Efter jullovets andra dag kan jag tryggt fastslå det jag märkte redan under förra helgen. Om jag har för mycket om mig under dagen, hinner ledsenheten ändå ikapp mig på kvällen och gör att jag inte kan somna. Så är det nu.
Nej, förresten. Inte riktigt. Precis nu är jag trött och tom och borde förstås gå och lägga mig med en gång. Men jag är lite rädd för vad som händer då. Kanske samma som för en timme sedan, då det svarta hålet i mig vidgades så jag trodde att det skulle sluka mig. FAN vad ont det gör, SATAN vad tomt det är, HELVETE vad jag saknar honom.
När det ebbat ut något lite suckar jag åt mig själv. Är det rimligt att vara så här jävla ledsen över sin pappa som man inte ens hade daglig kontakt med? Jag borde snarast känna mig lättad, det gör jag också, ibland. Omvärlden tuffar ju på precis som vanligt, långa stunder gör jag det med och glömmer bort vad som hänt. Ibland ända fram till kvällen då jag plötsligt ser honom framför mig, så som han såg ut när han var död. Det är ingen otäck bild, för det är ändå han. Men den gör ont, vad den gör ont. Som jag skrev igår, jag vänjer mig aldrig. Jag hade förhandlat fram vilken kontakt som helst med honom, att få honom tillbaka om än trött och grinig som han var de sista dagarna.
(Klart jag fattar att jag har rätt till alla mina känslor, varenda tår, det är inte det. Dessutom är förlusten av pappa, avskedet från pappa, det jag varit mest rädd för i hela mitt liv, fast jag genomlevt det så många gånger.)
Häromdagen var jag tillbaka på jobbet, det var ganska fint. Herr Snäll gjorde skäl för sitt namn, han stod och väntade på mig i receptionen och gav mig en varm kram. Han har sina sidor, men på många sätt är han den absolut bäste chef jag har haft.
Men jag märkte också hur påverkad jag är. När HR-chefen frågade och jag berättade om pappas sjukdom fick jag hjärtklappning, det har inte hänt förut.
I bilen på väg hem pratade jag lugnande med mig själv, och med pappa. Det kommer att bli bra det här. Jag kommer att få ett bra liv igen. Jag har ett bra liv. Jag måste bara bli färdig först, ta mig igenom det här, städandet, sorgen, alltihopa. Ska bara. Måste vara försiktig med mig själv, hushålla med mig, göra kloka val. Jag ska, jag lovar. Jag har så mycket att leva för, jag ser ju det, jag borde tycka livet är roligt och fint. Det gör jag ju, fast jag är inte glad.
Jag önskar att jag hade orden att säga någonting bra och klokt här. Just nu finns de inte. Men du ska veta att jag tänker på dig mycket.
SvaraRaderaTack. Det hjälper lite, faktiskt.
SvaraRaderaDet är ju så man känner, någonstans mitt i, när man inte längre hela tiden är uppfylld av hemskheten, men inte har kommit så långt att man kan vara glad.
SvaraRaderaJag tänker att du brottas inte bara med förlusten utan med alla förluster och alla avsked och allt det som inte blev med din pappa. Det gör det så mycket mera att brottas med.
Ja. Alltså, jag ÄR ju glad, ibland. Och ibland brottas jag fortfarande med hemskheten. Fast du har rätt i att den akuta krisen förstås är över, det jag hela tiden behövde hantera medan pappa var sjuk.
SvaraRaderaOch så kommer vardagen i vägen hela tiden, det tämligen krävande familjelivet som jag egentligen älskar men som bara är för mycket ibland. Men jag skulle bli heltokig om jag inte hade det förstås.