Suziluz resonerar mycket intressant om äktenskap och bröllop. Hennes text väcker en förskräcklig massa tankar och minnen hos mig, som nog inte går att avhandla i ett enda inlägg.
Minnena först, då.
Vi gifte oss i september 1998. Vi var då 28 och 31 år gamla och hade varit ett par i sex år. Det var självklart för oss att gifta oss. Vi ville visa varandra och världen att vi hörde ihop, och dessutom ville vi ställa till med ett rejält kalas. Det senare hade vi god träning i. Året innan hade O fyllt trettio, vilket firades med stor fest. Varje år brukade vi bjuda på fest strax före jul, midvinterblot kallade vi det på skoj. Anledningen till att O och jag träffades var faktiskt vårt gemensamma intresse för fester och ointresse för studier, vi var nämligen med i sexmästeriet (festfixarkommittén) på Chalmers.
Hophörigheten är också värd några ord. Ja, så var det. Vi hade haft varsin relation med andra när vi träffades. Min var kort och dödsdömd från början. Trots stark attraktion var vi så himla olika. O:s var seriösare, de var ihop i tre år. Men även de var mycket olika. Redan första veckan efter att vi träffats sa O att det som kändes bäst var att han upplevde att han visade sig som han verkligen var för mig, och att jag accepterade honom. Det förblir en av hörnstenarna i vår relation. Vi ser varann, och vi kommunicerar. Mycket tidigt kände vi att vi hittat rätt.
O visade en självklarhet och trygghet som jag inte var riktigt van vid. Hans föräldrar träffades som unga och var tillsammans tills svärfar dog. O är lik sin pappa, men svärfar var än mer kategorisk, trygg och självklar. Svärmor berättade om en gång då de väckts av ett telefonsamtal mitt i natten, svärfar svarade, muttrade något och smällde ner luren. På svärmors oroliga fråga svarade han "äsch, det var någon dårfink som påstod att du skulle vara otrogen", la sig ner och somnade om. För honom var det fullkomligt självklart att det inte var sant (det var det ju inte heller, det var en busringning), det behövdes inte ens frågas. Han var stabil och orubblig.
Så. Bröllop alltså, det var självklart. Ingen av oss kommer dock ihåg vem det var som först började prata bröllop, ingen av oss har friat till den andre så där som folk gör på film. Vi förlovade oss på hösten året innan, men jag vill minnas att bröllopet inte var bestämt då, det bestämde vi senare. Jag pluggade i Berlin på våren, så själva planeringen torde inte ha kommit igång förrän tidigast i maj. Dagarna före bröllopet minns jag som oerhört stressiga. Ändå hade vi lejt ut det mesta, maten var catering, klänningen syddes av sömmerska, blommorna beställdes hos florist.
Det blev precis så som vi ville ha det, länge tänkte jag att det var perfekt. Men hade jag gift mig idag (vilket i sig är en omöjlig tanke) hade jag velat ha det annorlunda, i mindre format, mer uppsluppet, mindre högtidligt, mer ärligt. O hade frack och jag hade lång vit klänning och krona och fin brudbukett. Jag hade aldrig orkat iscensätta sådan teater idag, men då var det viktigt.
(Varför var det viktigt? När jag tänker efter ser jag att det delvis handlade om att uppfylla en del förväntningar från släktingar som nu är borta. Farmor, morfar. Men teatern var för min egen skull också. Jag ville visa upp mig och min kärlek. Se här, jag är lycklig och lyckad.)
(Det blev dyrt. Men vi tjänade ganska bra, särskilt jag. Mamma, pappa, styvfar och O:s föräldrar bidrog med ganska mycket, ungefär hälften vill jag minnas. Idag hade jag inte bett om ekonomiskt stöd från föräldrarna, det känns som ett passerat stadium.)
Vi gifte oss borgerligt vilket var fullkomligt självklart för oss båda. Men det medförde vissa problem, vi hade svårt att hitta både lokal och officiant. Festlokalen var klar och självskriven, en vackert belägen anläggning (med bra mat!) en bit utanför Göteborg, där de gäster som ville kunde övernatta. Men där fanns ingen bra vigsellokal. Ute, då? Jag vägrade, detta var ett stressmoment jag inte ville ha. Vart skulle åttio gäster ta vägen om det regnade, något man inte vet förrän i sista stund?
