Tre samtal

Förra veckan råkade det hampa sig så att jag under loppet av några timmar förde tre samtal om sorg och saknad, samtal av varierande kvalitet som lämnade mig med alldeles olika känslor.

En av mina få kvinnliga kollegor är ungefär tio år yngre än jag. Vi jobbar på olika avdelningar så våra vägar korsas inte särskilt ofta, men vi fattade omedelbart tycke för varandra. Vi brukar ibland försöka äta lunch tillsammans, och tar då ofta en liten promenad efteråt.

Förra året gick hennes pappa bort efter ett relativt kort sjukdomsförlopp. Strax efter hans död fann hennes sambo det lämpligt att göra slut. Jag minns när vi kom tillbaka från semestern, då visste jag om hennes pappa men inte om sambon, men jag såg direkt att något var väldigt fel, och när vi blev ensamma berättade hon om det och grät. Ja, sen blev ju min pappa sjuk och jag var borta från jobbet länge och väl.

Men nu är vi tillbaka igen och vi har förstås mycket att prata om på våra promenader. Hon är inte riktigt så ensam i sorgen som jag, hon har både mamma och syster. Å andra sidan är hon förstås ensam i sin vardag på ett sätt som inte jag är, hon har svårt att vänja sig vid den icke självvalda ensamheten. Hennes far hade svåra smärtor innan han dog, det hade ju inte pappa, och vad tacksam jag är för det. Vidare bor hennes föräldrar i en annan stad, så hon reste hem till dem så ofta hon kunde under det dryga halvår han var sjuk. I efterhand plågas hon av att inte ha rest oftare.

Ännu något att vara tacksam för. Hur vidrigt det än var med det tröstlösa beskedet i september, hur tungt ansvaret än var att bära ensam, så var ändå mitt beslut att prioritera pappa framför allt annat mycket lätt att fatta. Mer än en gång har jag tänkt att jag aldrig hade velat återuppleva de sista månaderna med honom, men jag hade heller aldrig velat vara utan den tiden i livet.

Vi pratar om sorgen som kommer i vågor, att den är så stark fortfarande. Att det blir så tyst och ensamt en tid efter dödsfallet. Flosklerna man får höra, som antagligen grundar sig i att människor inte vet vad de ska säga.

Jag säger att mellan vågorna känner jag ibland en starkare livsglädje än förut, över de enkla sakerna. Att jag lever och är frisk och inte har ont. Över solen och den ljumma luften och blommornas doft. Nej, hon är inte där ännu. För henne är det ännu tungt och mörkt.

Vi blir stående länge, har svårt att slita oss. När jag kommer till min plats igen är jag fortfarande rörd efter samtalet och varm och röd efter promenaden. Då ropar Christian på mig, han höra hur jag mår.

Jag vet att Christian har höga ambitioner som hedrar honom, ambitioner att vara närvarande och stöttande. Men just där och då blir det inte särskilt bra. Han ställer raka frågor som förstås är omtänksamma, för han vill förstå, men som ändå är så aningslösa. Christian är elva år äldre än jag men har ändå båda sina föräldrar kvar i livet.

Kanske är jag orättvis som tycker att han är okänslig. Nej, det är inte mycket praktiskt kvar nu att ordna med, det är inte det som är tungt. Lägenheten är såld (jag orkar inte gå in på vilket arbete det var att röja ur lägenheten, hur emotionellt krävande det var, och att det paradoxalt nog ändå är en sorg att det är över). Ett stort måste som jag ännu inte tagit itu med är att skriva till ASIH och delge dem mina synpunkter på deras vård (eller snarare icke-vård) av pappa. Christians reaktion förvånar mig: men måste du verkligen göra det?

Klart jag inte måste. Men jag vill. För min egen skull, jag vill berätta hur det var, jag vill få det ur mig, jag vill få någon sorts upprättelse eller bekräftelse på att det inte ska gå till som det gjorde (fast jag är realistisk och inte säker på att jag får detta). För andras skull, framtida patienter som kanske inte har stridbara anhöriga. Den där verksamheten behöver de banne mig få ordning på för sådär ska det som sagt inte gå till.

Detta förklarar jag för Christian, men djupare än så går jag inte. Jag skyddar mig bakom en mur av analytiskt prat. Inte kan jag förklara för honom om saknaden, hålet inom mig, bilderna av pappa som stiger upp. Känslan jag får ibland av att han är så nära, så nära. Om jag inte vänder mig om och tittar efter så kan jag fortsätta känna att han är där. Känslan av att om jag sträckte ut handen och liksom kunde svepa undan tiden, göra en reva i den, då skulle han vara där. Känslan av att han säkert svarar mig när jag ropar på honom, någonstans bortom rymderna eller den där tjocka gardinen av tid eller materia eller vad det nu är, svarar han mig. Klart han gör, det har han alltid gjort. Det är bara jag som inte hör.

Inte orkar jag gå in på det när vi sitter i obekväma stolar i ett trångt samtalsrum bakom en glasruta, och förresten vet jag inte om jag känner eller litar tillräckligt mycket på Christian för att blotta mig så. Eller, det gör jag väl. Jag gillar honom, det är inte det. Men det finns gränser.

Och förresten har han ett storebrorsaktigt lite besserwissrigt drag som jag inte gillar. Istället för att berätta om sorgen övergår jag till neutrala saker: renoveringen, det är jobbigt, det är grinigt, både jag och min man är slitna och tjafsar mycket. Då råder han mig i faderlig (själasörjande?) ton att inte låta solen gå ner över min vrede, ungefär. Det är väl ett bibelcitat?

