kunnat bli. I en annan livmoder där det fanns plats.
Men vad är hade kunnat bli värd mot här och nu? Jag knycklar ihop pappret.
2009-03-31
Hårdhjärtade Helga om surrogatsnyft
Nä, jag tycker inte särskilt synd om dem.
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
Hårdhjärtade Helga om surrogatsnyft
Nä, jag tycker inte särskilt synd om dem.
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
Förutom att jag är hårdhjärtad och hatar kvällstidningsretorik - får inte åka hem, oskyldigt barn drabbas, spjälsängen väntar - så beror det på att jag har tänkt ganska mycket på företeelsen surrogatmamma.
Det hade varit enda vägen för oss att få genetisk avkomma. Visserligen fick vi den senkomna förklaringen till vår barnlöshet först när vi redan var långt inne på adoption. Men surrogatmamma är ett alternativ som vi har övervägt. Och förkastat.
Hur desperat man än är - och tro mig, jag vet hur djup barnlöshetens förtvivlan kan vara - finns det åtminstone två aspekter som måste beaktas.
För det första är det olagligt i Sverige. Där börjar problemen. Vad man än tycker om lagstiftningen så måste man ha klart för sig att om man ska välja ett olagligt alternativ så kommer man att stöta på motstånd, och man kan inte förvänta sig särskilt mycket hjälp från svenska myndigheter. Alltså: skaffa bra juridiska rådgivare! Och tänk efter före. Ordentligt.
För det andra är det svårt att bortse från det etiskt och moraliskt problematiska med att betala en kvinna i ett mindre utvecklat land för att föda ett barn åt en. Är detta verkligen en tjänst att köpa och sälja - rätten till en annan människas kropp? Om vi tillåter detta, var går då gränsen? Organdonation? Sexuella tjänster?
Svåra frågor och jag är inte helt säker på svaren. Men jag vet att jag inte tycker att det är en så självklar snyfthistoria som Aftonbladet vill få det till.
Däremot tycker jag att svensk lagstiftning borde ändras. Inte så att fler par ska kunna åka till Ukraina och köpa surrogatmödrar. Utan så att barnlängtande personer oavsett kön och sexuell läggning får ytterligare ett alternativ till hjälp. Under kontrollerade former, av kvinnor som inte tvingas eller lockas av ekonomiska motiv.
(Och ja, jag erkänner att jag provoceras av parets förklaring att det var viktigt för dem att få ett genetiskt barn. )
2009-03-03
Jubileum, beslut och uppdatering
Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Jubileum, beslut och uppdatering
Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
2008-12-04
Beslut
Igår fick jag en P-stav inopererad i armen. Dr Livmoder och jag valde detta alternativ framför en hormonspiral. Mitt underliv ska få vara ifred. Förhoppningsvis kommer det att tacka mig genom att låta mig slippa mina gräsliga menstruationer i fortsättningen.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
Beslut
Igår fick jag en P-stav inopererad i armen. Dr Livmoder och jag valde detta alternativ framför en hormonspiral. Mitt underliv ska få vara ifred. Förhoppningsvis kommer det att tacka mig genom att låta mig slippa mina gräsliga menstruationer i fortsättningen.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
2008-09-30
Frågor med svar
Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
Frågor med svar
Å vad roligt att få en massa frågor! Jag börjar med att svara på några av dem. De jag inte svarar på nu kommer att få egna inlägg senare.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
För att göra det hela mer spännande tar jag frågorna i någon sorts kronologisk ordning, logiken bakom är kanske uppenbar endast för mig själv.
Diagnoserna, hans och min
Storken undrar hur min man reagerade på att inte bli biologisk pappa, det är ju mig det är fel på. Hon får genast svar på tal av min man själv som mycket riktigt påpekar att den som först ansågs vara infertil var faktiskt han.
