2016-02-04

Avslutad terapi och bok om bråkiga barn

Igår var vi på parrådgivningen igen. Vi tyckte att förra samtalet var bra även om det gjorde oss lite förbryllade i vissa avseenden. (För att svara på några frågor som ställdes i kommentarerna, ja det är legitimerade psykologer, den ena specialiserad på barn.)

De konkreta råd vi har fått - prata mindre, håll på reglerna - har vi försökt följa med ganska goda resultat. Skolstart och återgång till vardagen har också varit bra för oss. Vi har ännu inte infört några nya spel- eller skärmtider men ska snart göra det, tror jag.

Samtalet fick också ett helt annat resultat, ett par gånger har O och jag kunnat prata bra och konstruktivt om ganska brännbara saker. Jag kan inte veta säkert men jag har en känsla av att vi för några veckor sedan hade hamnat i varsin skyttegrav men nu gjorde vi inte det. Båda samtalen gällde saker som hänt för ganska länge sedan, men våra beteenden finns kvar och är desamma. I båda fallen kunde O se min sida av saken och ge mig en bekräftelse som jag behövde. (Kanske kände han likadant, det vet jag faktiskt inte.)

Vidare tycker jag att O har klivit fram och tagit ett större ansvar för ruljangsen i familjen. Det räckte ganska långt att jag pekade på att det inte alltid ska vara upp till mig att hålla på strukturerna, middag klockan sex, nattning halv åtta. Han har också tänkt sig för och behärskat sig i kontakten framför allt med Q. När Q stormar och vägrar åka på slalomskola fast det sedan länge är överenskommet och fast alla inblandade vet att det med all sannolikhet skulle vara roligt, har O hållit sig lugn, inte skällt utan väntat ut Q. Och som alltid lugnar Q ner sig efter en stund och blir resonabel igen.

Jag gjorde för övrigt samma sak med Q igår, när han hostade på morgonen och var ynklig och inte alls ville gå i skolan. Lirkade, peppade, blev inte arg, satte inte hårt mot hårt. Q gick med på att gå till skolan om jag följde med och pratade med fröken och lovade att hämta tidigt. (O som just då var stressad och irriterad gick undan och lät mig hantera Q, precis som jag lät honom sköta slalomskolepratet, för då var jag arg. Vi växeldrar ganska bra.)

Men terapeuterna tycker på våra beskrivningar att vi fortfarande ger barnen för stort utrymme, att vi lirkar och daltar för mycket. Den här gången reagerade även O. Samtalet lyfte aldrig riktigt, och mot slutet var vi alla fyra överens om att vi slutar här. Vi har tydligen pratat av oss och fått de råd som vi behöver, och vi har fått bekräftelse på att vi - O och jag - är synkade och tänker likadant, även om vi inte riktigt klarar att ta till oss terapeuternas råd.

Som alltid är det alltför lätt att fokusera på olikheter, diskrepanser, det som gnisslar och inte funkar. Så glömmer vi hur överens vi är i vissa frågor. Vi må gräla om middagstider, jag häpnar över att vi ännu efter tjugofyra år inte har lyckats lösa en sådan trivial fråga. Men när pappa blir sjuk och dör, när krisen slår till, då står vi axel mot axel och lotsar honom förbi biståndsapor och korkade hemsjuksköterskor, hela vägen till dödsrikets port. Och nu tar vi tillsammans hand om hans jordiska ägodelar.

Det är ju de viktiga sakerna. Vi behövde bara bli påminda.

Över till boken, då. Barn som bråkar, smakprov finns här. Den rekommenderades mig av kuratorn på sjukhemmet, den förespråkar något som kallas lågaffektivt bemötande, alltså att man fokuserar på att inte smittas av barnets starka känslor eftersom man då förstärker konflikten.

Boken är skriven i en anda, sprungen ur en filosofi som jag egentligen oreserverat håller med om. Jag tycker att den var bra och givande att läsa, tidvis rolig. Jag uppskattar verkligen budskapet den förmedlar: kids do well if they can, det är den vuxne förälderns ansvar att skapa förutsättningarna. Att det för många barn men inte alla går alldeles utmärkt bra med nästan vilka uppfostringsmetoder som helst, men att vissa barn är mer krävande och behöver mer genomtänkta metoder, mer empatiska och reflekterande föräldrar. Kanske är Q ett sådant barn.