Senare nämner jag samtalet för herr Snäll. Jag menar inte att kritisera Christian. Det är att ha väl höga krav på sin chef att han ska leverera samtalsterapi. Fast å andra sidan, satte han sig inte i situationen själv när han frågade?

Nä, man fattar inte om man inte varit med om det själv, säger Snäll enkelt.

Herr Snälls far dog plötsligt när han var i sena tonåren. Han fick ta ett stort ansvar, ordna begravning, lära mamma hur man gör när man betalar räkningar, peppa henne att utbilda sig och lotsa henne ut i arbetslivet. Hon dog förra året, gammal och mätt på livet. Jag minns när han vakade hos henne på sjukhuset. Hon passade på att dö när han gjorde sig ärende ut ur rummet, precis som pappa gjorde med mig.

Morsan var jädra stolt över att hon kunde bli självförsörjande, säger han. Det förstår jag, svarar jag. Och jag förstår varför du har en så modern syn på kvinnor, det är banne mig inte alla som har.

Han myser och plirar vänligt mot mig över kaffekoppen. Usch, jag saknar honom.

Mera gnäll och reflektion om kollision

Fortsatt överlevnadsmode. I tisdags råddade O skolans dag (jippon, lekar och fanskap på skolgården, alla föräldrar måste vara med!) i sällskap med uppspelt Y, medan jag var hemma med hostande Q. Vi tittade på TV och åt glass som kompensation.

I onsdags kväll kom min syster och åt middag. O försvann iväg på årsstämma i boföreningen och J lyssnade tålmodigt på mina klagovisor medan hon diskade. Jag märkte på hennes omtänksamhet att hon märkte att något är fel.

Igår vabbade jag, denna gång Y som övertagit hostan. Det blev mindre vilsamt än jag hoppats eftersom snickaren dundrade in och satte upp ett tidigare missat badrumsskåp. Men skönt att få det gjort förstås. På kvällen körde Q och jag in till stan, han hade sin sista pianolektion. (Ska berätta mer om pianot vid tillfälle, det har varit ett bökigt arrangemang men så värt det eftersom Q älskar att spela och enligt läraren gör stora framsteg.)

Och idag? Idag vaknade jag med halsont, det vill jag inte ha två dagar före körkonsert. Har dessutom ont i ryggen eftersom jag stod lite för länge dubbelvikt vid omplantering av pelargoner, det enda trädgårdsarbete jag mäktat med hittills.

På förmiddagen ringer en elektriker och har lite frågor om sitt sista fixa-till-jobb hemma hos oss. Jag passar på att instruera honom om ett extra vägguttag vi skulle vilja ha monterat och om han kunde titta på den trasiga spotlightskenan i matrummet också. Han verkar måttligt intresserad.

Sedan ringer jag O innan jag glömmer vad elektrikern sa. När vi är färdiga med det säger O att vi måste förbereda morgondagen också, det är ju picknick tillsammans med Friluftsfrämjandet.

Kan vi inte tagga ner lite, ber jag. Måste vi släpa med en massa mat i plastburkar, jag orkar inte. Vi kan väl nöja oss med kaffe och saft och stanna och äta lunch någonstans på hemvägen.

Antagligen träffar jag ett känsligt ställe, det vet jag ju att jag gör. Fixa mat och matlådor och i synnerhet picknickar är O:s sätt att visa omsorg. Jag slänger ihop lite korv med bröd säger han, och blir arg när jag invänder att det inte blir någon särskilt nyttig lunch, korvåbröd är inte något som någon av oss behöver. Han far ut i i en oväntat aggressiv kommentar, jag blir arg tillbaka och så tjafsar vi en stund innan vi enas om att prata mer om saken ikväll och förankra eventuellt utebliven picknick hos ungarna. (Jag tror inte ett ögonblick på att de blir besvikna över det, de älskar att äta på restaurang.)

Efteråt tänker jag på den där taggen som sitter kvar, som O:s arga kommentarer alltid gör. Varför far han ut så där, kverulerar jag inombords. Så fort det inte blir precis som han vill, jävla surkart. Han tycker förstås att jag är grinig och skäller om allt men herregud så orättvist det är, han skulle bara veta hur mycket skit jag väljer att inte tjafsa om, hur mycket jag biter ihop.

Hm. Vid närmare eftertanke inser jag att jag visserligen biter ihop ibland men förr eller senare pyser det alltid ut. Tiga och lida i tysthet är inte min grej. Och att O far ut i för stunden orimligt (nåja) aggressiva kommentarer tyder väl snarast på att han känner sig trängd och utsatt. Jag måste ju faktiskt inte gå igång på allt han kläcker ur sig.

Och dessutom säger han en massa snälla saker också, sånt som jag aldrig säger och som jag alltid blir lika förvånad över. Som häromdagen när jag stod med näsan ner i en byrålåda och arslet i vädret. Jag hade smutsiga jeans och någon högst medioker topp från Indiska på mig. Vad snygg du är, utbrister O och jag tittar på honom som han inte vore klok. Eller härommorgonen i sängen när han gav mig en komplimang som jag för mitt liv inte kan komma ihåg för jag var så fruktansvärt sömnig eller snarare halvdöd som jag ju alltid är på morgnarna.

Var det någon som sa att det var lätt att leva ihop?

Överleva. Orka.

Jag mår faktiskt inte särskilt bra.

Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.

Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?

Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.

Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.

Nu är jag sådär gnällig igen.

The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.

Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.

Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.

Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.

Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.

(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)

Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.

I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.

Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?

Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.

Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?

Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.