Officiant var lika bökigt det. Jag minns att jag i desperation frågade O om vi skulle kapitulera och gifta oss i kyrkan och försöka hitta en vettig präst som kunde tona ner det religiösa inslaget. Absolut inte, sade O bestämt. Och jag höll förstås med innerst inne.
Till slut hittade vi ett folkpartistiskt kommunalråd, en klok och vänlig kvinna. Hon bar en grön fotsid dräkt och en tung halskedja med kommunens stadsvapen på, och hon talade fint och lagom långt till oss. Jag minns att jag bad henne citera Maria Wine, det där om den vardagliga kärleken och lingonsyltens röda glädje. En av mina då bästa vänner sjöng O mio babbino caro. Hon hade just skilt sig med buller och bång, vi tappade sedermera kontakten. Ack ja, livet.
Men min allra bästa och äldsta vän, hon kramade mig med strömmande tårar. Än idag säger hon att hon aldrig sett något så fint. Två människor som lovar att försöka älska varandra, rakt upp och ner, varken mer eller mindre.
(Vi hade långt gångna planer på att hålla korta tal till varann vid vigseln, ge personliga löften. Men kvällen innan bestämde vi att helt enkelt ge fan i det. Orka, liksom. Även här var vi överens.)
(Den ende som inte var helt nöjd var min varmt religiöse morfar, som jag älskade men inte alltid förstod mig på - och vice versa. Han höll ett kort tal vid middagen där han menade att nu kunde han inte avhålla sig, nu skulle det sägas så att det blev sagt: Gud välsigne er!)
Jag minns värmen som strömmade emot mig under middagen, jag minns känslan av att sitta i högsätet och veta att alla dessa människor är här ikväll för vår skull, för att fira oss. Jag ville frysa ögonblicket och hålla kvar den kärleken och välviljan. Lite grann gjorde vi det också eftersom de flesta gäster sov över och åt frukost med oss nästa dag.
För det var ett roligt kalas, ett av de roligaste jag varit på. Människor kom från när och fjärran för att fira oss. O:s amerikanska värdfamilj från high school, som tagit emot också mig under en USA-sommar. Pappas ryska exfru (ja! Ni läste rätt. En alldeles egen historia som jag ska berätta någon gång.) O:s förra flickvän med make, mina bästa kompisar från gymnasiet. Alla släktingar, många vänner. Åttio personer vill jag minnas att det var. Vi hade kallt räknat med att tio procent skulle ha förhinder och tacka nej, men det var bara ett fåtal som inte kom, det var nätt och jämnt att alla fick plats.
Vårt bröllop var kulmen på en lätt och rolig tid i livet. Vi var unga men vuxna, vi hade bra jobb och trevlig bostad och många vänner. Inget gnissel någonstans. Svärmorsproblem? Icke. Mamma kallade O för Fyndet för att han var så snäll och tjänstvillig. Vad han tyckte om henne var det ingen som frågade, inte ens han själv. Framtiden låg utstakad, trodde vi. Några år senare var det mesta förändrat. O:s jobb hade tagit ut sin rätt, han orkade inte med det längre, mitt jobb var heller ingen höjdare, och de barn åtminstone jag ville ha lät som bekant vänta på sig.
När jag ser tillbaka på den jag var då känner jag en viss ömhet. Lilla vän, du var så barnslig. Teatern, uppvisningen, viljan att duga, att leverera. Tur att du inte visste vad som väntade. Jag hade en så tydlig bild av hur jag önskade mig livet och äktenskapet. Jag ville ha barn, jag ville leva jämställt med O. Jag trodde inte att det skulle bli några större problem med någondera. Det faktum att jag redan tjänade avsevärt mer än O skulle inte påverka, trodde ingen av oss.
Men jag ser också en ärlighet som fanns redan då, hos mig och mellan oss, och då blir jag glad.
Idag vet vi så väldigt mycket mer om oss själva och varann.
Visar inlägg med etikett Minne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Minne. Visa alla inlägg
2015-06-05
2014-05-06
Begeistrad
Åh, Berlin. Jag bodde där i två månader (var det verkligen inte mer?) under våren 1998 och blev handlöst förälskad i staden. Under den gångna helgen konstaterade jag att kärleken inte falnat.
Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.
Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.
Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?
(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)
Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.
(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)
Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.
Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.
(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)
Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)
Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.
Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.
Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.
Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.
Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.
Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.
Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.
Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.
Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?
(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)
Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.
(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)
Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.
Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.
(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)
Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)
Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.
Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.
Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.
Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.
Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.
Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.
2013-01-01
September 1986
Vid en röjning på vinden idag hittade jag mina gamla dagböcker och läste den som låg överst i högen. Den var från tiden kring min sextonde födelsedag, då jag nyss börjat gymnasiet.
Det är en underlig blandning, och lika blandade är mina känslor vid läsningen. Å ena sidan vrider jag mig generat över den närmast maniska och barnsliga uppräkningen av födelsedagsönskningar och inhandlade kläder. Språket och tonfallet får mig ofta att rodna, liksom ett par tämligen taffliga skisser av tänkta klädkombinationer. Imorse tittade jag på Sköna söndag, med ett reportage om Gunilla Pontén. Jag kände mig riktigt inspirerad.
Å andra sidan blir jag både imponerad och häpen av att jag läst Fanny av Erica Jong och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Mycket bra, är det lakoniska omdömet. Klassen planerar att se Alien på bio, jag är inte road utan vill hellre se Purpurfärgen, som jag förstås läst.
Vidare kretsar anteckningarna mycket kring det sociala livet i klassen. Bara en månad in på terminen vågar jag inte riktigt tro på det jag ser, ett stort, vänligt och generöst gäng av välartade ungdomar som kommer att ge mig min första erfarenhet av tillhörighet bland jämnåriga. Men ännu kan jag inte vara säker. Gick inte till bamba, för jag hade ingen att gå med. Så var det ofta på högstadiet, men aldrig senare på gymnasiet.
Men på min födelsedag blir jag glatt överraskad då mina klasskamrater ger mig en bukett blommor. Alla var så gulliga och kramade mig och sa grattis. Så har det aldrig varit förr.... Dessutom är det en helt ny erfarenhet att gå i klunga och inte två och två.
För sextonåriga Helga är en ung dam med viss integritet men även klarsynthet. Hon observerar nöjt att de blivande bästisarna A och K varken röker eller dricker. Hon noterar att Anna är kär i Robert: Jag förstår henne. Han är fruktansvärt söt och himla schysst. Inte alls överspänd eller stöddig. Ja, gud vad mycket söta killar det finns. Då borde det väl finnas än - en, hur stavar jag - till mig. Han behöver inte vara sådär speciellt häftig. Han behöver inte vara särskilt snygg (bara lite!). Han behöver inte göra sig till och vara tuff. Han behöver bara vara schysst och gilla mig!!
För att inte tala om beskrivningarna av familjelivet:
Pappa har inte skickat nåt, det verkar som han har glömt det (födelsedagen). Men jag är inte ledsen för det. Jag vet ju att han bryr sig om mig.
Den 6 nov. åker mamma och P (styvfar) till Tunisien och är borta i 14 dar. På tiden att dom gör nåt tillsammans, men det blir tomt utan dom.
Fan, nu har mamma kommit hem och säger att vi ska över till H:s på middag. Uää. Jag känner inte för att gå bort och vara social. Dessutom måste jag gå dit för mamma ska dricka vin, så hon kan inte köra mig. Som om hon inte dricker tillräckligt mycket vin ändå.
Det är en underlig blandning, och lika blandade är mina känslor vid läsningen. Å ena sidan vrider jag mig generat över den närmast maniska och barnsliga uppräkningen av födelsedagsönskningar och inhandlade kläder. Språket och tonfallet får mig ofta att rodna, liksom ett par tämligen taffliga skisser av tänkta klädkombinationer. Imorse tittade jag på Sköna söndag, med ett reportage om Gunilla Pontén. Jag kände mig riktigt inspirerad.
Å andra sidan blir jag både imponerad och häpen av att jag läst Fanny av Erica Jong och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Mycket bra, är det lakoniska omdömet. Klassen planerar att se Alien på bio, jag är inte road utan vill hellre se Purpurfärgen, som jag förstås läst.
Vidare kretsar anteckningarna mycket kring det sociala livet i klassen. Bara en månad in på terminen vågar jag inte riktigt tro på det jag ser, ett stort, vänligt och generöst gäng av välartade ungdomar som kommer att ge mig min första erfarenhet av tillhörighet bland jämnåriga. Men ännu kan jag inte vara säker. Gick inte till bamba, för jag hade ingen att gå med. Så var det ofta på högstadiet, men aldrig senare på gymnasiet.