Jaha? Vad har jag för invändningar då? Jag tvekar att formulera dem, de låter ganska småaktiga.

Den första är konkret. Kaptitlen inleds med små berättelser om barn och föräldrar som bråkar. Flera av situationerna känner jag igen, ungefär samma saker har hänt hos oss. Andra går lite längre, sånt har inte hänt hos oss men skulle kunna göra det. Jag blir berörd av flera av berättelserna, tycker intensivt synd om föräldrarna. Konstigt nog inte om barnen, nej jag har svårt att identifiera mig med barnen. Säkert har jag varit en fyraåring som vägrade overall, men jag har inte varit en tonåring som slog sin mamma i ansiktet.

Problemet med de här berättelserna är att de inte ger mig som förälder något hopp. Jag blir lite beklämd av att läsa och undrar, förmodligen i likhet med föräldrarna: vad skulle de ha gjort istället då? För det sägs det inget om.

Min andra invändning eller snarare fundering är möjligen mindre relevant. Den ene författaren har skrivit om lågaffektivt bemötande inom demensvård och skola. Han ger alltså råd till professionell personal. Jag är helt med på att liknande råd kan fungera också för föräldrar, och att det viktiga är att de fungerar, men blir ändå betänksam. Jag är inte personal, jag är mamma till mina barn. Förmodligen hade jag haft lättare att bemöta andras barn på ett lågaffektivt sätt. I mötet med mina barn möter jag också mig själv, både som vuxen och som barn. Det gör det hela svårare men möjligen också värdefullt.

Vad jag menar med det här vet jag inte riktigt. Jag tror att jag menar ungefär att jag inte klarar att ta till mig råden, jag känner mig mest ledsen och otillräcklig.

Kanske är det heller inte så konstigt, för även om tankegångarna stämmer väl överens med mina teoretiska föresatser, går de helt på tvärs med hur jag själv blev bemött som barn. En titt i referenslistan visar att forskningsunderlagen nästan helt utan undantag är nya, det mesta yngre än tio år. Kanske lever vi i en brytningstid.

(Och där har vi möjligen en förklaring till parterapeuternas åsikter. En generationsfråga helt enkelt?)

Hur fasen ska man bära sig åt för att ge råd åt lättkränkta Helga då? Det vet jag inte riktigt. Men jag vet att boken inte har misslyckats helt, för den har fått mig att tänka, och jag kommer säkert att återkomma till den.

Men enkelt är det inte. Det är faktiskt mycket svårare att ha barn och familj än vad jag någonsin hade trott.

14 kommentarer:

  1. Jag har en son med autism och var på en föreläsning om just lågaffektivt bemötande, med just Bo H. Han riktade sig då till de professionella och det blev helt fel för mig som förälder. Att backa och lämna ditt barn i fred när det skriker, gråter, är helt utom sig... Nej, nej, nej (som arga tanten i Pax säger). Man får hitta sina egna lösningar, vara lyhörd, ändra sig, kramas mycket och emellanåt säga FÖRLÅT till sitt barn.
    Kram Lisa

    SvaraRadera
  2. Jag tror att olika sorters råd passar olika bra till olika personer. Om råd gör att man känner sig ledsen eller otillräcklig, så var det förmodligen inte helt och hållet rätt sorts råd? Även att det såklart är positivt om de leder till reflektion.

    Jag har inte läst just den här boken men läste smakprovet du länkade till. De känslor du beskriver att du får när du läser stämmer väl in på hur jag vill beskriva känslan vid läsningen.

    Det är nog för de flesta självklart (men kanske svårt) att det är bra att kunna behålla lugnet i vissa/många situationer.

    Men jag blir faktiskt också beklämd.

    Visst kan kraven absolut vara för höga för barnen och leda till tråkiga misslyckanden, som vuxenvärlden borde kunnat avstyra! Också sådant som att det är viktigt att inte använda för många ord till barn med vissa diagnoser eller i vissa situationer (vilket förklarades med VÄLDIGT många ord) är lätt att hålla med om.