Svärmorsproblem

Under helgen jäste jag tidvis av ilska och irritation mot min svärmor. Jag tänkte ut dräpande formuleringar, oklart om de var dagboks- eller blogganteckningar. De var definitivt inte tänkta att yttras till svärmor själv.

Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.

Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.

Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)

Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.

Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?

Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.

Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.

Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.

Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.

Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.

Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.

De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.

De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.

En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.

Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)

Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.

Det kanske ger sig med tiden.

Återfall

Utan att veta varför är jag plötsligt så ledsen igen. Det gör nästan fysiskt ont, en molande smärta i bröstet. Jag gråter för ingenting. För att solen lyser och luften är varm och för att pappa som längtade så efter våren inte får uppleva den. För att jag är så trött. För att jag är så ledsen, och trött på att vara ledsen och trött.

Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.

Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)

Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.

(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)

Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.

Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.

Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.

Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?

Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.

Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.

Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.

Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.

Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.

Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.

Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.

Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.

Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan

Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.

I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.

Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.

Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.

På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.

O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.

På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.

Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.

O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.

Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.

Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.

Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.

Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.

Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.

O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.

Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.

Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.

Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.

Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.

Mönster

Antagligen borde vi gå i parterapi igen. Det är ju bra och nyttigt, jag är den första att säga det. Men jag orkar fan inte. Orkar inte rådda och fixa en enda jävla grej till.

Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?

O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja. 

Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)

O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)

Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)

Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.

På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.

Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)

Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?

En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.

Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt så jävla himla mycket dårå.

Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.

Fan också. Fortsättning följer.

Början till slutet eller svacka?

De senaste dagarna har jag funderat på catchy one-liners på temat när vet man att det är på väg att ta slut/hur man surar alternativt renoverar sönder ett äktenskap, och så vidare. Galghumor, en lust att provocera, riva ner fasader, skrika ut hur jävla dåligt det är ibland, vara motvikt till allt äckelgull man ser omkring sig. Eller möjligen en besvärjelse, om jag sätter ord på det så kanske inte det är så himla farligt ändå.

Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?

Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)

Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.

Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.

Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.

Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.

När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?

Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?

Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.

Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.

Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.

Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.

Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.

Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.

Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!

Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.

Ensamt

Äsch, jag lyckas inte samla mig till att skriva förnuftigt och genomtänkt om det som trycker mig, jag vet inte ens exakt vad det är, en kombination av många saker kanske, så jag svamlar på.

Idag när jag flydde från jobbet för att äta lunch på egen hand kom jag i alla fall på en sak. Jag känner mig så ensam just nu.

Alla är så konstiga, beter sig konstigt och ologiskt och krångligt och känslosamt. Pappa, den som alltid tröstade mig, är borta. Och förresten var han opålitlig de sista åren, gammal och knarrig och krånglig gav han faktiskt mer bekymmer än tröst.

Min syster som brukar vara så vettig och bra att prata med, ja det är hon fortfarande (förstås) i vissa avseenden, fast (förstås) inte i de som gäller henne själv. Hur ska jag kunna säga att jag oroar mig för henne, att jag ser en massa beteenden hos henne som jag inte tycker är alldeles sunda? Det eviga springandet, nojandet över mat, den plötsligt påkomna vegetarianismen. För att inte tala om den klart osunda relation som jag nu hoppas är slut. Hur uttrycker man sådant utan att vara a) fördomsfull b) osaklig c) präktig? Världen skulle se bättre ut om fler sprang mer och åt mindre kött, så är det ju.

O är trött och sliten och stressad över jobbet och arg, allra mest på barnen. De uppför sig mycket riktigt som små ligister. Orsak och verkan?

Svärmor reste hem igår, och det var med större lättnad än vanligt som jag vinkade av henne. Jag förstår ju att hon är i djup sorg, hon sörjer sitt barnbarn, en stor del av hennes liv är borta nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, men hur hjälper man den som nära nog utplånar sig själv? Under Orlandoresan gjorde jag reflexionen att hon inte hanterar pojkarna särskilt bra. Hon som var fantastisk lekfarmor när de var små. Nu hackar hon på dem, klagar och tjatar, och låter sig samtidigt hunsas med. Passivt-aggressivt är det ju, när jag tänker efter. Hon utplånar sig själv, och tar därmed stor plats. Hon ställer inga krav, och är därmed väldigt krävande.

När Y säger sitt sexårstrotsiga: "jag vill sitta bredvid mamma!" reser hon sig undergivet istället för att ta striden. Igår morse röt jag till ordentligt åt dem båda, inte så snällt kanske, men effektivt. Svärmor, sitt kvar! Y, det är inte du som bestämmer var folk ska sitta!

Och så barnen, de som var mina duniga små bebisar. Hm, inte så värst lätthanterliga ens på den tiden, fullt så dåligt minne har jag inte! Men nu är de krävande på ett annat sätt.

Q är så stor ibland och så liten ibland. Så stor och kaxig och direkt otrevlig, smäller hårt i bordet med handflatan, slår igen dörren så det brakar när han inte får som han vill. Men ilskan går snabbt över, och när han är resonabel är han det i högre grad än många vuxna.

Y är också stor ibland och liten ibland. Han är minst i familjen och ständigt förfördelad enligt sin egen åsikt. Han blir arg över rent bisarra saker, som att Q får ha födelsedagskalas på sin födelsedag. Argumentet att du är näst i familjen med att fylla år och såklart ska få ha kalas du också, bet inte. När jag tänker efter så minns jag att det som hjälpte var att vara ifrån storebror och pappa en stund och vara ensam med mig och få välja en skjorta att stryka och fina byxor till kalaset. Häromdagen när han blev arg och skrek elakheter hjälpte det för mig att tänka ungefär "han är verbal för sin ålder, ett annat barn kanske hade skrikit oartikulerat, lyssna inte på det han säger, gå inte igång". Efter en stund var Y lugn och eftersom jag inte blivit arg blåste konflikten över. Lågaffektivt bemötande? Tyvärr är jag inte alltid så sansad.

