Ritualer

Häromdagen hade jag vägarna förbi Gustav Vasakyrkan, som med sin praktfulla kupol är en av Stockholms finare, tycker jag. Eftersom jag aldrig hade varit inne i den tidigare tittade jag in av ren nyfikenhet. Dessutom föresvävade det mig att tända ett ljus för pappa, eller nåt.

Av det blev intet. För det första tyckte jag interiören var ganska gräslig. Nybarock, guld, marmor och gigantiska änglar. För det andra insåg jag att det där med att tända ljus och söka tröst i kyrkan förstås inte är min grej, har aldrig varit det, varför skulle det bli det nu. Var pappa än finns, om någonstans, där finns han inte.

Idag var jag på Postmuseum tillsammans med Y, medan Q var på barnkalas med sin fader (enär kalaset ägde rum i en simhall var det bra om fler föräldrar medverkade). Y är uppkallad efter min morfar som tjänade Postverket i ett helt yrkesliv. Jag har sett honom ta fram ett frimärke och riva sönder det, eftersom brevet han fått saknade ordentlig stämpel på frimärket.

Y hade strålande roligt, på museets barnavdelning fick han sortera vackra paket (Blomstermåla! Arvika! Marstrand!) och dela ut brev och rita ett eget julkort som vi adresserade till mormor.

Men det jag skulle berätta är detta. På en av utställningarna fanns en skrivmaskin uppställd, där man uppmanades skriva brev till någon.

Knattret av en skrivmaskin, det är pappa. Att få låna den och hamra på tangenterna, jag hade glömt men minns nu hur hårt man måste slå, lukten av trycksvärtan, att läsa de lite vinda bokstäverna, de ser inte alls ut som datortext. Jag har en hel pärm full av brev som ser ut precis så.

Jag lät pappret sitta kvar i maskinen, för vart skulle jag adressera det. Han läser nog.

Hej pappa,
Jag saknar dig så. Det är snart sex veckor sedan du dog. Jag vänjer mig aldrig.