Men på min födelsedag blir jag glatt överraskad då mina klasskamrater ger mig en bukett blommor. Alla var så gulliga och kramade mig och sa grattis. Så har det aldrig varit förr.... Dessutom är det en helt ny erfarenhet att gå i klunga och inte två och två.
För sextonåriga Helga är en ung dam med viss integritet men även klarsynthet. Hon observerar nöjt att de blivande bästisarna A och K varken röker eller dricker. Hon noterar att Anna är kär i Robert: Jag förstår henne. Han är fruktansvärt söt och himla schysst. Inte alls överspänd eller stöddig. Ja, gud vad mycket söta killar det finns. Då borde det väl finnas än - en, hur stavar jag - till mig. Han behöver inte vara sådär speciellt häftig. Han behöver inte vara särskilt snygg (bara lite!). Han behöver inte göra sig till och vara tuff. Han behöver bara vara schysst och gilla mig!!
För att inte tala om beskrivningarna av familjelivet:
Pappa har inte skickat nåt, det verkar som han har glömt det (födelsedagen). Men jag är inte ledsen för det. Jag vet ju att han bryr sig om mig.
Den 6 nov. åker mamma och P (styvfar) till Tunisien och är borta i 14 dar. På tiden att dom gör nåt tillsammans, men det blir tomt utan dom.
Fan, nu har mamma kommit hem och säger att vi ska över till H:s på middag. Uää. Jag känner inte för att gå bort och vara social. Dessutom måste jag gå dit för mamma ska dricka vin, så hon kan inte köra mig. Som om hon inte dricker tillräckligt mycket vin ändå.
2012-06-26
En midsommarhatare kapitulerar
Midsommarafton har aldrig hört till mina favorithelger. Årstiden är ju fantastisk. Men midsommar, nä. En helg med en massa krav som aldrig uppfylls. Man ska vara lycklig, lyckad, solbränd, nykär, kåt, ha blomsterkrans i håret och kläder som är sexiga och romantiska på samma gång. Och så ska man umgås så där härligt otvunget som i den gamla Pripps-reklamen, alla bara kommer myllrande med härlig mat upplagd på fat, och så skålar man och badar och skrattar och har det underbart och ingen blir för full eller ens myggbiten.
Yeah right.
Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.
(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)
Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.
Som sagt, ingen favorithelg.
Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.
I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.
Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.
Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.
Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.
Yeah right.
Det är länge sedan vi försökte iscensätta den där drömmen. När vi två år i rad lyckades tajma IVF och midsommarafton, tillbringade vi den på egen hand. Den senare av dessa två var minnesvärd på mer än ett sätt, med två förstklassiga embryon i magen och bajsöversvämning i källaren.
(Jag läser inlägget och tänker herregud. En annan tid, ett annat liv. Ett annat jag. Fast ändå inte.)
Året därpå var vi hos svärföräldrarna. Svärfar var svårt sjuk efter ett mardrömssnabbt förlopp, och gick bort bara några dagar senare.
Som sagt, ingen favorithelg.
Sedan dess har vi firat med goda vänner i ganska blygsam skala. Sedan vi köpte stugan håller vi oftast till där ute, för samfälligheten ordnar ett fint firande med stång och lekar och chokladhjul och pilkastning.
I år hostade vi ikapp hela gänget, så den enda gästen som bjöds var Helgapappa/QY-morfar. Han älskar stugan med en kärlek som värmer även mitt hjärta. Vi åt en enkel sillunch innan vi gick till midsommarängen. Barnen fick sina godispåsar och vann varsin nalle. Vi satt på filten och tittade på danslekarna. Q vägrade sin vana trogen att delta, men Y propsade efter en stund på att vara med, så jag trotsade feber och halsont och dansade med honom.
Sedan gick vi hem, och jag gick en bit efter de andra. Jag hade en ny blå blommig klänning på mig och kände mig fin, och tittade ömt på dem, de fyra männen i mitt liv. De hade alla blåa skjortor på sig och var så fina och prydliga. Även pappa, som stolt förevisat att skjortan nu minsann hänger som en säck på honom, förra sommaren kunde han inte knäppa den. Snart har han gått ner tjugo kilo, snart kanske han slipper sin diabetes.
Och sedan? Sedan grillade vi entrecote och åt jordgubbar och nattade barn och parkerade pappa i soffan med en Stieg Trenter. O och jag gick bort till den lokala festen och drack varsin öl. Det var ljust som mitt på dagen.
Som om inte detta vore nog fick jag knappt ett enda myggbett.