I skolan är Y stor och förståndig, igår var jag på utvecklingssamtal vilket var en enda lovsång.

Mamma kommer hem idag från en påskresa, och nästa vecka hälsar hon på oss. Hon är bra med barnen. Jag har lovat syrran att berätta om karleländet, själv orkar hon inte riktigt. Hon tror att mamma kommer att gå igång och oroa sig och vara jobbig, jag är inte så säker. Men man kan aldrig veta.

Kanske får jag försöka hitta trösten och vilan där det går. Det går över, jag vet ju det.

Röjningstankar

Jo, vi påbörjade ju röjningen av pappas lägenhet förra helgen. Sedan däckade jag i influensa och kunde knappt tänka en vettig tanke. Först när jag började känna mig bättre insåg jag att jag fått en liten respit från sorg och ledsenhet, jag hade inte gråtit på flera dagar.

Nu är jag trött, som man ju är efter en influensa. Jag är lättstressad och oroar mig för allt möjligt, särskilt sådant som har med barnen (läs Q) att göra. Men ändå, jag får mer och mer fotfäste, det är tydligt.

Påbörjade röjningen förresten, det är  orättvist uttryckt. O hade ju redan börjat, i tre eller fyra dagar hade han varit där. Vardagsrumsgolvet var nästan helt fritt från böcker och papper när jag kom dit. Han hade förberett så att bordet var fullt av lådor med papper åt mig att sortera, slänga eller spara.

Det blev en underlig upplevelse. Visst grät jag bittert redan när jag klev in i lägenheten. Så många minnen. Ljudet av dörren, ekot i trappuppgången, plötsligt är jag tio år igen och hemma hos pappa, pappa som jag alltid längtar så efter. Och sedan blir jag vuxen och arg över misären han lämnar efter sig åt mig att reda upp. Men så värst mycket skuldkänslor har jag faktiskt inte. Visst tänker jag tillbaka ibland, minns och undrar var han sjuk redan då, skulle jag ha sett något, gjort något, men jag landar alltid på samma ställe. Jag visste inte, men så snart jag visste gjorde jag så gott jag kunde. Jag följde honom hela vägen och gjorde det lättare för honom, jag kan vila i det.

Men sorterandet hade en helt oväntat aspekt. Bland papper, brev, uppsatser, kvitton, gamla biljetter fanns pappa. Hans tankegångar, hans väsen steg fram så tydligt. Jag känner honom så väl, jag kan hans liv såpass bra, jag hänger med och fattar. Det är en sorts umgänge att greja med hans papper. Han finns kvar, i någon mening.

Korta pass skulle vi ta, jag hade bett O vara varsam och inte köra för hårt med mig. Men det var han som fick slita loss mig för att gå och äta lunch, för att bryta för dagen. När jag väl var inne i städandet var det svårt att sluta.

Dagen därpå var det värre. Det kändes övermäktigt, hur ska vi någonsin ta oss igenom alltihop? Men O försäkrade att vi varit duktiga och kommit långt, han såg skillnad.

Det jag hittade i högarna gjorde mig också ledsnare denna andra dag än dagen innan. Det var brev och olika minnen från en svår tid i pappas liv, kring millennieskiftet. Jag hade nästan glömt det där, men mindes plötsligt hur orolig jag varit för honom då. Sedan gick det över. Jag fick egna bekymmer, ganska stora sådana, som uppfyllde mig helt. Pappa hittade vid dryga sextio års ålder en ny födkrok: den som översättare. Arbetet och pengarna hjälpte honom tillbaka.

Oron, ja. Den ständiga följeslagaren. Bland allt annat hittade jag några laminerade barnteckningar, den konstnärlige prylgalningen förnekar sig inte. En fyrtio år gammal tuschteckning från sjuttiotalet är fint bevarad. Eller ett hjärtslitande brev: PAPPA JAG VIL ATT DU SKA FLYTA HEM SÅ ATT DU INTE ER SÅ LEDSDEN PUSS PUSS GULLEPAPPA FRÅN GULLEBARNET.

Herregud. Ända sedan jag var riktigt liten har jag bekymrat mig och oroat mig för honom. Hur kan en så mild och kärleksfull och anspråkslös person utöva sådan känslomässig terror? Han begrep det förstås inte, men det borde han kanske ha gjort.

Först när jag blev vuxen på riktigt, först när jag fick egna barn, förmådde jag någorlunda släppa ansvaret för pappa, backa undan, ge upp, nöja mig med att hålla ett öga på honom. Men när han blev sjuk kunde jag träda in och faktiskt ta hand om honom de sista veckorna.

Helgen som kommer har vi bett min syster passa barnen några timmar så att vi kan köra ännu ett pass. Små steg framåt. Djupdykningar i minnen. Däremellan är det en vanlig ganska kämpig vardag som ska hanteras, med arga, trötta och förkylda barn, dito föräldrar, och krav från jobb och skola.

Just när man tror

De senaste dagarna har jag haft bättre fotfäste. Jobbstarten var okej. Inte särskilt rolig, herr Snäll har varit sjuk och sålunda inte förberett ett smack. Å andra sidan är jag för trött för att ta på mig ett större ansvar just nu. Några veckor till kan jag behöva vegetera.