När den diagnosen ställdes gav den upphov till många svåra tankar hos mig. Mer eller mindre öppet övervägde jag att lämna O, för min barnlängtan var kompromisslös medan hans var i stort sett obefintlig. Det måste ha känts bittert för honom, det förstår jag idag, och jag är innerligt glad och tacksam över att han höll ut. Han är och var en trofast klippa som jag kunde storma runt, vars stabilitet jag förbannade och behövde. (På hans fyrtioårsfest förra året höll jag ett tal där jag bland annat tackade honom för att han orkade hela vägen och trodde på oss när jag inte gjorde det. Q ackompanjerade talet med kvitter. Intet öga var torrt, kan jag belåtet rapportera.)
Efter första diagnosen gick det några år, jävliga sådana. När den slutliga domen (boven = min livmoder) kom var det ganska skönt. Vid det laget spelade det mindre roll vems felet var, det stod ändå klart att några bioungar skulle det inte bli.
Jag frågar O vad han tänker, han hade ju kunnat dumpa mig och avla barn med någon annan:
"Ja det har du ju rätt i. Jag har väl förträngt allt det där. Jag var ju inte så himla intresserad av att bli farsa i början. Nä, detta ser jag inte som ett problem överhuvudtaget vilket nog mest har att göra med att jag tror mer på miljö än på gener, närmast av ideologiska skäl."
Så det så.
Bloggens början
Varför började jag då blogga och skriva om mitt liv öppet för vem som helst att läsa? Det finns tre orsaker.
Under IVF-tiden fann jag stort stöd på olika typer av diskussionsforum. Skrivandet där var som en kombination av att skriva dagbok, fast bättre eftersom jag fick respons. Allt eftersom vår sorgliga IVF-historia fortskred och mitt sinnelag blev bittrare kände jag mig alltmer obekväm på alla forum. Stämningen krävde att man brast ut i gratulationer när någon testade positivt (det tvingade jag mig faktiskt till, helt omöjlig är jag inte!) och försäkrade varann om att det var precis lika synd om alla oavsett antal barn hemma eller misslyckade IVF:er under bältet.
Den perfekta kombinationen av terapeutiskt skrivande och interaktion med andra visade sig vara att blogga. Gensvaret jag fick och får är fantastiskt och är största anledningen till att jag fortsätter.
Orsak nummer två var att jag aldrig vare sig på internet eller i litteraturen hittade en skildring av barnlöshet som jag kunde känna igen mig i. Den största plågan under de här åren var att jag var ledsen, arg och avundsjuk, och att jag kände mig ensam och missförstådd i detta. Men var jag verkligen ensam om de känslorna? Troligen inte. Och var fanns berättelserna som följde med hela vägen, genom IVF-försök och adoption till ett lyckligt slut? (Tänkbart svar: de befanns troligen för långrandiga och utsattes för hårdhänt redigering.) Jag bestämde mig för att skriva det jag själv hade velat läsa.
Orsak nummer tre är att kreativ verksamhet är läkande. När jag började blogga var jag sliten och nära nog deprimerad. Det var - och är - helande och tillfredsställande att skriva och se bloggskapelsen växa.
Några större nackdelar med bloggandet ser jag inte. Jag försöker vara varsam med att lämna ut andra. Min man får läsa och censurera, en rättighet han utnyttjar mycket sällan. Förr hade jag en tanke om att jag skulle visa bloggen för fler närstående, så att de skulle förstå hur jag mådde när det var som värst. Men den tanken har jag släppt. Det är över nu. Min historia finns här för den som behöver den. Därför är den heller inte lösenordsskyddad.
(Jag läser andra bloggar och kommenterar ibland, när jag tycker att jag har något att säga. Men jag är för lat för att hålla mig med någon länklista!)
Sjukdom
När IVF-helvetet var övervunnet höll vi på att falla på målsnöret, strax innan vi skulle skicka vår ansökan till Korea. Under ett par hemska sommarmånader levde jag med en domnad underkropp och oron för att detta skulle vara ett första symptom på MS, vilket troligtvis omöjliggjort en adoption, åtminstone på ett avsevärt antal år.