    Men jag menar att det också är väldigt vanligt med för låga ”krav” på barn. För låga krav (att inte tro på/se individens förmågor och potential) skapar trotsbeteenden hos barn (även hos vuxna). Ibland skapar det också osäkerhet eller rädslor. RK

    SvaraRadera
  3. Ja inte är det en lätt balansgång att ge råd. Just det du tar upp, att det är en självklarhet att det är bättre att vara lugn, inte ta hårt, inte ryta osv. Samtidigt - hur ska man då (som förälder) göra när man alltför ofta hamnar i den sitsen? Och hur ska man (som rådgivare) göra, fördöma, avråda, uppmuntra, avdramatisera?

    Mycket intressant det du skriver om för låga krav. Jag tror att jag förstår ungefär vad du menar, men ge gärna något konkret exempel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur en rådgörare ska göra... Hm, jag skulle nog uppskatta någon som respekterade mig i min föräldraroll och uppmuntrade mig, tror jag.

      Som jag tror du vet så tycker jag inte att det är dåligt att bli arg. Det skulle ju vara hyckleri att inte bli det. Jag tycker man ska ta vara på ilskan, liksom ”ta den på allvar”. (Det har jag nog skrivit om förut).

      För låga krav/förväntningar i vardagen skulle kunna vara att förälder pustar över att hela tiden behöva fixa alla måltider. Man dukar fram mellanmål och brer smörgåsar till ett barn/ungdom som kanske egentligen skulle vara kapabel att laga middag till hela familjen (som skulle växa av det)!

      Låga krav som väcker trots, ett konkret men kanske löjligt exempel: Det är sommarkväll och mamman springer och jagar sitt barn med en kofta på utomhuspartyt, för att föräldern själv tycker det är kyligt(vi snackar inte minusgrader). Hon beter sig som att barnet inte kan känna temperaturer (det finns ju de som inte kan, men de är ovanliga). Barnets trots väcks och det springer ifrån mamman, som jagar efter, men till sist ger mamman upp. Det blir ett inlärt beteende att inte bry sig om temperaturen (eller mättnadskänslan m.m.), utan istället att utmana mamman. Just detta exempel kan man skåda på våra sommarsläktträffar och det handlar inte om barn i ”särskilda behov”. (Detta beteende upprepas sedan där inom en rad områden). RK.

      Radera
    2. Ps. Man kan ju tänka sig hur det skulle kännas att ha en chef som inte tror att man klarar något och varken ser kompetens eller potential. Då tröttnar man nog på att göra sitt bästa.Ds

      Radera
    3. Aha, då fattar jag! Sånt tror jag inte att just jag hemfaller åt så ofta. Fast det är förstås en utmaning att anpassa kraven till växande barn. Plötsligt inser man att de är stora nog att göra matsäck själva. Fast det går förstås fortare om jag gör den.

      Radera
    4. Nä det trodde jag nog inte heller att du gör :) Det var nog mest att tankarna började snurra runt vad höga respektive låga krav skulle kunna betyda i allmänhet eftersom författarna av boken verkar diskutera kring detta? Men jag har ju inte ens läst den. Jesper Juul är ju också inne på höga, låga "krav" fast kanske lite på ett annat sätt. Senast läste jag en bok om tonåringar som han skrivit (då äldsta dottern nyss blivit en sådan). Som du skrev, att arbeta med andras barn är inte exakt samma sak som att vara mamma :) RK

      Radera
  4. Jag kan inte släppa de här funderingarna, har googlat och hittat författarens blogg. Så här skriver han apropå krav, mycket intressant:

    http://hejlskov.se/blog7.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här kan jag hålla med om. När man arbetar med barn i skolmiljön, inte minst de i särskilda behov, är det den VUXNES jobb att hitta barnets "inlärningskanaler" och röja oöverstigliga hinder, för att barnet ska vilja försöka och också kunna lyckas (det är ju bättre för självbilden/stoltheten att tex vägra än att misslyckas!.) Och därmed, när ungen väl fått en ärlig chans, utvecklas - mer än de flesta kanske trott varit möjligt! Då skulle man kunna säga att låga krav och höga på sätt och vis kan vara samma sak, eller går hand i hand? (Hm, kanske är ordet krav är lite luddigt i sammanhanget?)RK