Men idag, efter en heldag med kören och två nätter dålig sömn, är jag återigen en blöt fläck. O kommer hem från pappas lägenhet med historiska tidningar, sådana som pappa prenumererade på i mängder. Det gör nästan fysiskt ont att se dem, att se hans adress på dem.

När jag läser för barnen måste jag ta en paus, för plötsligt stiger minnet av pappas döda ansikte, så ofattbart stilla och... ja just dött framför mig, också det gör ont.

Jag vill inte att det ska vara såhär. Det går aldrig att ändra. Aldrig. Aldrig. Ordet är som ett klubbslag.

Och jag som just imorse tänkte att nu vaknar jag utan att vetskapen rasar över mig, den finns där redan. Häromdagen kände jag mig gräsligt lättad när jag skrivit alla tackkort, de ligger i en hög färdiga att posta.

Imorgon reser jag och min syster till mamma i ett par dagar. Jag ska vila.

Dessutom (bittert inlägg)

Som om det inte vore nog med allt annat bråkar vi som fan, hela familjen. Q och Y var jobbiga hela söndagen. Alldeles särskilt Q som provocerade och testade gränser och fick (orimligt mycket) skäll av sin far, och som till sist exploderade i ett stort utbrott (då han bland annat utslungade att jag inte är hans riktiga mamma, det var första men troligen inte sista gången), och avslutade kvällen med att storgråta i min famn över att jag en dag ska dö ifrån honom och hur ska han klara sig då och förresten vill han inte alls flytta till Korea och inte flytta hemifrån och inte bli vuxen överhuvudtaget.

Idag har de varit hyfsat snälla, istället har O och jag grälat. Vi trasslar in oss i en enda härva av mer eller mindre outtalade anklagelser och skuldkänslor.

Jag: Titta dig omkring. Jag kan inte hitta en enda plats i huset som är det minsta trevlig och trivsam. Jag blir tokig! Ibland är jag fantamig lika ledsen över stöket här hemma som över att pappa är död. Men det får jag ju knappt säga. Du blir skitsur och känner dig anklagad och suckar om jag ens andas om att det är stökigt.

O: Skulle det vara mitt fel? Du kommer ju aldrig med några konkreta lösningar, du bara skäller.

Jag: Men det finns ju inga konkreta lösningar, mer än de fullkomligt självklara, att man avslutar det man har börjat, att man inte drar fram mer grejer än man hinner plocka undan på en dag eller eftermiddag eller timme eller vad det nu är! Och att man konstant plockar undan efter sig, håller undan stöket, smartare lösning än så finns inte!

------

O: Du är så ledsen över att din pappa är död, så det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Det där behöver du ta dig igenom själv, det är ingen idé att jag ens försöker för allt jag säger och gör blir fel.

Efteråt tänker jag att jag inte håller med honom. Eller jo förresten, jävligt mycket han säger blir fel. Jag hatar det han brukar säga när jag uttrycker att något är jobbigt, att livet känns pissigt, att det är då satan vad ungarna bråkar, vad fan ska jag ta mig till för att stå ut. Då brukar han sucka och säga något som går ut på att livet ÄR pissigt, ungarna ÄR jävliga, det är så det ÄR. Det är bara att tugga i sig. Och jag brukar må om möjligt ännu sämre än jag gjorde innan.

Men å andra sidan höll han om mig igår när jag storgrät och det kändes bättre att storgråta mot hans axel än att göra det ensam, det gjorde det.

Men hur kan man inte försöka? Det måste man ju.

Litania i januarinatten

Natten mellan lördag och söndag, jag kan trots sömntablett (sänkt dos visserligen) inte somna. Så snart jag lägger ner min bok och släcker lampan och inte längre är distraherad av något trevligt väller ledsenheten in över mig.

Istället gick jag upp och loggade efter viss tvekan in på pappas mejl, mappen med skickade mejl. Det sötaste från april i år, jag menar förra året, till en av föreningsgubbarna, där han stolt drar några anekdoter om Q och Y. Men även de mest triviala mejl, där han diskuterar översättningar och formuleringar, tröstar mig. Jag hör hans röst, hans stil är omisskännlig.

Jag hör hans röst, hur kan han då vara borta?

Samtidigt, herregud, hur länge är det rimligt att jag ska vara såhär ledsen? När kan jag börja fungera igen? När kommer livet att kännas drägligt igen?

Det här med jullov suger, förresten. Jag försöker styra upp dagarna någorlunda. Idag delade vi på oss efter visst parlamenterande, Y och jag gjorde en museiutflykt och Q och O handlade mat och lagade den. Alla fyra hade ganska trevligt, ändå blev kvällen rätt jävlig. O ställde som vanligt till med en överambitiös och överdådig middag som blev alldeles för sen, varpå barnen (för en gångs skull mest Y) blev för hungriga och trötta, varpå O blev alldeles för arg på Y (jo för en gångs skull O och inte jag), varpå jag fick medla och trösta vilket jag skulle ha gjort mycket tidigare men jag låg uthälld i soffan, helt slut efter dagen.

Det är då själva fan att man inte kan få bryta ihop och sörja lite i all enkelhet och lugn och ro utan att alla runt omkring en måste börja leva rövare de också.

Jag borde börja träna igen, ordentligt menar jag, inte halvhjärtat som nu. Skulle förmodligen bli gladare av det. (Eller? Flera gånger har jag börjat gråta på avslappningen.) Men jag orkar inte. Blir stressad av tanken, blir lättad när jag avbokar passen. Morgonpass går bort, jag är inte människa på morgnarna nu. Kvällspass också. Kvar blir inte mycket.