2012-04-08
Mystiska tecken
Åsynen av dagens DN väcker ett mer än tjugo år gammalt minne till liv. När jag bodde på adressen Framgången i studentområdet Olofshöjd, hade jag en granne som inte var student. Med jämna mellanrum fick hon maniska skov då hon smög ut på nätterna. När vi vaknade på morgonen kunde det ligga cyklar staplade på varann i trappan, eller stå havregrynspaket utanför dörren. Det låg sedlar och p-pillerkartor i postfacken.
Till sist gick det inte längre, vi var flera som klagade hos hyresvärden, och en dag var hon borta. Hennes namn fanns kvar på dörren, men jag såg henne aldrig mer under den tid jag bodde där.
Förvarningen om att ett skov var på väg, var alltid densamma. Då låg morgontidningen prydligt på sin plats utanför dörren, men den var fullklottrad med mystiska krumelurer.
Men så dramatiskt är det inte nu. Det är jag själv som har kluddat, för att räkna ut hur man minskar 168 maskor till 98, jämnt fördelat över varvet. Jag misstrodde min egen förmåga att omsätta problemet i en formel.
2011-11-03
Idag för trettio år sedan
Idag för trettio år sedan satt jag på ett tåg som stod vid perrongen i Katrineholm. Jag hade varit hos pappa i Stockholm över allhelgonahelgen (höstlov hade vi inte på den tiden) och skulle nu hem till mamma och styvfar i Göteborg. Och till en ny liten person. Dagen innan hade min lillasyster kommit till världen.
Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.
Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.
Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?
På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.
De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)
En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.
Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.
Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.
Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.
Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?
På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.
De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)
En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.
Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.
2010-11-21
Min första kärlek
Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.
Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.
Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.
Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.
Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.
När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.
Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.
Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.
Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?
Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.
Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.
Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.
Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.
Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.
Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.
Trygghet och kärlek.
Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.
Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.
Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.
Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.
När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.
Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.
Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.
Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?
Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.
Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.
Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.
Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.
Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.
Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.
Trygghet och kärlek.
Min första kärlek
Jag har funderat på att haka på listan som cirkulerar i bloggvärlden nu. Men jag varken orkar eller hinner skriva något tänkvärt varje dag i en månad. Jag gör några nedslag istället, när inspirationen kommer.
Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.
Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.
Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.
Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.
När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.
Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.
Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.
Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?
Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.
Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.
Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.
Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.
Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.
Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.
Trygghet och kärlek.
Jag fick honom den 14 november 1980, på Emildagen. Så fick han sitt namn. Han var gulröd med vita tassar och vit haklapp. Första kvällen och natten tillbringade han ihopkrupen under vårt köksbord och stirrade på oss med klotrunda skräckslagna ögon.
Hans päls var illande röd och nästan lite tovig. Hans svans var så liten att den var nära nog trekantig. Jag älskade honom så att mitt tioåriga hjärta nästan gick sönder. Han var min, bara min.
Första månaden fick han stanna i köket. Jag skyndade mig hem från skolan varje dag. Han satt alltid och väntade strax innanför köksdörren. Jag brukade sätta mig på golvet med ryggen mot dörren och låta honom kliva upp i mitt knä. Han spann högt och strök sig mot mina händer och kinder. Åh, kärlek.
Med tiden blev pälsen mer gul än röd och svansen lång och svepande. Han fick komma ut ur köket förstås. På kvällarna jagade han gärna runt i bottenvåningen på det radhus där vi bodde. Han fick något vilt i blicken, vred öronen bakåt och klev i sidled. Så tog han sats och klättrade upp på väggens bruna vävtapet, hela vägen upp till taket. Där satt han en stund och tittade på oss med glimmande ögon innan han hoppade ner.
När det blev vår fick han börja gå ut. De första dagarna låg han tryckt intill husväggen, men snart avancerade han. Det dröjde en vecka innan han lärde sig vilken av de identiska radhusgårdarna som var vår.
Snart var han områdets kung. Han var nog mer vild än tam, för utomhus ville han inte kännas vid oss. Då var han en otämjd tiger, ingen huskatt.
Men hemma var han min, bara min. Han brydde sig inte om någon annan. På något sätt var det viktigt för mig. Som vuxen har jag förstått att jag kände mig undanskuffad och marginaliserad i den nya familj som bildats sedan mamma slutgiltigt bestämt sig för att leva med min styvfar.
Min styvfar tyckte aldrig något vidare om katten. Kanske för att jag älskade den?
