2016-01-27

Sänkt

Röjde i pappas lägenhet både lördag och söndag. Jobbigt förstås, både kroppsligt och själsligt. Kände mig inte precis utvilad på söndagskvällen, hej och hå, upp och jobba imorgon.

På måndag morgon vaknar jag med insikten att ungarnas förkylning nog faktiskt är influensa, och att det nu är min tur. Mamma tar hand om Y som fortfarande är dålig. Själv har jag så ont i huvudet att jag inte klarar att läsa.

Idag är O på tjänsteresa och mamma skulle ha åkt till en god vän, men hon skjuter på besöket. Tack och lov. Jag är visserligen bättre, men att brottas med sjuk/pestig/uttråkad Y och trött/svartsjuk/orolig/provokativ Q, det orkar jag inte göra ensam just nu. Dessutom kommer Y:s nattskräck tillbaka när han har feber. De senaste dygnen har varit prövande.

Vete fan när jag kan jobba igen.

Nåja. Jag var inte förkyld på hela hösten. Och jag behöver åtminstone inte vara orolig för att smitta pappa.

3 kommentarer:

  1. Underbar kommentar om att inte smitta pappa.
    Lisa

    SvaraRadera
  2. Fy. För influensa alltså. God bättring!

    SvaraRadera
  3. Tack. Ja, influensa är för jäkligt. Det var tio år sedan sist, då var jag nog ännu sjukare faktiskt. Å andra sidan hade jag inga barn att ta hand om då heller.

    Tanken på pappa är mer än foten i kläm jajamensan, faktiskt. En sådan här sjuka under hans sjukdomstid hade varit katastrof, dels för smittorisken, men också för att den hade tvingat mig att hålla mig borta från honom i flera dagar. Det hade vi inte alls råd med. Jag tror att det var tre, max fyra dagar under hans sjukdomstid som jag inte var hos honom. Sista månaden var jag där varje dag. Det är jag glad för nu.

    SvaraRadera