Att vara hemma stressar mig. Det är så pryttligt och plottrigt och stökigt och otrivsamt att jag blir galen. O håller på med en neverending städning av källarförrådet som hittills resulterat i ännu mera stök. Jag borde gå igenom barnens grejer, ungefär hälften av deras leksaker och målarböcker och pyssel och elände används aldrig, det kan slängas eller skänkas bort.

Och dessutom väntar pappas lägenhet på mig. Bara tanken ger mig andnöd, bokstavligt talat.

Jag skulle behöva ta in på vilohem som hysteriska borgarfruar gjorde förr. Dricka brunn eller något. Sitta i ett vackert rum och läsa böcker. Åka till mamma i Göteborg och ligga på hennes soffa kanske.

Fast nu ska jag ju snart börja jobba igen, och jag har sagt att jag ska komma tillbaka till kören också. Ingen brunnsdrickning här inte.

Mamma, förresten. Hon som var ett sådant fantastiskt stöd under pappas sjukdom, nu är vi nästan tillbaka i de gamla vanliga gängorna igen. Hon ringer varje dag, nja men åtminstone varannan, och lyckas pricka in middagstid eller nattningstid eller som idag när jag precis klivit ur duschen, då kom O och räckte mig luren. Hon kvittrar och vill höra hur jag mår, fast ändå inte.

Nä, jag är orättvis. Det är inte så illa som det var förr, när det låste sig totalt. Men hon är alldeles för tvärsäker och benägen att tala om saker för mig istället för att lyssna. Att jag var ledsen förra helgen berodde på att pappas nekrolog stått i tidningen, nämligen. Då blir det så definitivt. Jag invände att jag inte alls kände så, nekrologen hade ju jag korrekturläst och godkänt innan.

Och jag tror att jag vet varför det skevar igen. Nu är hon inte här, nu har hon inte någon given plats och funktion, nu kan hon inte hjälpa mig på det självklara sätt hon gjorde när pappa var sjuk.

Det finns ingen tröst, tänker jag ofta. Ingen kan säga eller göra något som tröstar mig. Oftare än jag vill tänka på känns livet näst intill outhärdligt.

Förr när det har känts så, då kunde jag ringa pappa, om det så var mitt i natten. För tio år sedan, när jag var nednött av barnlöshet och arbetslöshet och allmän uppgivenhet över framtiden, då kunde jag fortfarande ringa honom och han tröstade mig.

(Hur gjorde jag när Y var bebis och inte sov? Hade jag slutat ringa pappa då? Hade han blivit för gammal och knarrig då? Jag vet inte säkert.)

Nu finns det ingen.

Vad som däremot finns är skuldkänslor. Jag skäms lite över min sorg och utlevandet av den. Sansa dig människa, det är inte det värsta som hade kunnat hända. Dina barn är friska, din man likaså. En gammal förälder som dessutom var en stor oro, det hade kunnat vara värre.

Jo. Jovisst. Jag har allt (utom ett prydligt och trivsamt hem med stora ytor). Ändå är jag inte glad. Tacksam är jag, besinnar det gör jag, men glädjas och njuta kan jag inte.

Nu ska jag dricka varm mjölk ur min nya Muminmugg som jag köpte enär motivet tycktes tala direkt till mig. Få se om det hjälper.

Varje dag är som julafton

Idag gick jag på stan en stund efter kuratorsamtalet. Drack kaffe på ett trevligt ställe, njöt av att ströva på egen hand i nygamla kvarter. De ligger alldeles nära pappas gata, men jag har inte gått där så ofta. Fast det slog mig att det på sätt och vis är mina barndomskvarter.

 Jag älskar att driva omkring i stan så där, titta på folk och i skyltfönster, gå och gå och gå. Om jag bodde inne i stan och inte i förorten skulle jag då inte ha problem med vardagsmotionen. Stegräknaren tickar på, idag står den på drygt 13 000 utan att jag ens har tänkt på det.

 Plötsligt gick jag förbi en garnaffär där jag efter viss tvekan gick in. Jag har ett helt skåp fullt, borde absolut inte köpa mer, men tillbringade en mycket trevlig timme där och kom ut med två sorters garn i mina älsklingsfärger (ni behöver nog knappt ens gissa vilka).

Men så var det dags att åka hem och jag märkte plötsligt hur trött jag var, och lite hungrig, och därmed ledsen. Min ork tar slut plötsligt nu för tiden. Det var långt hem, och så behövdes det lite kompletteringar till den pågående julmatlagningen hemma.

Jag ringde för att fråga O något om inköpslistan, men det var Q som svarade. Mamma, lyssna på detta! (Obestämbart ljud i bakgrunden.) Det är en sånglärka! (Eller om det var knölsvan.) Det är morfars fågelbok som pappa hämtat hit!

Ja jösses. Både igår och idag var rena julafton för ungarna. Plastmodeller, en radiostyrd segelbåt, böcker med fågel- och djurljud och till råga på allt ett luftgevär och en pilbåge.

Pappa hade gillat det. O och barnen har roligt. Men själv drar jag knappt på munnen. Pappa, jag hade mycket hellre haft dig tillbaka.

Fast när jag kommer hem och O stolt visar upp vad han hittat, undangömd mellan bokhyllorna i pappas vardagsrum, då blir jag glad. Jag var orolig att denna tavla förkommit när jag inte hittade den. Pappa trodde att den skulle stå i hallen, han hade tagit ner den från väggen för att laga dess trasiga ram, men där fanns den inte. Hade O råkat slänga den av misstag? Vi oroade oss båda två.