Emil blev fjorton år, äldre än jag vågat hoppas. Han levde ett vilt liv, kom ständigt hem med blessyrer. Ena tassen genombiten, svansen dito. Ändå var han kastrerad. Varje gång han råkade ut för något var jag sjuk av oro.
Under sina sista år fick han sällskap. Mamma föll till föga för min systers tjatande och skaffade hund. Jag var emot, orolig för att det inte skulle gå bra. Men jag bodde inte hemma längre och hade ingen möjlighet att ha Emil hos mig.
Men det blev bra. Hunden var världens snällaste och visste sin plats. Emil bestämde, och verkade rentav road av den nya familjemedlemmen. Blev hunden för närgången höjde Emil ena tassen, det räckte.
Men han blev äldre och skruttigare och till sist gick det inte längre. Ett av mina värsta minnen är hur det var att tvinga in honom i buren för att åka till veterinären. Han hatade att sitta i bur, han hatade att åka bil, han hatade att vara hos veterinären. Och det blev det sista jag gjorde honom.
Han dog på ett bord efter att ha fått den sista sprutan. Jag begrep inte att det var den sista, jag trodde att de bara skulle bedöva honom först. Annars hade jag tagit upp honom i famnen. Det har jag alltid ångrat.
Ännu kan jag känna honom i händerna, känna hur det kändes att svepa upp honom i min famn. De svaga sticken av klorna i axeln. Hans päls mot kinden. Det ljudliga spinnandet.
Trygghet och kärlek.
2010-01-05
Från nästan 20 till nästan 40
Julldigheten som snart är över, har varit ungefär som de brukar vara. För mycket av mat, mörker och sena kvällar. För lite av frisk luft, dagsljus, motion och sömn. Alldeles lagom av läsning, TV och släktumgänge.
Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.
Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?
Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.
Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.
1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.
1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.
1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.
1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?
1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.
2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.
2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.
2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.
2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.
2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.
2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.
Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.
Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:
1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.
2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.
3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.
4 Föräldrarna.
5 Jobbet, i några månader till.
6 Allt annat.
Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.
Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?
Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.
Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.
1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.
1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.
1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.
1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?
1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.
2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.
2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.
2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.
2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.
2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.
2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.
Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.
Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:
1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.
2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.
3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.
4 Föräldrarna.
5 Jobbet, i några månader till.
6 Allt annat.
Från nästan 20 till nästan 40
Julldigheten som snart är över, har varit ungefär som de brukar vara. För mycket av mat, mörker och sena kvällar. För lite av frisk luft, dagsljus, motion och sömn. Alldeles lagom av läsning, TV och släktumgänge.
Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.
Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?
Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.
Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.
1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.
1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.
1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.
1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?
1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.
2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.
2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.
2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.
2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.
2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.
2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.
Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.
Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:
1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.
2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.
3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.
4 Föräldrarna.
5 Jobbet, i några månader till.
6 Allt annat.
Kanske är det mitt hälsotillstånd som har lagt sig ivägen, för jag har haft ovanligt lite skrivlust på sistone. Och när inspirationen väl kommer gäller den inte alls de ämnen jag funderade på före jul, utan något helt annat och i dessa dagar ganska banalt. En krönika. Som så många andra kände jag mig nödgad att sammanfatta det gångna decenniet. Men självklart ska jag vara värst och docerar inte bara om 00-talet utan också om 90-talet.
Är det bara för att jag råkar vara född 1970 som jag ser starka paralleller mellan min personliga upplevelse av de gångna tjugo åren, och historien? När man är tjugo är man kanske benägen att känna stark framtidstro och stora förhoppningar. Allt är möjligt, det gamla raseras, en ny skön värld träder fram. Å andra sidan, vem kände inte så åren efter 1989?
Så kom den tekniska revolutionen och IT-undret i slutet av 90-talet, med påföljande platt fall. Så också i mitt liv. 00-talet var mörkare. För mig var det barnlängtan och depression förstås, men kändes inte världen mörkare, dystrare, annorlunda? Så många hemskheter som inträffade under 2000-talets första fem år.
Men nu har det vänt för mig. Jag hoppas det har gjort det för alla andra också. Här kommer en skildring av mitt vuxna liv medelst nedslag i jämna nyårsdagar.
