Jo, vi påbörjade ju röjningen av pappas lägenhet förra helgen. Sedan däckade jag i influensa och kunde knappt tänka en vettig tanke. Först när jag började känna mig bättre insåg jag att jag fått en liten respit från sorg och ledsenhet, jag hade inte gråtit på flera dagar.
Nu är jag trött, som man ju är efter en influensa. Jag är lättstressad och oroar mig för allt möjligt, särskilt sådant som har med barnen (läs Q) att göra. Men ändå, jag får mer och mer fotfäste, det är tydligt.
Påbörjade röjningen förresten, det är orättvist uttryckt. O hade ju redan börjat, i tre eller fyra dagar hade han varit där. Vardagsrumsgolvet var nästan helt fritt från böcker och papper när jag kom dit. Han hade förberett så att bordet var fullt av lådor med papper åt mig att sortera, slänga eller spara.
Det blev en underlig upplevelse. Visst grät jag bittert redan när jag klev in i lägenheten. Så många minnen. Ljudet av dörren, ekot i trappuppgången, plötsligt är jag tio år igen och hemma hos pappa, pappa som jag alltid längtar så efter. Och sedan blir jag vuxen och arg över misären han lämnar efter sig åt mig att reda upp. Men så värst mycket skuldkänslor har jag faktiskt inte. Visst tänker jag tillbaka ibland, minns och undrar var han sjuk redan då, skulle jag ha sett något, gjort något, men jag landar alltid på samma ställe. Jag visste inte, men så snart jag visste gjorde jag så gott jag kunde. Jag följde honom hela vägen och gjorde det lättare för honom, jag kan vila i det.
Men sorterandet hade en helt oväntat aspekt. Bland papper, brev, uppsatser, kvitton, gamla biljetter fanns pappa. Hans tankegångar, hans väsen steg fram så tydligt. Jag känner honom så väl, jag kan hans liv såpass bra, jag hänger med och fattar. Det är en sorts umgänge att greja med hans papper. Han finns kvar, i någon mening.
Korta pass skulle vi ta, jag hade bett O vara varsam och inte köra för hårt med mig. Men det var han som fick slita loss mig för att gå och äta lunch, för att bryta för dagen. När jag väl var inne i städandet var det svårt att sluta.
Dagen därpå var det värre. Det kändes övermäktigt, hur ska vi någonsin ta oss igenom alltihop? Men O försäkrade att vi varit duktiga och kommit långt, han såg skillnad.
Det jag hittade i högarna gjorde mig också ledsnare denna andra dag än dagen innan. Det var brev och olika minnen från en svår tid i pappas liv, kring millennieskiftet. Jag hade nästan glömt det där, men mindes plötsligt hur orolig jag varit för honom då. Sedan gick det över. Jag fick egna bekymmer, ganska stora sådana, som uppfyllde mig helt. Pappa hittade vid dryga sextio års ålder en ny födkrok: den som översättare. Arbetet och pengarna hjälpte honom tillbaka.
Oron, ja. Den ständiga följeslagaren. Bland allt annat hittade jag några laminerade barnteckningar, den konstnärlige prylgalningen förnekar sig inte. En fyrtio år gammal tuschteckning från sjuttiotalet är fint bevarad. Eller ett hjärtslitande brev: PAPPA JAG VIL ATT DU SKA FLYTA HEM SÅ ATT DU INTE ER SÅ LEDSDEN PUSS PUSS GULLEPAPPA FRÅN GULLEBARNET.
Herregud. Ända sedan jag var riktigt liten har jag bekymrat mig och oroat mig för honom. Hur kan en så mild och kärleksfull och anspråkslös person utöva sådan känslomässig terror? Han begrep det förstås inte, men det borde han kanske ha gjort.
Först när jag blev vuxen på riktigt, först när jag fick egna barn, förmådde jag någorlunda släppa ansvaret för pappa, backa undan, ge upp, nöja mig med att hålla ett öga på honom. Men när han blev sjuk kunde jag träda in och faktiskt ta hand om honom de sista veckorna.
Helgen som kommer har vi bett min syster passa barnen några timmar så att vi kan köra ännu ett pass. Små steg framåt. Djupdykningar i minnen. Däremellan är det en vanlig ganska kämpig vardag som ska hanteras, med arga, trötta och förkylda barn, dito föräldrar, och krav från jobb och skola.
Jag tänker att en dag skriver du en bok om din pappa och om relationen till honom. Och jag kommer att läsa den.
SvaraRaderaOch jag tänker att du hade ett speciellt band till din pappa och att din ständiga längtan efter honom sedan du var liten ligger bakom dina starka reaktioner efter hans bortgång.