Detta är min pappas mormor Anna, en enligt uppgift amper dam (det syns nästan, va?). Hon var en överdängare på dystra profetior i stil med att man inte fick sitta för länge på toaletten för då kunde alla tarmarna trilla ut. Och hur ska det gå för pöjken i exercisen, så mager som han är?

Dessutom hittade O en fantastiskt fin färglitografi av Mona Huss-Walin. Den ska jag låta rama in fortast möjligt, och så ska jag låta reparera ramen på farmorsmor.

Hon är lik farmor, ser jag nu. Förmodligen är hon på bilden lika gammal som jag.

Balans

(Det blir tjatigt framöver här tror jag. Inte så mycket julmys och marsipantomtar. Men det hade ni knappast väntat er, va? Hohoho.)

Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.

Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.

O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.

Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?

Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.

Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).

Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.

(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)

Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.

Själen behöver komma ifatt

Efter jullovets andra dag kan jag tryggt fastslå det jag märkte redan under förra helgen. Om jag har för mycket om mig under dagen, hinner ledsenheten ändå ikapp mig på kvällen och gör att jag inte kan somna. Så är det nu.

Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.

När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.

(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)

Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.

Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.

I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.

Bättre

1 Idag var jag hos företagsläkaren och beskrev precis hur det känns. Hon sjukskrev mig på heltid ännu några veckor till efter jul och därefter på deltid januari månad ut. Dessutom fick jag kopior på alla sjukintyg, bra eftersom herr Snäll lyckats schabbla bort ett par.

2 Imorgon ska jag till kuratorn. Oftast pratar jag bara på under de mötena, om det som ligger överst i högen. Men nu har jag en konkret frågeställning: hur ska jag planera julledigheten så att jag kan återhämta mig på bästa sätt? (Och, om vi hinner, prata lite om Q och hur han mår för han är tidvis så vidrig att jag oroar mig för honom. Å andra sidan är han mellan varven så klok och empatisk och förståndig att jag häpnar. I tredje hand behöver jag prata om hur jävla jobbigt det kommer att bli att röja pappas lägenhet. Fast, nä. Det behöver jag faktiskt inte ventilera just precis nu.)

Tröttheten

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag så förlamande trött. Jag sover halvbra på nätterna, det är inte det.

Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.

Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.

En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.

Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!

Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.

Längtan och saknad och att göra rätt

Idag är det en månad sedan pappa dog. Två veckor sedan han begravdes.

Jag har klarat av två ganska jobbiga punkter på min lista, att välja ut ett foto av honom och beställa tackkort med det på, och att gå till ASIH och hämta hans nycklar.

Hans nya lägenhet är tom nu, jag gick inte förbi den idag men i närheten. På lördag flyttstädas den och nästa vecka lämnar jag in nycklarna.

Det är fortfarande ofattbart att han inte är där längre.

Jag har tänkt en del på den nya lägenheten och varför det varit så sorgligt att röja ur den. På vägen hem idag kom jag på det. Den sista månaden av pappas liv då han bodde där, var också en tid då jag hade nästan obegränsad tillgång till honom. Att kunna gå hem till min pappa och träffa honom ett par timmar. Varje dag. I fyra veckor.

Jag försökte också prata lite med honom, men det går sämre nu. Jag vet inte längre vad jag ska berätta. Min vardag är så långt borta från hans. Det har den alltid varit. Jag vet inte hur jag ska förklara det här riktigt. Kontakten eller snarare umgänget med pappa var mycket på hans villkor. Det som präglar mitt liv, det jag gör varje dag, det som engagerar mig, var ofta honom helt främmande. Sedan många år tittade han aldrig på TV. Han visste inte vilka mina vänner var. En stor del av de böcker jag läser, läste inte han. Träning, stickning, trädgårdsarbete var helt okänd mark för honom. Men vi gillade ungefär samma musik och konst.

Lite orättvis är jag nu. Han läste tidningar och lyssnade på radio, det gjorde han. Vi pratade ganska ofta om nyheter och politik, mindre förstås ju sjukare han blev. Jag grälade lite på honom för att han inte var mer berörd av flyktingkrisen, och han lyssnade. Han var nästan alltid intresserad av att höra om barnen. Förr brukade vi också prata om mitt jobb, inte tekniska detaljer för de förstod han inte (det gör ju knappt jag heller, haha) men om relationer.

Och det har inte alltid varit såhär, det blev värre med åren. När jag gick i skolan och skulle ha prov i historia, eller för den delen filosofi eller religion eller samhällskunskap, brukade jag avsätta ett par timmar kvällen innan åt att ringa till pappa. Jaså, vilka områden har ni prov på, frågade han, och sedan satte han igång, nya infallsvinklar, extra kunskaper. Det var bara att suga i sig. Oftast skrev jag högsta betyg.

Men att jag saknar honom och längtar efter honom, det berättade jag. Att jag googlar på hans namn, att jag går in på hemsidorna för hans olika föreningar och letar efter bilder på honom. Att jag flera gånger har letat igenom mobilen fast jag vet att där bara finns ett fåtal bilder på honom. Att jag läste igenom anteckningarna jag gjorde när jag intervjuade honom om hans liv, och häpnade över att jag hunnit skriva så stringent och sammanhängande, och att jag grät, för jag kunde nästan höra hans röst.

Att längta efter och sakna pappa, det är sannerligen inget nytt för mig.

Ännu har det inte gått en dag utan att jag gråtit. Igår kom Q till mig i köket och satt på en pall medan jag diskade. Vi pratade om pappa och jag började gråta, fast jag försökte försäkra att det inte är farligt, jag är ledsen men det går över, jag behöver bara gråta lite. Jag tröstar dig så mycket du vill sa Q, och jag grät ner i hans svarta blanka kalufs.