1990
Firar nyår i en förort till Chicago, hemma hos en väninna från college där jag pluggar i ett år. Hon bor i rummet bredvid mitt och jag tycker att hon är ganska omogen och barnslig men tackar ja när hon med sedvanlig amerikansk gästfrihet bjuder hem mig över nyårshelgen. På själva nyårsafton är jag förkyld och slipper till min lättnad att följa med henne och hennes kompisar ut. Pratar ganska mycket med hennes pappa som är en vänlig och kultiverad person. Först några månader senare förstår jag att jag gjort henne besviken. Hon hade hoppats att vi skulle bli bästa vänner, men så blev det inte. Collegeåret blev en parentes i mitt liv, men en mycket lärorik sådan. Utan denna tid hade jag inte talat spanska, haft betydligt sämre kunskaper i historia, inte kunnat sjunga i kör och inte kunnat berätta mången god historia. 1990 fyller jag tjugo år och börjar på Chalmers.
1992
Deppar över ett pågående off-and-on-förhållande som är dödsdömt fast jag inte riktigt vill inse det. Förutom att deppa gör jag halvhjärtade försök att tentaläsa, studierna går minst sagt dåligt. Några månader senare blir O och jag förälskade.
1994
Firar nyår med parmiddag. O och jag bor tillsammans i hans lilla tvåa. Det blev han! Och det blev en fortsättning på Chalmers! Båda sakerna kom jag fram till efter en sabbatstermin i Salamanca våren 1993. O har också fått ordning på sina studier, vi trivs med livet.
1996
Ännu en parmiddag, vi var en konstellation av tre par som umgicks intensivt tills en skilsmässa ändade vänskapen. Men den ligger ännu några år fram i tiden. Jag har klarat varendaste tenta och ska börja exjobba på Ericsson i januari. Har ingen aning om vad det innebär att jobba som ingenjör. Vad i all världen har jag gett mig in på?
1998
Jo nu vet jag en sak som ingenjörer kan jobba med, hårdvarukonstruktion, och jag gillar det inte. I januari 1998 fattas en rad beslut. Jag tar tjänstledigt i två månader för att läsa tyska i Berlin. Språkstudier utomlands har gett mig vägledning förr, så också nu. Jag söker ett nytt jobb inom försäljning, och får det. Vi bestämmer oss för att gifta oss i september.
2000
Det nya årtusendet firas i en översnöad stuga på Tjörn, med massor av folk. Sedan ett halvår tillbaka försöker O och jag få barn och vi jobbar tappert på saken också under nyårsnatten. Vi är hoppfulla om att snart lyckas. Under året som kommer köper vi hus. Mitt jobb som jag trivs med exploderar i mitt ansikte, min chef rycker undan mattan under mig. Men jag är minsann tuffare än somliga tror, efter ett par månader har jag ett nytt flashigt jobb med högre lön.
2002
Livet är nattsvart. Det nya jobbet visade sig aldrig lyfta riktigt, jag har blivit flyttad till en tjänst som jag hatar. Proverna från fertilitetsutredningen visar halvkassa spermier, dock inte så kassa att vi (jag) kan sluta hoppas och bli besviken varje månad. Vi ställs i evighetslång kö till IVF. När jag tror att inget kan bli värre så blir det ännu lite vidrigare. 2002 blir värsta året i mitt liv, inte för att det händer något särskilt utan snarare tvärtom. Allt är tröstlöst, förtvivlat, statiskt och jävligt. Det blir allt också mer uppenbart att O:s och mina överlevnadsstrategier kolliderar.
2004
Slutet på ett händelserikt år, året då vi äntligen fick göra IVF, tre stycken som alla misslyckades trots höga förhoppningar hos inte minst läkarna. Jag har sett till att bli uppsagd från mitt hatade jobb. Nu är det fritt fall. Jag läser projektledning och försöker bli människa igen. Under 2004 görs en IVF och fyra frysförsök. O får jobb i Stockholm och veckopendlar. Under hösten kastar vi loss, hyr ut huset och flyttar.
2006
Nu har det definitivt vänt, men det vågar jag knappt tro. IVF har vi lagt bakom oss efter det femte och misslyckade försöket i oktober 2005. Vi har börjat bygga upp ett nytt liv. Båda har fast jobb, vi har en nybyggd lägenhet att flytta in i snart. Adoptionsutredning pågår. Vi firar med nyfunna vänner i Stockholm, vänner som inte heller har barn. Vi vet det inte, men han som ska bli vår finns redan, om ännu ofödd.
