Det är förunderligt vilken skillnad en liten korean kan göra. Före Q var det tungt och motigt att gå till jobbet. Hela min tillvaro kändes skev fast jag aldrig kunde sätta fingret på exakt vad som var fel. Förutom det uppenbara då. Men hur uppfylld jag än var av min barnlöshet så trodde inte ens jag att allt kunde skyllas på den. Jag grubblade mycket på om det var mig det var fel på, eller jobbet, eller om jag helt enkelt var på fel plats. När jag inte nojade över jobbet så ifrågasatte jag relationen med O. Mycket och länge.
Idag inser jag att mitt jobb passar mig ganska bra och vice versa. Jag jobbar i rätt bransch, tycker att tekniken och tillämpningarna är kul. Jag trivs bra med de dagliga uppgifterna och jag är bra på det som en projektledare ska kunna. Jag kan snabbt identifiera problem, jag får saker ur händerna och jag kan kommunicera.
Relationen med O, ja vad kan jag säga? Han är kvar hos mig, han stod ut. Det räcker. Imorgon är det sexton år sedan vi blev ihop.
Jag tänker tillbaka på den gamla onda tiden. Ju djupare jag gick ner mig i infertilitetsträsket desto mer energi krävdes för att hålla näsan över vattnet. Varje vaken stund ägnades en stor del av min ork och mina tankar åt de eviga frågorna. När får vi barn? Hur får vi barn? För att inte tala om detaljfrågorna ner på minsta nivå. Ska vi göra privatförsök eller vänta i landstingskön? Hur ska jag kunna planera så att nästa äggplock inte krockar med någon skit på jobbet? Har jag glömt att spraya/spruta/ta progesteron idag? Och de regelbundet återkommande men ändå alltid så smärtsamt oväntade beskeden. Kollegan som jag inte sett på ett tag och som nu plötsligt har en mage. Internetvännerna som blev gravida, en efter en. Kusinerna, svågern. Alla. Alla utom jag. Den förhatliga mensen. Besvikelsen varierade beroende på vad som hänt just den månaden. Bara vanligt sex, Pergotime, frysförsök eller IVF-försök. Första försöket där ett nytänt hopp vändes i djupaste sorg. Sista försöket då jag var för utmattad för att bli förtvivlad igen. Och så alla månader däremellan. Jag grät och snöt mig och sopade ihop bitarna av mig själv och överlevde en månad till. Men sorgen som satt djupt inne i mig byggdes på och minskade aldrig.
Nu är allt det där över för alltid. Och plötsligt har jag energi över till annat. Det är först nu när det har lättat som jag riktigt inser hur arbetsamt det var. Inte bara sorgligt, deppigt, svårt utan rent arbetsamt. Som att jämt ha en tjugokilos ryggsäck på.
Lyckan över Q hade räckt att fylla mitt liv men utöver detta känner jag mig dessutom fri, så småbarnsmamma jag är. Vilken osannolik bonus.
Sånt tänker jag på när jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Ibland märker jag att folk tittar på mig, och då inser jag att jag ler för mig själv. Nej gott folk, jag är inte fnoskig, jag är bara en före detta barnlös och bitter kvinna som nu är ingetdera och intensivt lycklig över det.
Oj det där får man ju en frigörande energikick bara av att läsa! Jag känner för övrigt igen just hur allting kan verka fel när det finns någonting som är tillräckligt fel. Liksom ett inre skoskav av något slag, och där går man och funderar på om man behöver byta skor.
SvaraRaderaJag blir så glad när jag läser ditt inlägg. Glad, lättad, upprymd. Förstås för din skull men också för min egen skull.
SvaraRaderaFör jag har tänkt väldigt mycket på det där.
På den där 20 kg´s ryggsäcken som man ständigt går omkring och bär på, på hur det känns som om allting i livet är lite "på sne". Jag har lekt med tanken på att det är precis som du skriver, att barnlängtan är så stark och så överskuggande att då den drömmen är ouppnådd (och känns så avlägsen) gör det att allt annat också känns halvdant, rent av dåligt. Även om det kanske inte hade känts så om vi skulle få vårt efterlängtade barn.
Har också grubblat på den där "efter-tiden" (även om jag inte vet om den kommer för oss) Dvs då man äntligen får sitt barn, som man längtat så länge efter, i vilken form det än må vara. Att man väntar sig för mycket, att man tror att livet plötsligt ska lösa sig i en handvändning.
Jag tror ju inte det, men jag är glad att läsa det jag ändå innerst inne tror på - att sorgbördan kommer att lätta och det andra tunga som kommer sen (sömnbrist etc) kommer att kännas som en barnlek (bokstavligen) jämfört med den börda man burit i så många år.
Tänk att livet kan bli så lyckligt.
Du är lycklig. Och förstår att du är lycklig.
Många kramar och tack för ett fint inlägg!
Så härligt att läsa för en som följt dig i många år!
SvaraRaderaSvårt att veta om mitt egna slit med jobb, relationer mm beror på barnlösheten, att den låga energinivån den ger och detta analyserande av ALLT, kommer att lätta. Hoppas.
Du är på den andra sidan - och jag som inte ens känner dig är så glad för din, O och Qs skull. /Stella
Tack, tack för att du delar med dig av din historia, Helga! Jag befinner mig mitt i den djupa sorgen efter att försökt få barn i flera år utan att lyckas. Laddar för att orka en tredje IVF. Ställer mig ofta frågan: Hur länge skall jag orka? Är det värt allt detta elände? När skall jag/vi sluta försöka? Adoption är inget självklart alternativ, men jag/vi har börjat närma oss det i tanken.
SvaraRaderaJag skall läsa mer på din blogg (lite i taget när jag känner att jag orkar) - jag känner att jag hittat en medsyster som upplevt mycket av det jag själv går igenom. Det känns som ett ljus i mörkret.
/Tina