(Q berättade sedan med liten röst att han sagt en sak till fröken som jag kanske inte skulle gilla. Att det är roligare att vara i skolan än hemma just nu eftersom alla är så ledsna hemma. Givetvis blev jag varken arg eller ledsen på honom utan imponerad av hans ärlighet och uttrycksförmåga, och det sa jag också.)

Föräldrar och barn. Det klarnar mer och mer varför det var absolut nödvändigt för mig att få barn, varför jag inte kunde bli en hel människa om jag inte fick barn.

Kärleken till barnen är den största sägs det, och det är den förstås på många sätt. Men kärleken till föräldrarna är plågsammare, åtminstone var den det för mig. Jag älskade - älskar - mina föräldrar så väldigt, väldigt mycket. Den kärleken har gjort så ont, har gjort mig så ensam och utlämnad, har lett till så mycket längtan och saknad.

Jag tror att jag behövde uppleva denna kärlek från andra hållet. Jag behövde vara den förälder jag själv hade behövt och velat ha. Göra om, göra rätt.

Som ett hav

Jag ströläser böcker av högst varierande kvalitet om sorg. Sorgearbete är ett ord som flera av skribenterna reagerar starkt emot. Tänk, jag tycker tvärtom. Ett arbete är det, en ansträngning. Ibland går det att vila från det, ibland slår det mig till marken. Nä, det är förstås inget arbete i den meningen att man plockar upp det varje morgon och arbetar under dagen och blir färdig till kvällen. Det är en våg eller snarare ett hav där jag ligger och guppar som en liten kork. Tidvis är havet upprört och stormigt och jag kastas fram och tillbaka och tror (nästan) att jag ska dö. Så plötsligt stillnar det och allt känns (nästan) som vanligt.

Imorse grät jag förtvivlat på toaletten. Inuti mig var det som ett svart hål. Ungarna hade krånglat och bråkat, jag bad dem gå och klä på sig och de vägrade, jag bad Q hjälpa Y (Nä! Han hjälper aldrig mig!), jag tjatade på Y som omedelbart började hoa på ett ytterligt provocerande vis.

O var i duschen och kom ut på ett strålande humör. Han är nästan alltid glad på morgnarna (på ett ytterligt provocerande vis), jag är tvärtom. Jag hatar morgnar, hatar dem.

När jag snyftat färdigt och snutit mig tänkte jag att det är då själva fan att ingen fattar. Att ungarna inte fattar hur förbannat bra de har det och visar om inte tacksamhet så åtminstone samarbetsvilja. Deras snälla farmor och pappa har fixat adventskalendrar åt dem, vareviga decembermorgon får de varsitt litet paket, gudars så bortskämt egentligen. Vareviga kväll sitter jag hos dem och läser, vi har just avslutat Bröderna Lejonhjärta, vi inväntar en ny bok från Adlibris, kanske tar vi Häxan och lejonet igen under tiden. Även under pappas sjukdomstid såg jag till att läsa för dem på kvällen.

Eller O som inte heller fattar, som kommer stormande ur duschen och möter mitt förgråtna ansikte med häpnad. I flera dagar har han - som jag uppfattat det - skojat med mig om att jag måste köra släpvagnen till reparatör eller besiktning eller vad fan det nu är. Hö, hö, det är bara att göra, hö, hö, du kan ju köra med släp nu, hö, hö.

Fast nu skojar han inte mer, inte sedan jag sa ifrån att är det något du kan göra för mig just nu så är det att ta hand om släpet. Jag vet att jag borde kunna, borde lära mig, ska lära mig, men jag har faktiskt bara kört med släp en enda gång.

När jag var tydlig med vad jag behövde fick jag det, slippa fixa med släphelvetet. Han flexar ut från jobbet för att ta hand om det.

Och hur kan jag begära att ungarna ska fatta det jag inte fattar själv, att jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? Går det aldrig över någon gång? Det är ju över nu, pappa är död och begravd, oron är stillad, ansvaret borta. Jag gör en lista på saker jag borde göra, självklara saker, ändå blir jag trött bara av att se den. Vill inte riktigt acceptera att jag inte orkar. Eller är det jag eller omgivningen som inte accepterar?

Sorg utan anseende, står det i en av böckerna om. Sorg efter en gammal förälder är sorg utan anseende. Åja, grumsar jag. Noterar surt att författaren i sin uppräkning av övriga livssorger tar med sorgen efter en abort men inte nämner något om ofrivillig barnlöshet, där kan vi snacka osynlig sorg, det tyckte i alla fall jag.

Jag tycker att jag möts av mycket medkänsla. Du är utmattad, säger kuratorn strängt och bokar in ännu en samtalstid. Ta hand om dig nu, utropar en mamma i Q:s klass och ger mig en varm kram. (Det är Kassandra, förresten. Människor är komplexa. Man kan vara beskäftig och irriterande och empatisk på samma gång.) En bekant till mamma skickar ett kort och en blomstercheck. Flera kollegor sms:ar. Vad skönt att höra din röst, utbrister herr Snäll när jag ringer. Grannarna kommer med en amaryllis i kruka.

O hastar iväg med släpet, Q borstar tänderna på Y som fnissar så att tandkrämen sprutar när Q säger samma saker om tigermorr och tandtroll med gula byxor som jag alltid brukar säga. Jag drar på mig täckkjol och jacka över pyjamasen och så går vi till skolan.

När jag går hem bryter solen fram och allt känns (nästan) som vanligt. Havet ligger blankt just nu.