      Radera
  5. Hoppsan, skulle citera också:

    Jag brukar definiera pedagogik som
    •Att planera vilka krav som är bra, relevanta och rätt enligt Nussbaum för just detta barnet.
    •Att ställa kravet så att barnet säger ja.
    Tyvärr är det min erfarenhet att lärare och annan pedagogisk personal enbart lär sig första punkten i sin utbildning. De har lärt sig det pedagogiska planerandet men inte det pedagogiska utförandet. Det kan medföra ett arbetssätt som innebär att man kräver att personen gör som man säger. Gör hem inte det anser man att det är fel på personen det handlar om.

    SvaraRadera
  6. Alltså göra som man säger, inte göra så att det blir som det ska bli? Så att det blir konflikter med ungar som utför uppgifter på annat sätt än det som står i boken?

    Jag kan inte ljuda, för jag lärde mig läsa själv innan jag började skolan. Lyckligtvis hade jag ju lärt mig redan och ingen hade lagt sig i hur. I skolan skulle man lära sig genom att ljuda, och det var ju helt uppenbart inte hur jag hade gjort det, så om skolgången och mitt eget lärande hade sammanfallit hade en konflikt uppstått.

    Fast jag fattar ju att det finns gränser för hur många individuella sätt att göra saker på som en stackars lärare kan hantera i en grupp av tjugofem sjuåringar. Och alla sätt är inte bra heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ungefär, tror jag. Samt att ta ansvaret för att skapa förutsättningar och miljö som gör att barnet kan uppfylla kraven.

      Radera
  7. Jag har ungefär samma invändningar som du mot lågaffektivt bemötande. Att det är bra i teorin, men svårare att klara rent praktiskt. Barnet smittar ju även oss vuxna med sin affekt. Det är det som gör det så svårt.

    Det är väldigt mycket begärt, att man ska klara att lägga egna känslor åt sidan och istället fokusera på vad som är det bästa för barnet där och då. Jag är faktiskt inte heller säker på att det är det bästa för barnet i längden, att ha föräldrar som reagerar så självutplånande i konflikter.

    Jag skrev i kommentaren till något tidigare inlägg att den här typen av råd kräver av oss föräldrar att vi ska ha ett kristusliknande bemötande. Och då syftade jag på den här förmågan man förväntas ha: att "vända andra kinden till", att vara lugn och sansad när barnet skriker, slåss, beter sig illa. Jag klarar det sällan. I alla fall inte om jag själv är trött, hungrig, stressad. Och jag undrar också om det ens är rimligt att begära att föräldrar ska vara så pass pedagogiska och kontrollerade med sina barn? Om nästan ingen klarar det, blir det då inte väldigt teoretiska råd?

    Jag tänker också (precis som du är inne på) att Bo Helsjkovs råd emanerar från hur professionella pedagoger/sjukvårdspersonal etc ska bemöta barn med stora svårigheter. Är det samma sak som att alla föräldrar ska möta fullt friska barn med samma verktyg? Det är dessutom en helt annan sak att vara professionell och lågaffektiv i en yrkesroll. Att vara det med dem man älskar, i sitt hem, tja jag vet inte. Är det möjligt? Och är det ett bemötande som lär barnen hur de ska möta andra människor?

    SvaraRadera
  8. Jag delar många av dina tankar, Janina!

    Det som jag ändå tycker är mycket positivt med hela den här filosofin,då inkluderar jag Ross Greene och Jesper Jul, är försäkran om att det blir folk av ungarna även om man inte håller på och statuerar exempel. Dvs ett barn som uppför sig illa vet oftast om det själv. Underlåter föräldern att ge det en utskällning eller utdela straff alt konsekvens alt markera, leder detta inte till katastrof och normlöshet. Det var trösterikt för mig.

    SvaraRadera