Sitter nyduschad men ändå genomsvettig (= bra, febern är på väg ner, medicinen har kickat in) i sängen med datorn i knät. Y tittar på tv, han är piggare och därmed också snällare. Q är i skolan, mamma har fått permission att åka till sina vänner. Jag hade bra gärna haft hennes hjälp i eftermiddag och ikväll också, O kommer hem sent, men jag ville inte be henne. Vi behöver pausa från varandra också.
Kvällens räddning stavas dataspel, så snart Q kommer hem från skolan och de fått i sig varsin frukt ska jag ge dem fri tillgång till alla fanstyg. Då vet jag att de är tysta och snälla i flera timmar. Möjligen blir det bråk när det är dags att stänga av för middag och/eller läggdags.
Det var nyttigt det där terapeuterna sa till oss, att vi har regler som vi pratar om men inte alltid håller på. En viss flexibilitet är förstås inte fel, men vi har nog glidit över åt andra hållet. Några dagar senare när det var speldag, slog en annan insikt ner i mig. Både O och jag har en njugg attityd till barnens spelande, vi har bägge två tendensen att grymta lite även på speldagarna, att begränsa och tjafsa eller åtminstone hota med det. Jag skäms lite när jag kommer på det. Det bottnar förstås i att jag egentligen inte gillar deras spelande och hade föredragit att de hade gjort något annat. Varför O reagerar som han gör vet jag inte riktigt. Men jag tillrättavisar honom när han först inte vill ge Y surfplattan. Ånä, är det speldag så är det, då ska de också få spela och veta att de får det.
Möjligen har detta gett viss effekt, det har varit lugnare kring spelandet på sistone.
Men vi borde fundera mer på våra regler, gråzonerna är alldeles för många. Två speldagar i veckan, visst. Titta på tv räknas förstås inte som spelande. Inte heller att titta på Barnkanalen på datorn, Q kollar gärna på uppbyggligheter som Bullerbyn och Emil och något matlagningsprogram för barn. Därifrån är steget inte långt till att titta på filmer (som ofta handlar om spelande) på Youtube. Dessutom vet vi att Q ibland fuskar och spelar när han säger att han tittar på film. För att inte tala om mobilen som Q fick i julklapp, med den kan han både spela och youtuba. (Y är gräsligt avundsjuk på mobilen och mycket snar till skvaller.)
Jag funderar på om vi ska vända på steken och slopa speldagarna och istället införa skärmfria dagar, kanske två i veckan. Skärmfritt gäller förstås alla skärmar - och alla familjemedlemmar. (O sa alldeles av sig själv till terapeuterna att han har större tendens än jag att använda skärmar som barnvakt, och att han är mer intresserad av både skärmar och spel än jag.)
Följden skulle initialt bli att barnen spelar mycket mer än de gör idag. Förmodligen skulle vi behöva begränsa skärmandet även på de tillåtna dagarna. Ett tag hade O installerat ett lås som gjorde att barnen inte kunde komma åt datorerna före klockan åtta på morgonen och inte mer än en och en halv timme i sträck. Det är nu avaktiverat, men det vore en lätt sak att sätta igång igen.
Det är också värt att fundera på varför jag alls vill begränsa barnens tid vid skärmarna. Från början införde vi speldagar för att det blev sådant förskräckligt bråk vid varje avstängning. Vi orkade inte bråka varje dag, alltså begränsning.
När jag läser det jag skrivit reagerar jag på det absurda i att det är förbjudet att spela men okej att titta på (ofta men inte alltid) debila filmer på Youtube. Fånigt. Det de spelar är oftast Minecraft, som är ett relativt uppbyggligt spel, jämförbart med att bygga lego eller liknande, och sådana aktiviteter uppmuntrar vi ju.
Ändå törs jag inte släppa dem helt fria. De leker sådana underbara fantasilekar när de kommer igång, jag är rädd att det ska försvinna. Och läsning? Själv var jag storläsare i Q:s ålder, faktiskt i Y:s också. Y läser inte ännu. Q läser bra men sällan frivilligt. Och utelek, som de faktiskt också är rätt bra på? Q har dessutom lagt på sig en del det senaste året, jag vill absolut inte att han ska bli mer stillasittande. (Inser när jag tänker efter att stillasittande inte är det första man tänker på när det gäller Q. Men ändå!)
Nej, det är inte lätt. Jag tittar på barns egna berättelser och förfasar mig, tre, fyra timmars skärmtid per dag? Hjälp! Eller har jag fel? Är jag hopplöst gammaldags och efter min tid?
Hos oss hav vi infört timglas (stora, hederliga, analoga, tydliga timglas - finns att hitta på Amazon.co.uk). Dess används uteslutande när det ska spelas.