Hur kände jag då? Isande, förlamande rädsla. Ett par attacker av ångest och dödsskräck, undran om jag nu visste vad jag en dag ska dö av. MS är en kronisk dödlig sjukdom. Trötthet, uppgivenhet. Jag ger mig, jag orkar inte mer nu.
Men när allt kommer omkring så är inte två månader så förfärligt lång tid. Inte när man har genomlevt flera års ovisshet och varierande grader av kris. Och den här gången fick jag snabbt vård, efter bara en vecka fick jag tala med en utmärkt neurolog som lugnade mig mycket. Efter en månad fick jag träffa två läkare som med en mun försäkrade att de inte avrådde från att skaffa barn vare sig på biologisk eller annan väg. Och ytterligare en månad senare kom så beskedet att det inte var MS. Jag löper lite större risk än folk i gemen att utveckla MS, men risken minskar hela tiden.
Idag är jag om inte precis tacksam ändå försonligt inställd till min sjukdom. Precis som infertiliten var den mycket lärorik. Tack vare dem har jag inte alls svårt att avgöra vad som är viktigt i mitt liv.
Barnuppfostran
Till slut kom Q och vi blev lyckliga. Redan under adoptionsutredningen förvånades vi över hur eniga vi var i frågor om barnuppfostran och livsfilosofi i allmänhet. När vi jämförde våra svar efter djupintervjun (man intervjuas var och en för sig) blev det nästan löjligt, man kunde tro att vi suttit och förberett oss i timmar men så var inte fallet. För oss som slitits isär under IVF-tiden, främst av våra olika metoder att hantera sorg och besvikelse, var detta mycket trösterikt.
Vi är inte oense om särskilt mycket när det gäller Q. O blir arg på mig ibland för att jag blir arg på Q, han tycker att jag borde behärska mig bättre vilket han förmodligen har rätt i. Å andra sidan går min ilska fort över och jag är mycket noga med att förklara för Q varför jag blev arg och ge honom möjlighet att berätta hur han kände. Jag inbillar mig att det kan vara en nyttig lärdom att relationer inte går sönder för att man blir förbannad ibland, eller att vuxna kan göra fel och be om förlåtelse.
O och jag är mycket bra på en sak, nämligen att vara olika. Jag tror och hoppas att det i spannet mellan våra egensinniga personligheter finns plats för ytterligare en alldeles egen liten individ att utvecklas till precis just den han ska vara.
Fördomar om adoptivföräldrar
Förr när jag läste nätdiskussioner skrivna av adoptivföräldrar reagerade jag ofta på präktigheten och den politiska korrektheten (fast jag lärde mig också väldigt mycket, ska erkännas). Vi gick inte mindre än tre kurser som förberedelse för adoptionen men hittade inga själsfränder, tyckte att de andra paren verkade naiva, tröga, tråkiga, inbilska, babbliga eller något annat.
Numera är jag god vän med några livs levande adoptivföräldrar vars barn Q leker med. Och jag kan säga så här: hade det inte varit för att vi delade erfarenheten att adoptera hade vi förmodligen inte blivit vänner, för vi är så olika. Men den gemensamma faktorn att ha längtat och väntat på barn och sedan fått det genom adoption överbryggar det mesta. Och då blir olikheterna istället en tillgång. Fy fan vad tråkigt livet hade varit om jag bara hade vänner som var stöpta i samma form som jag.
Men jag ska erkänna att jag när en förskräcklig fördom om andra Koreaföräldrar. Är de inte i själva verket rika, välanpassade och självgoda knösar (Korea är det dyraste adoptionslandet med högst krav på blivande föräldrar) som väljer Korea enbart för att få små friska vita barn? Till skillnad från oss alltså.
Till sist frågar Misoh om mina känslor för Q:s biologiska mamma. De kan jag inte beskriva kort, men jag har gjort ett försök här. Jag skulle mycket gärna träffa henne om det vore möjligt. Jag skulle vilja försäkra mig om att hon har det bra, jag står inte ut med tanken att hon kanske inte har det. Jag tänker ofta på henne. Med smärta, ömhet och tacksamhet. Mer än allt annat önskar jag att Q ska få träffa henne. Om han vill.