SvaraRaderaEn fråga eftersom jag känner igen mig och ändå inte? Tillåter du dig att bli arg på din pappa? Finns det sådana känslor? Det jag utläser i dina beskrivningar av din pappa och din mamma är de finns där på olika sätt men ändå inte. Din pappa ser dig men ändå inte. Fast det kan ha med med mig att göra än med dig, jag hade själv mycket blandade känslor när min pappa blev sjuk./Rosa
SvaraRaderaAlla de tankar som uttrycks ovan har jag också tänkt. (Nej, det är inte sant, boken hade jag inte tänkt på, men nu när Maja sagt det så tänker jag också att det vore en bra idé).
SvaraRaderaDet där med känslomässig terror, och att utöva känslomässig terror, vill du utveckla det?
Jag känner igen mig i det. Och i obalansen mellan vad mamma får stå för och vad pappa får stå för. Har det att göra med de personer de är, eller har det att göra med att vara föräldern av det motsatta könet? Jag har verkligen inte mycket till övers för Freud, men ibland undrar jag verkligen vad för mönster jag själv sitter fast i.
Hur som helst, fotfäste! Och att röjningen bär frukt.
Jag har tänkt när jag har röjt saker - aldrig något av den här känslomässiga dimensionen - att det kommer upp så många tankar och att de behöver sättas i skrift. Ibland är det allt som behövs för att man ska kunna göra sig av med saker, saker som man annars skulle ha kvar för att man behöver tänka tankar kring dem.
Tack för att ni läser och svarar, allihop!
SvaraRaderaHaha, apropå bok. Det har varit ett av mitt livs hemliga drömmar. Först tänkte jag skriva den stora romanen om ofrivillig barnlöshet, så att Alla Skulle Förstå. Sedan den stora romanen om Moderskapet, dess våndor och fröjder. (Jag tycker fortfarande inte att någon annan lyckats med saken riktigt, även om jag har en känsla av att en del 70-talsförfattare har kommit nära gällande moderskap, tänk Doris Lessing, Marilyn French, Margaret Drabble. Men jag kan dem för dåligt.) Och så nu då, ännu ett kapitel - minst - om pappa och mig. Vilken tegelsten!
På sistone har jag allt oftare tänkt att äsch, bloggen finns ju. Det skrivs en del om att bloggandet firar tioårsjubileum, bloggens förestående död och allt det där. Jag har bloggat i drygt tio år, den beskriver en ganska stor del av mitt liv, och delar av den är faktiskt riktigt bra. (Ahem.) Det kanske får räcka så.
Visst är det så att min reaktion på pappas sjukdom och död har att göra med min ständiga längtan efter honom. Det var jag klar över ganska tidigt, redan innan han dog, faktiskt innan han blev sjuk tror jag. Jag har längtat efter honom, mer än efter någon annan människa, och oroat mig för honom, och varit mycket ensam om den känslan, tror jag.
Att bli arg på pappa var nästan omöjligt. Å andra sidan blev jag inte arg på någon annan heller så länge jag var barn och ung. Mammas heta temperament var mig helt främmande, och ingen blev mer förvånad än jag när jag som vuxen upptäckte att jag hade ärvt det, jag är (nästan) lika explosiv som hon. Tre människor blir jag tokförbannad på, min man och mina barn. Mamma numera ibland men fortfarande med stor återhållsamhet.
Med pappa var det också så att han reagerade på ilska och konfrontationer med att dra sig undan och tjura, åtminstone så som jag uppfattade det. Här kommer terrorn in lite grann. När jag pratade med pappa om hans liv gick det upp för mig vilken oerhört ensam människa han var, ända från barndomen. Det låter mer tragiskt än det är, det var självvalt och jag kan känna igen mig i mycket. Han var verkligen introvert i den meningen att han hittade styrka och bekräftelse i sig själv och sin egen uppfattning om saker. Men det gjorde förstås att han var tämligen omedveten om hur han påverkade andra.
Tio dagar innan han dog hade vi ett samtal där jag grät och berättade hur orolig jag alltid varit för honom, hur ledsen jag varit inför våra separationer, hur tydligt jag sett att han varit ledsen också. Jag minns en mardrömslik jul, kanske 1978 då jag skulle åka tillbaka till USA. Vi gick och såg Bernard och Bianca, jag fick popcorn eller godis eller var det nu var, och jag minns min förvåning över att jag inte blev glad fast jag fick allt detta. Pappas svar blev att han inte förstått att jag varit lika ledsen, eller att jag sett hans ledsnad.
Det är ungefär vad jag menar med känslomässig terror. Han fattade inte hur mycket han påverkade mig, han trodde att han var en ensam satellit i en galax, när han i själva verket var en del av ett helt solsystem. Självupptagen var han verkligen, det återkommer ofta i beskrivningar av honom, hans syskon skäller honom gärna för det. Jag invänder då att han inte var mer självupptagen än andra, han var bara inte så noga med att maskera det. För det var det tydligaste med pappa, han visade sig själv för världen utan förställningar.