2008
Två år senare är längtan tillfredsställd och livet helt förändrat. Andra nyårsafton med Q firas hemma hos oss med vännerna. Q vaknar lagom till tolvslaget och får se fyrverkerier från balkongen. Jag är trött efter många förkylningar och spänd inför att börja jobba igen. Den efterlängtade mammaledigheten är slut. Men på djupet är jag mycket lycklig.
2010
Och det är jag ännu. På djupet, och det är det som är viktigt. Jobbstarten gick över förväntan, men nu efter två år konstaterar jag att min stressnivå varit för hög på sistone. Så här kan jag inte ha det i längden. Hur jag ska åtgärda saken vet jag ännu inte.
Och visst finns det annat skräp i livet och tillvaron som jag behöver avhandla och bearbeta. En del saker kommer oanmälda. Oron för mina tre föräldrar till exempel. Annat borde jag kanske tänka mer på, och vårda bättre. Min hälsa, min vikt och mitt äktenskap till exempel.
Mitt nyårslöfte i år blir - i sann projektledaranda - en prioriteringslista:
1 Q är viktigast. Förhoppningsvis får han snart dela förstaplatsen med ett syskon.
2 Jag själv. Min hälsa, mitt välbefinnande. Jag måste fungera. Jag måste ta hand om mig, jag vill hålla länge än.
3 Min man O, trogen följeslagare under snart 18 år. Eller snarare relationen till honom. För hur jag ska hjälpa O, det har jag under dessa år ännu inte lyckats räkna ut. Han hjälper sig bäst själv, tror jag. Men vi får inte tappa varann ur sikte.
4 Föräldrarna.
5 Jobbet, i några månader till.
6 Allt annat.
2009-10-22
Helgas blandatband
En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.
Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:
Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.
Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.
När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.
I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.
Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.
Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.
Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)
Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.
Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.
Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.
Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.
Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.
Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.
Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.
Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.
Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.
Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!
Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.
Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!
Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.
I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.
Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.
Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.
På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?
I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.
Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.
Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.
Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.
Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.
Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.
När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.
Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.
Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.
Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.
Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.
I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.
Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.
Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:
Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.
Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.
När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.
I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.
Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.
Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.
Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)
Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.
Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.
Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.
Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.
Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.
Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.
Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.
Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.
Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.
Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!
Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.
Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!
Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.
I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.
Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.
Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.
På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?
I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.
Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.
Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.
Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.
Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.
Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.
När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.
Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.
Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.
Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.
Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.
I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.
Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.
Helgas blandatband
En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.
Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:
Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.
Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.
När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.
I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.
Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.
Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.
Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)
Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.
Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.
Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.
Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.
Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.
Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.
Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.
Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.
Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.
Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!
Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.
Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!
Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.
I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.
Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.
Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.
På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?
I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.
Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.
Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.
Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.
Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.
Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.
När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.
Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.
Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.
Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.
Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.
I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.
Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.
Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:
Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.
Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.
När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.
I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.
Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.
Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.
Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)
Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.
Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.
Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.
Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.
Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.
Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.
Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.
Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.
Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.
Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!
Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.
Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!
Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.
I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.
Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.
Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.
På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?
I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.
Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.
Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.
Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.
Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.
Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.
När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.
Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.
Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.
Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.
Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.
I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.
Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.
2009-06-10
Bästisar och vänner
När vi var i Göteborg för ett par veckor sedan skulle jag ha träffat min bästa vän. Vi har känt varann sedan vi var i tioårsåldern, det är den äldsta relation jag har utanför familjen. Tyvärr är den (relationen) inte helt sund, jag tycker att den ibland ekar av tonårstidens otrygghet och bekräftelsebehov. Jag känner mig stundom bortprioriterad av henne, som den gamla vanliga Helga som alltid finns där om inget roligare dyker upp. Jag är nästan säker på att hon hyser liknande ambivalenta känslor för mig, t ex är hon än idag lite arg på mig för att jag - enligt hennes historieskrivning - försvann ur hennes liv när jag träffade O.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Bästisar och vänner
När vi var i Göteborg för ett par veckor sedan skulle jag ha träffat min bästa vän. Vi har känt varann sedan vi var i tioårsåldern, det är den äldsta relation jag har utanför familjen. Tyvärr är den (relationen) inte helt sund, jag tycker att den ibland ekar av tonårstidens otrygghet och bekräftelsebehov. Jag känner mig stundom bortprioriterad av henne, som den gamla vanliga Helga som alltid finns där om inget roligare dyker upp. Jag är nästan säker på att hon hyser liknande ambivalenta känslor för mig, t ex är hon än idag lite arg på mig för att jag - enligt hennes historieskrivning - försvann ur hennes liv när jag träffade O.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)