Avslutad terapi och bok om bråkiga barn

Igår var vi på parrådgivningen igen. Vi tyckte att förra samtalet var bra även om det gjorde oss lite förbryllade i vissa avseenden. (För att svara på några frågor som ställdes i kommentarerna, ja det är legitimerade psykologer, den ena specialiserad på barn.)

De konkreta råd vi har fått - prata mindre, håll på reglerna - har vi försökt följa med ganska goda resultat. Skolstart och återgång till vardagen har också varit bra för oss. Vi har ännu inte infört några nya spel- eller skärmtider men ska snart göra det, tror jag.

Samtalet fick också ett helt annat resultat, ett par gånger har O och jag kunnat prata bra och konstruktivt om ganska brännbara saker. Jag kan inte veta säkert men jag har en känsla av att vi för några veckor sedan hade hamnat i varsin skyttegrav men nu gjorde vi inte det. Båda samtalen gällde saker som hänt för ganska länge sedan, men våra beteenden finns kvar och är desamma. I båda fallen kunde O se min sida av saken och ge mig en bekräftelse som jag behövde. (Kanske kände han likadant, det vet jag faktiskt inte.)

Vidare tycker jag att O har klivit fram och tagit ett större ansvar för ruljangsen i familjen. Det räckte ganska långt att jag pekade på att det inte alltid ska vara upp till mig att hålla på strukturerna, middag klockan sex, nattning halv åtta. Han har också tänkt sig för och behärskat sig i kontakten framför allt med Q. När Q stormar och vägrar åka på slalomskola fast det sedan länge är överenskommet och fast alla inblandade vet att det med all sannolikhet skulle vara roligt, har O hållit sig lugn, inte skällt utan väntat ut Q. Och som alltid lugnar Q ner sig efter en stund och blir resonabel igen.

Jag gjorde för övrigt samma sak med Q igår, när han hostade på morgonen och var ynklig och inte alls ville gå i skolan. Lirkade, peppade, blev inte arg, satte inte hårt mot hårt. Q gick med på att gå till skolan om jag följde med och pratade med fröken och lovade att hämta tidigt. (O som just då var stressad och irriterad gick undan och lät mig hantera Q, precis som jag lät honom sköta slalomskolepratet, för då var jag arg. Vi växeldrar ganska bra.)

Men terapeuterna tycker på våra beskrivningar att vi fortfarande ger barnen för stort utrymme, att vi lirkar och daltar för mycket. Den här gången reagerade även O. Samtalet lyfte aldrig riktigt, och mot slutet var vi alla fyra överens om att vi slutar här. Vi har tydligen pratat av oss och fått de råd som vi behöver, och vi har fått bekräftelse på att vi - O och jag - är synkade och tänker likadant, även om vi inte riktigt klarar att ta till oss terapeuternas råd.

Som alltid är det alltför lätt att fokusera på olikheter, diskrepanser, det som gnisslar och inte funkar. Så glömmer vi hur överens vi är i vissa frågor. Vi må gräla om middagstider, jag häpnar över att vi ännu efter tjugofyra år inte har lyckats lösa en sådan trivial fråga. Men när pappa blir sjuk och dör, när krisen slår till, då står vi axel mot axel och lotsar honom förbi biståndsapor och korkade hemsjuksköterskor, hela vägen till dödsrikets port. Och nu tar vi tillsammans hand om hans jordiska ägodelar.

Det är ju de viktiga sakerna. Vi behövde bara bli påminda.

Över till boken, då. Barn som bråkar, smakprov finns här. Den rekommenderades mig av kuratorn på sjukhemmet, den förespråkar något som kallas lågaffektivt bemötande, alltså att man fokuserar på att inte smittas av barnets starka känslor eftersom man då förstärker konflikten.

Boken är skriven i en anda, sprungen ur en filosofi som jag egentligen oreserverat håller med om. Jag tycker att den var bra och givande att läsa, tidvis rolig. Jag uppskattar verkligen budskapet den förmedlar: kids do well if they can, det är den vuxne förälderns ansvar att skapa förutsättningarna. Att det för många barn men inte alla går alldeles utmärkt bra med nästan vilka uppfostringsmetoder som helst, men att vissa barn är mer krävande och behöver mer genomtänkta metoder, mer empatiska och reflekterande föräldrar. Kanske är Q ett sådant barn.

Jaha? Vad har jag för invändningar då? Jag tvekar att formulera dem, de låter ganska småaktiga.

Den första är konkret. Kaptitlen inleds med små berättelser om barn och föräldrar som bråkar. Flera av situationerna känner jag igen, ungefär samma saker har hänt hos oss. Andra går lite längre, sånt har inte hänt hos oss men skulle kunna göra det. Jag blir berörd av flera av berättelserna, tycker intensivt synd om föräldrarna. Konstigt nog inte om barnen, nej jag har svårt att identifiera mig med barnen. Säkert har jag varit en fyraåring som vägrade overall, men jag har inte varit en tonåring som slog sin mamma i ansiktet.

Problemet med de här berättelserna är att de inte ger mig som förälder något hopp. Jag blir lite beklämd av att läsa och undrar, förmodligen i likhet med föräldrarna: vad skulle de ha gjort istället då? För det sägs det inget om.

Min andra invändning eller snarare fundering är möjligen mindre relevant. Den ene författaren har skrivit om lågaffektivt bemötande inom demensvård och skola. Han ger alltså råd till professionell personal. Jag är helt med på att liknande råd kan fungera också för föräldrar, och att det viktiga är att de fungerar, men blir ändå betänksam. Jag är inte personal, jag är mamma till mina barn. Förmodligen hade jag haft lättare att bemöta andras barn på ett lågaffektivt sätt. I mötet med mina barn möter jag också mig själv, både som vuxen och som barn. Det gör det hela svårare men möjligen också värdefullt.

Vad jag menar med det här vet jag inte riktigt. Jag tror att jag menar ungefär att jag inte klarar att ta till mig råden, jag känner mig mest ledsen och otillräcklig.

Kanske är det heller inte så konstigt, för även om tankegångarna stämmer väl överens med mina teoretiska föresatser, går de helt på tvärs med hur jag själv blev bemött som barn. En titt i referenslistan visar att forskningsunderlagen nästan helt utan undantag är nya, det mesta yngre än tio år. Kanske lever vi i en brytningstid.

(Och där har vi möjligen en förklaring till parterapeuternas åsikter. En generationsfråga helt enkelt?)

Hur fasen ska man bära sig åt för att ge råd åt lättkränkta Helga då? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att boken inte har misslyckats helt, för den har fått mig att tänka, och jag kommer säkert att återkomma till den.

Men enkelt är det inte. Det är faktiskt mycket svårare att ha barn och familj än vad jag någonsin hade trott.