SvaraRaderaMina pojkar är nog lite yngre än dina (5 år & 3år). De får 30 minuter speltid på plattan när vi kommer hem från dagis & jag lagar maten.
Timglasen fungerar bra - tidigare hade vi äggklocka - men eftersom de inte har någon tidsuppfattning blev det ofta gnäll & bråk när det var dags att sluta spela.
JAg håller med dig - vill gärna begränsa skärmtiden, men det är så "enkelt" att låta dem spela - särskigt under denna årstiden...
Intressant att läsa! Vår stora har ganska nyligen börjat spela tv-spel själv (om vi inte räknar barnspel på plattan) och det har fått oss att fundera på detta med speltid. Både jag och maken spelar gärna själva och det kan vara något trevligt vi gör tillsammans, och vi ser inte själva spelandet som något problem i sig, däremot är jag mer för att begränsa skärmtiden generellt. Jag tycker nästan att det är värre när de sitter och bara kollar på tv:n, spelandet är ändå något de måsta använda hjärnan för. Men att det nu också spelar OCH tittar på filmer, det har nästan fördubblat deras skärmtid. Skriv gärna mer om dina tankar i detta.
SvaraRaderaNej, det är inte rimligt. Nu har jag också tittat/lyssnat på barnens egna berättelser och räknade sedan ut följande: Ett barn i 8-10-årsåldern vaknar kanske kl 06.00 (många barn sover nog gärna längre än så, men generöst räknat) och lämnar sedan hemmet kl 07.30. 30 min borde gå till frukost, toalettbestyr, påklädning m.m
SvaraRaderaoch då resterar 1 timma ledig tid. Hem från skolan 16.30 (tidigt, många kommer nog inte hem förrän kl 17 -17.30) och då bör en timma gå till middag, dusch och andra badrumsbestyr,läxläsning,prat med förälder, bråk med syskon. Resterar 3 timmar till 20.30 då det kanske är dags för sängen. Alltså 3 timmar ledig tid. Summa
4 timmar fri tid att spendera en vardag. Den som har fyra timmars skärmtid gör alltså i stort sett inte någonting annat än spelar/tittar. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Försöker förhålla mig till detta men det är inte vad jag önskar för mina barnbarn. Håll ut Helga.
Vi har ett schema med magneter och veckodagar som ett tvättstugeschema ungefär. Man kan inte spela förrän man har en magnet till sitt förfogande (5 magneter = 5 timmar/7 dagar). Två spelfria dagar med andra ord och pojkarna får planera själva. Detta är superbra för oss och de känner att de är med och bestämmer. Speltiden är skärmtid dvs youtubefilm eller speltid, det är bara att välja. Fast de vill ju hellre spela själva. Men det är klart vill de se på TV något speciellt som Wild kids eller så så ryker inte skärmtiden. Däremot blir det inte film plus skärmtid. Vi upplevs av många som jättehårda men vi behöver det i vår familj med två killar som blir helt upplslukade annars. 10-åringen har äntligen börjat sluka böcker och 8-åringen hänger på. Vi kör högläsning på kvällen, har ni läst böckerna om Septimus Heap? Och försöker spela en del vanliga spel tillsammans, vilket funkar.
SvaraRaderaJag och min sambo var första generationen som växte upp med spel. På den tiden kunde man oftast inte heller spara sina framsteg vilket innebar att jag fick lämna min NES på när mamma sade att det var dags att gå ut och leka och så fick man be till högre makter att spelet inte hade hängt sig eller stängts av när man kom tillbaka.
SvaraRaderaEfter att ha spenderat hela mitt liv som 'gamer' och välanpassad individ i samhället (trots min devis ju blodigare desto bättre) om jag får säga det själv, har jag dragit följande slutsatser kring spelande och mina barn:
Inget barn spelar dygnet runt frivilligt. Tonåringar gör det men barn gör uppehåll för studsmattor, fantasilekar och annat.
Spel är en karriär. Jag har många vänner inom branschen, både som recensenter, utvecklare, etc och inte nog med att de tjänar multum, de har roligt under tiden! Hur många tjänar pengar på sin hobby? Branschen kommer växa ännu mer och e-sport kommer bli ännu större! Se bara på Korea, detta föregångsland vad gäller e-sport. :)
Spel kan också leda till intresse för programmering, en kunskap som garanterar jobb direkt idag.
Spel är socialt, de träffar vänner över hela världen som de talar engelska med.
Givetvis tycker jag att barn ska röra på sig men det brukar de ofta göra ändå.
Otroligt intressant att läsa era kommentarer, fortsätt!
SvaraRaderaRosa, er metod kanske skulle funka hos oss. Har de alltså fem skärmtimmar per vecka, max en timme per dag? Tjänar de in skärmtid? Vet att många familjer har sådana system, är dock inte säker på att vi orkar med fler regler och administration.