2008-08-01
Nya vapen i kampen mot Underlivet
I fredags var jag hos dr Livmoder. Det var han som opererade mig för två år sedan och upptäckte att min livmoder är missbildad. Hela historien finns här.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
Nya vapen i kampen mot Underlivet
I fredags var jag hos dr Livmoder. Det var han som opererade mig för två år sedan och upptäckte att min livmoder är missbildad. Hela historien finns här.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
Nu sökte jag honom för att fråga om han kunde ta bort hela eländespaketet. Menssmärtorna driver mig till vansinne. Två nätter i månaden har jag så ont att jag inte kan sova. Jag frågade mamma hur gammal hon var när hon slutade menstruera, en fingervisning om vad jag själv kan förvänta mig. Femtiotvå, svarade hon. Och mormor var femtiofem.
Inte fjorton år till av detta. Jag har lidit nog till ingen jävla nytta alls. Ta bort skiten.
Dr Livmoder talar lågmält och milt. "Vad kan jag hjälpa dig med?" är hans första replik. Vilken underbar inledning! Så borde alla läkare fråga. Vi gick igenom de alternativ som finns, en trappa med allt effektivare och mer drastiska åtgärder:
Receptfri medicin för att minska blödningarna ("6-12 tabletter per dag, jag tror du skulle tröttna efter ett par månader")
Hormonspiral eller P-stav
Operation för att ta bort en del av livmoderslemhinnan
Operation för att ta bort livmodern, genom slidan (troligen svårt eftersom jag inte fött barn)
Operation för att ta bort livmodern, genom bukväggen (tre dagars inläggning, fyra veckors sjukskrivning - helt begripligt när jag tänker efter men mer drastiskt än jag först trott)
Hans lugna resonemang fick mig att snabbt överge operationsplanerna. Kanske vore det en renande upplevelse att befrias från den eländiga livmodern som orsakat mig så mycket sorg och smärta. Min triumf över kroppen och ödet. Men den är naturligtvis inte värd den infektionsrisk som en operation alltid innebär. För att inte tala om risken att skada omgivande organ och nerver. Förmågan att uppnå orgasm kan påverkas. Den vill jag ha kvar, tack så mycket. Livmodern skulle säkert snuva mig på den om den fick en chans. Det om något vore en ödets ironi.
Alltså enades vi om att hormonspiral eller kanske hellre P-stav vore det bästa alternativet. Det är inte säkert att min trånga livmoder rymmer en spiral. Men innan vi sätter in vare sig det ena eller andra främmande föremålet i min kropp ska jag prova minipiller. De ger samma hormoneffekt som stav och spiral (och innehåller långt lägre hormonnivåer än vanliga p-piller). Visar det sig att de inte hjälper mot blödningarna och smärtorna, eller att jag blir fet (-are), finnig eller deppig av dem får vi gå vidare mot de operativa alternativen. Men kanske får livmodern vara kvar på nåder även då, som doktorn påpekade är det slemhinnan som ställer till det, inte hela organet.
Jo. Kanske dags att sluta fred. Vi glömmer det där med barngörandet nu, det har jag förlåtit. Om du slutar jävlas och göra ont får du vara kvar. Deal?
"Jag hoppas att du kommer att bli nöjd", sade den milde doktorn när vi skildes åt. Tack snälla.
Och naturligtvis berättade jag om Q också. Fjärran vore det mig att missa ett tillfälle till det.