Visst finns det en obalans mellan vad mamma står för och vad pappa står för också hos mig, men den förklaras ju till stor del av att jag bodde hos mamma och inte hos pappa, fast pappa på många sätt stod mig närmare. Jag har inte tänkt så mycket i termer av förälder av det egna/motsatta könet, faktiskt. I vårt fall tror jag att det förutom skilsmässan och boendesituationen mest har med våra olika personligheter att göra.
Fler tankar som kommer när jag läser det ni har skrivit och vad jag svarade:
SvaraRadera"Din pappa ser dig men ändå inte." Ja! Precis så. Jag kände mig väldigt sedd och bekräftad av pappa, han gav mig sitt oreserverade stöd på ett sätt som mamma aldrig gjorde. (Relationen med mamma är långt mer kravfylld och villkorad. Detta kan vi inte prata om, hon går i försvarsställning och blir defensiv, vilket har gjort att det har tagit lång tid för mig att komma till rätta med det.)
Men ändå var han ju frånvarande och tidvis väldigt ansvarslös. Återigen, han begrep inte vilket stort inflytande han hade över mig, han begrep inte att han genom att vara ovarsam med sig själv också gjorde mig illa.
Att bli sedd men ändå inte är faktiskt ganska representativt för hela min barndom, detta har jag tänkt mycket på. Vete fasen om jag inte har bloggat om det någon gång också, jag minns att jag för ganska länge sedan drog en parallell till berättelser från vuxna adopterade. De beskrev en dubbelhet som jag kände igen från mitt eget liv, en upplevelse av att å ena sidan vara efterlängtad och omhuldad, men å andra sidan utsatt och ensam. Mina barn tar en långt större plats i mitt liv än vad jag gjorde i mina föräldrars.
"Men ändå var han ju frånvarande och tidvis väldigt ansvarslös. Återigen, han begrep inte vilket stort inflytande han hade över mig, han begrep inte att han genom att vara ovarsam med sig själv också gjorde mig illa."
SvaraRaderaJag hoppas att det är OK att påpeka att du är väldigt väldigt mycket mer förlåtande mot din pappa än du är mot din mamma i motsvarande situation.
Såklart att det är! Fast du får gärna utveckla! Är jag verkligen det, väldigt väldigt mycket mer förlåtande?
RaderaJag inser såklart att jag har en mer försonlig inställning till pappa än till mamma, men som sagt, det har mycket med deras personligheter och krav på mig att göra också. I höstas när mamma hjälpte mig så mycket med pappa, var faktiskt första gången i hela mitt liv (tror jag) som jag känt hennes oreserverade stöd. Medan pappa har jag alltid kunnat ringa och bli tröstad av, fast något mindre de senaste åren när han blev gammal.
En insikt som jag gått och grunnat på och som egentligen förtjänar ett eget inlägg, är att pappa nog var den ende som fick mig att känna mig.. perfekt är ju ett jävla dumt ord, men ungefär det. Eller fullkomlig. Han hade inte kunnat ha en bättre dotter än jag. Det känner jag utan minsta spår av tvekan.
Ingen annan människa får mig att känna den ron och tryggheten. Inte min man, inte mina barn, inte min mamma. De hade alla kunnat ha en bättre fru (snällare, gladare, kåtare), en bättre mamma (mindre arg), en bättre (mindre kritisk) dotter.
Men exakt varför det förhåller sig så, har jag inte lyckats bena ut. Ännu.
Det jag ser är att du tillåter din pappa att inte begripa hur du hade det, medan när din mamma säger att hon gjorde så gott hon kunde vad gäller hur du hade det så accepterar du inte riktigt det.
RaderaMen det är jag som läser utifrån vad du skriver, utan att ha upplevt inifrån. Och utan någon liknande erfarenhet.
Onekligen intressant läsning. Själv känner jag inte igen mig det minsta i ditt förhållande till din pappa. Till förh med din mamma, lite mer, men inte så mycket. De skilde sig när jag var tonåring, men då hade jag i mångt och mycket redan skaffat mig ett eget liv, så det blev aldrig som för dig. Vad jag inte vet, är hur jag kommer att reagera den dag då det är dags för dem. Den måste ju komma, de är båda i 80-årsåldern. Eller blir de lika sega som din svärfar? Och hur dåligt samvete kommer jag att ha för att jag inte träffade dem så vansinnigt ofta?
RaderaSå himla fint att din pappa fick dig att känna dig perfekt, eller fullkomlig. Ordspråket säger väl att "om en pappa sätter en krona på sin dotters huvud, så kommer hon att bära den hela livet" (Jag tror visst att du också är den bästa mamman till dina barn, både när du är arg och när du inte är det). RK
SvaraRadera