Minabirgitta, tack för ditt perspektiv som jag ju helt saknar. Jag fattar att det är en hel kultur som jag är okunnig om, därav min respekt och vilja att göra rätt.
Om jag ska försöka bena ut det ytterligare så är jag egentligen inte så negativ till spel i sig. Jag förstår att det finns fördelar som språkkunskaper etc och jag ser på barnen att spelande för dem är en social aktivitet, de gör det tillsammans. Dessutom finns det ju undersökningar som visar att spelande barn och tonåringar generellt är välanpassade.
Det jag emellertid inte gillar med spel kontra filmer, tv, annat lajande med datorn, det är att ungarna blir så otroligt uppslukade och inte kan stänga av. Bråken vid avstängning. Att de inte hör när man ropar. Att de inte sliter sig för att gå på toa ens, Q har faktiskt kissat på sig vid något tillfälle för att han väntade för länge. Att det inte finns några naturliga pauser, tv-program tar ju åtminstone slut.
Problematiken med att spara framsteg känner vi igen, Q klagar över det men jag är för dåligt insatt för att kunna hjälpa honom, O kan det bättre. Tips välkomnas!
Överhuvudtaget vill jag hjälpa barnen att hitta strategier för att hantera den nya uppkopplade tillvaron. Jag vet ju själv hur lätt tiden bara flyter iväg när man sitter framför en skärm, utan att något vettigt egentligen blir gjort. Samtidigt vill jag inte vara puritan och överföra våra egna nojor på dem.
Igår över middagen hade vi ett intressant samtal, jag var ensam med barnen. Vi var överens om att pappa skärmar nästan mer än de. "Ja, och på jobbet också!" utbrast Y indignerat, varpå vi fick komma överens om att jobbet inte räknas.
Ja då får väl jag stå för det lite tråkigare inlägget, he he. Det som handlar om att det här med spelande inte är ofarligt för alla.
SvaraRaderaDataspel triggar belöningssystemet! De är ju uppbyggda så!
Det är på förhand svårt att veta vilka av våra barn som är, eller riskerar att bli, beroendepersonligheter/beroende.
I mitt arbete har jag träffat många ungdomar som är beroende av sitt spelande. De som inte kan bryta eller begränsa. Som ”dygnar”. Som blir aggressiva om de inte kan eller får spela. Som inte kan ta sig till skolan eftersom de måsta spela. De som blir ”hemmasittare”. Där föräldrarna står maktlösa. De som behöver hjälp med sitt missbruk. Ja tom de som blir omhändertagna, eftersom vi har skolplikt. De som säger ”Jag visste inte att det kunde bli så här”.
Inte alla som dricker alkohol börjar missbruka den. Många kan njuta vin utan att det går överstyr. Man kan ha vin som intresse. Vin kan vara socialt. Kanske även hälsofrämjande för vissa. Man kan jobba med alkohol också. På en vacker vingård i Frankrike eller som populär vinprovare på TV. (Dessa vinexempel är inte tänkta som raljerande, utan som försök till tydliggörande av vad jag menar).
RK.
Vill tillägga att mitt inlägg på inget sätt är någon pik till dig Helga för att barnen fick spela fritt när du var sjuk, trött, ledsen och enda vuxne på hemmaplan. Jag och de flesta andra hade gjort samma sak! RK.
RaderaSom sagt jag tycker också det här intressant och svårt. Vi har en tonårsson också som vi inte längre kan "styra" på samma sätt som de yngre. Han har reglerna, sköta skolan, träna och förutom det så spelar han både när han får och när vi helst skulle se att han gjorde annat. Det han inte har och där är det svårt eftersom alla har det likadant är ett social liv IRL. Han spelar med andra på nätet och skypar men träffar i princip aldrig sina kompisar utom i skolan. Jag tycker det är sorgligt och vi försöker få honom att hitta på saker men som sagt om alla andra han känner bara sitter inne och spelar så är det inte lätt att få till en förändring. Vi har infört gemensamhetstid med familjen och internet stängs av vid en viss tid på natten men samtidigt kan vi inte bara vara poliser... Han måste också känna respekt från oss och inte bara negativ feedback.
SvaraRaderaMen som sagt för våra yngre är tvättstugemetoden jättebra. De vet dessutom att vi är konsekventa med avstängningen och får en hint 10 minuter innan det är dags att stänga av. Timglas tyckte jag var en smart idé förresten
Ramlade över en pod som heter KÄRA BARN med barnmorskan och psykoterapeuten Louise Hallin. I andra avsnittet ca.18.15 min in i programmet tar de upp just detta med spelande.
SvaraRaderaJa, det här ämnet intresserar mig också.��
/Maria