2008-02-27
Avlagd ryggsäck och frigjord energi
Det är förunderligt vilken skillnad en liten korean kan göra. Före Q var det tungt och motigt att gå till jobbet. Hela min tillvaro kändes skev fast jag aldrig kunde sätta fingret på exakt vad som var fel. Förutom det uppenbara då. Men hur uppfylld jag än var av min barnlöshet så trodde inte ens jag att allt kunde skyllas på den. Jag grubblade mycket på om det var mig det var fel på, eller jobbet, eller om jag helt enkelt var på fel plats. När jag inte nojade över jobbet så ifrågasatte jag relationen med O. Mycket och länge.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Avlagd ryggsäck och frigjord energi
Det är förunderligt vilken skillnad en liten korean kan göra. Före Q var det tungt och motigt att gå till jobbet. Hela min tillvaro kändes skev fast jag aldrig kunde sätta fingret på exakt vad som var fel. Förutom det uppenbara då. Men hur uppfylld jag än var av min barnlöshet så trodde inte ens jag att allt kunde skyllas på den. Jag grubblade mycket på om det var mig det var fel på, eller jobbet, eller om jag helt enkelt var på fel plats. När jag inte nojade över jobbet så ifrågasatte jag relationen med O. Mycket och länge.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
2007-08-16
På begäran - min livmoder
Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
På begäran - min livmoder
Efter sju års oskyddade samlag, fem fulla IVF och fyra frysförsök fick vi ju äntligen förklaringen till vår barnlöshet i juni förra året. Min livmoder är boven i dramat, den är missbildad och för liten för att några aldrig så perfekta embryon ska fastna där.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Många har frågat mig hur läkarna kunde missa detta under alla år. Frågan är relevant, och jag förstår om de som harvar i barnlöshetsträsket blir oroliga. Men såvitt jag förstår så är det synnerligen ovanligt att det är livmodern som är orsaken när man inte blir med barn. Sahlgrenskas hövding sa en gång till mig att man kan sätta in fina embryon i livmödrar som ser ut nästan precis hur som helst och ändå uppnå graviditet. Carlanderskas ohemult optimistiske läkare menade att det är äggkvalitén som är avgörande, och har man så fina ägg som jag så är det bara en tidsfråga innan en IVF lyckas. Och på Sophemmet ansåg man att jag hade magnifika äggstockar. Ja, ja.
Men det var alltså livmodern som var kass, och detta syntes inte på vanligt vaginalt ultraljud eller på sådant där man fyller livmodern med saltlösning för att spärra ut den och undersöka formen. Jag antar att det beror på att ultraljudsundersökningen ger en ganska diffus bild som är svår att bedöma.
Det var först när vår IVF-resa var avslutad som det hela uppdagades. Jag hade smärtsamma och rikliga menstruationer som oroade mig, och när jag kontaktade Sophiahemmet fick jag en remiss till en läkare på Sabbatsberg som är specialist på livmödrar. Han gjorde en hysteroskopi under narkos och voilà.
Faktum är att jag inte träffat denne sympatiske doktor sedan jag låg på uppvaket omtöcknad av smärta. Men jag minns att han förklarade att detta är mycket ovanligt, en vanlig gynekolog träffar sannolikt aldrig på en så konstig livmoder som min. Men eftersom han är expert så ser han de ovanliga fallen, sisådär tre gånger per år.
Egentligen har jag tänkt ringa honom för att prata igenom diagnosen en gång till när jag är vid mina sinnens fulla bruk. Men två veckor efter operationen fick jag ryggmärgsinflammation och sedan kom Q, så jag har varit upptagen. Förresten är jag trött på gynekologer, hur trevliga de än är.
Många har frågat mig om jag inte är bitter och arg, men jag är faktiskt inte det. Jag vet inte riktigt varför. Jag antar att jag är lättad över att äntligen ha fått en förklaring. Jag är trött på hela ämnet och orkar inte älta eller sörja det mera. Jag är tillräckligt vetenskapligt lagd för att kunna ta till mig förklaringen att man omöjligt kan få fram undersökningsmetoder som fångar upp de mest ovanliga fallen. Jag råkade vara ett sådant. Det hade kunnat vara värre, det är ingen dödlig sjukdom läkarna har missat även om det stundtals kändes så. Men det är över nu, jag är botad.
Däremot ska jag efter mammas enträgna övertalning söka skadestånd från något som heter Patientskadenämnden. Vårt lidande kan knappast värderas, men lite pengar sitter aldrig fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)