Igår kom jag hem efter tre vilsamma dagar hos mamma då jag just inte gjorde någonting. Jag gick och tränade med min syster, läste och tittade på tv. Och åt fisk som mamma lagade.
Jag borde vara utvilad, men är det inte precis. Q var sjuk under min bortavaro, Y insjuknade idag. Mamma följde med mig hem och stannar en vecka vilket är ett bra stöd. (Fast tidvis ganska enerverande.)
Idag var jag hos kuratorn, näst sista gången. Hur är det? Ja, jo, tja. Redogjorde för parterapin, fick beröm. För jobbstarten och tankar kring jobbet (finns mer att berätta om detta, orkar inte nu), hmm låter inget vidare, men sitt still i båten. Berättade att jag ska börja med pappas lägenhet imorgon och gruvar mig. Ta korta pass, rådde kuratorn.
Ja. Och ja, jag ska be företagsläkaren kolla somatiska orsaker till tröttheten och håglösheten. Jadå, jadå, jag är duktig på att göra läxan. Det har jag alltid varit.
(Jag gjorde allting rätt åt pappa, men han dog ifrån mig i alla fall.)
Men om sorgen och saknaden hade hon inte mycket att säga. Den finns där hela tiden, under ytan. Oftast är det så jävla mycket med allt annat, jag kanar fram men så krasch går jag igenom.
Efteråt skulle jag egentligen ha åkt till jobbet men jag orkade helt enkelt inte. Jag började gråta i telefonen med O, vi bestämde lunch och sedan åkte jag hem.
Nä, inte fungerar jag som vanligt inte. Det är förbannat ensamt det här. Ingen sörjer som jag, ingen saknar honom som jag, nu när begravning och minnesstunder är över, minnestexter skrivna.
Hemma stormade Q utav bara fan. Det var ytterst nära att jag tappade behärskningen, vet faktiskt inte riktigt varför jag inte gjorde det. Möjligen lyckades jag hålla mig till att säga till på skarpen istället för att skälla. Jo, så var det faktiskt när jag tänker efter. Och det är ju en framgång antar jag.
Kanske känns det bättre imorgon när jag påbörjat den fruktade röjningen.
Jag borde vara utvilad, men är det inte precis. Q var sjuk under min bortavaro, Y insjuknade idag. Mamma följde med mig hem och stannar en vecka vilket är ett bra stöd. (Fast tidvis ganska enerverande.)
Idag var jag hos kuratorn, näst sista gången. Hur är det? Ja, jo, tja. Redogjorde för parterapin, fick beröm. För jobbstarten och tankar kring jobbet (finns mer att berätta om detta, orkar inte nu), hmm låter inget vidare, men sitt still i båten. Berättade att jag ska börja med pappas lägenhet imorgon och gruvar mig. Ta korta pass, rådde kuratorn.
Ja. Och ja, jag ska be företagsläkaren kolla somatiska orsaker till tröttheten och håglösheten. Jadå, jadå, jag är duktig på att göra läxan. Det har jag alltid varit.
(Jag gjorde allting rätt åt pappa, men han dog ifrån mig i alla fall.)
Men om sorgen och saknaden hade hon inte mycket att säga. Den finns där hela tiden, under ytan. Oftast är det så jävla mycket med allt annat, jag kanar fram men så krasch går jag igenom.
Efteråt skulle jag egentligen ha åkt till jobbet men jag orkade helt enkelt inte. Jag började gråta i telefonen med O, vi bestämde lunch och sedan åkte jag hem.
Nä, inte fungerar jag som vanligt inte. Det är förbannat ensamt det här. Ingen sörjer som jag, ingen saknar honom som jag, nu när begravning och minnesstunder är över, minnestexter skrivna.
Hemma stormade Q utav bara fan. Det var ytterst nära att jag tappade behärskningen, vet faktiskt inte riktigt varför jag inte gjorde det. Möjligen lyckades jag hålla mig till att säga till på skarpen istället för att skälla. Jo, så var det faktiskt när jag tänker efter. Och det är ju en framgång antar jag.
Kanske känns det bättre imorgon när jag påbörjat den fruktade röjningen.
Håller tummarna för att röjningen går lite lättare än du befarat. Knasigt råd om sorg: låtsas att du är med i en tv-serie, då kan man ta ut svängarna mer och ändå vara en hjälte.
SvaraRaderaLisa
Haha, den var bra! Frågan är, vilken tv-serie?
SvaraRaderaJag har gått i terapi. Jag var tvungen att lägga terapitimmen antingen direkt före lunch (= en timmes hål efteråt) eller sist på dagen (= hem efteråt) eftersom jag alltid var typ förstörd, eller åtminstone rödgråten och snorig efteråt. Jag tror att det t.om. för den mest behärskade är dödfött att förvänta sig att man skall vara oberörd, effektiv och produktiv efter att ha lagt upp alla de mindre tjusiga delarna av sitt inre på bordet on display, för andra och en själv att peta i. (Det jag närmast associerar till är den där sekvensen i Anna Skippers "Du är vad du äter" när hon för sina klienter/offer visar upp vad de äter på en vecka, till personens skam och publikens skräckel.)
SvaraRaderaJag tror att det kostar dig kraft också att ha röjningen framför dig. Kanske blir det inte fullt så hemskt som du väntar dig, kanske finns det en viss läkning i det sorgearbetet. Vill jag hoppas i alla fall.
SvaraRaderaKramar till dig. Jättestora.
Förstår att det känns (bly)tungt. Hoppas att det gått bra/hyfsat/uthärdligt i alla fall med röjningen. Vill också hoppas att när du tar små steg så lyfter lite av bördan. Kan din mamma hjälpa dig lite? Även om hon kanske inte ska/vill röja bland sin ex-mans saker, så kanske hon kan sköta markservice för dig, typ fikapauser, kanske ta hand om mindre personliga saker etc. Tror att det är bra med stöd för det kan nog alla skriva under på att det är en jättetung process att hantera alla saker efter en älskad person som gått bort. Lycka till och många styrketankar till dig, Mimmi
SvaraRaderaVar på föreläsning med Bo Hejlskov Elvén igår, mycket intressant.
SvaraRaderaHär är ett boktips som kanske intresserar dig.
http://cdon.se/b%c3%b6cker/wiman%2c_tina/barn_som_br%c3%a5kar_%3a_att_hantera_k%c3%a4nslostarka_barn_i_vardagen-31775393
Tänker på dig!/Maria
Den där länken gick ju inte att följa..... boken heter Barn som bråkar av Bo Hejlskov. (Har inte läst den själv)
SvaraRadera/Maria
Ligger på mitt nattduksbord! Är inte helt övertygad faktiskt, men det kanske är tillfälligt. Ska ge den en chans till.
Radera