Bästisar och vänner

När vi var i Göteborg för ett par veckor sedan skulle jag ha träffat min bästa vän. Vi har känt varann sedan vi var i tioårsåldern, det är den äldsta relation jag har utanför familjen. Tyvärr är den (relationen) inte helt sund, jag tycker att den ibland ekar av tonårstidens otrygghet och bekräftelsebehov. Jag känner mig stundom bortprioriterad av henne, som den gamla vanliga Helga som alltid finns där om inget roligare dyker upp. Jag är nästan säker på att hon hyser liknande ambivalenta känslor för mig, t ex är hon än idag lite arg på mig för att jag - enligt hennes historieskrivning - försvann ur hennes liv när jag träffade O.

Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.

Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.

Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).

Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!

Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.

Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.

N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.

Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.

Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).

Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)

Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)

När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.

I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.

Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.

Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.

Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.

Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.

Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.