(Det blir tjatigt framöver här tror jag. Inte så mycket julmys och marsipantomtar. Men det hade ni knappast väntat er, va? Hohoho.)
Idag är huset tyst. Barnen är på klätterkurs vilket jag tror de kommer att älska. De provade på klättring för ett par veckor sedan, Q visade sig vara en naturbegåvning och Y var inte helt bortkommen heller. Mina starka, fysiska barn, så olika mig.
Svärmor kom igår, hon är så snäll och rar men hon driver mig till vansinne för hon pratar i ett om oväsentligheter. Gud så elak och snobbig jag är. Men nu är hon i stan och köper en virknål eftersom hon tappade bort sin på tåget hit, och jag får vila öronen.
O är i pappas lägenhet och röjer lite, första gången någon är där sedan pappa dog. Det plågar mig. Jag borde vara med, men jag orkar fan inte. Jag har bett O att vara varsam. Jag vet inte vad jag vill. Jag är tacksam för att han hjälper mig. Vardagsrummet är fullt av tomkartonger och skafferiet är fullt av sillburkar (fråga inte), de är bara att slänga utan misskund, det är bara bra att få hjälp med det.
Ändå. Ändå. Det är pappas hem (som han lämnade den där dagen i september då han bara skulle åka till husläkaren för att kolla upp sitt ben, sedan kom han aldrig dit igen). Det är hans saker. Borde det inte vara någon som älskar honom som hanterar dem?
Jo. Jo. Jag behöver hjälp med det och det är bra att O gör en första röjning.
Balans kallade jag det här inlägget, vad fan menade jag med det? Balans mellan att uppslukas av vardagen och familjen (som igår och i förrgår) och att uppslukas av sorg och saknad (som igår kväll och inatt och nu).
Jag sov dåligt inatt, försöker ibland sova utan sömntablett, det går inget vidare. Har dessutom ont i ryggen när jag ligger ner. Borde träna antar jag men orkar inte. Har inte tränat på snart två veckor. Imorgon kanske. Onsdag kanske.
(Fan vad det kliar i hårbotten. Har luskammat mig gång på gång utan resultat. Ungarna hade kletat ner sig med hårvax inför skolavslutningen vilket omöjliggjorde luskamning av dem. Det vore kanske en affärsidé, hårstylingprodukter som dödar löss?)
Jaha. Var var jag? Nu ska jag gå en promenad för att få lite dagsljus. Sedan ska jag äta lunch och baka en kaka. Inte för att jag måste utan för att jag vill äta den.
Jag tycker att det är jättebra att O röjer. Det kommer att finnas och räcka över till dig också. Dessutom är det inte någon främmande som ser kaoset? Det är som med barnen tänker jag; good enough. Inte klara allt själv. Låter som du verkligen behöver egentid. Kram Rosa
SvaraRaderaIbland kan man behöva sjukskriva sig en stund från svärmor också.....även om de är snälla och rara. Vilken tur att virknålen kom lite på avvägar så att du får en stunds vila.... (Själv vill jag sjukskriva mig från svärmor permanent, men det är en helt annan historia...;))
SvaraRaderaP.S. Det tog lång tid innan jag kunde sova utan sömntablett efter pappas död. Det är kanske bätte just nu att du sover på tablett för vilans skull och väntar med att försöka fasa ut den?
Så sant. Good enough, jag kan inte göra allt själv. Det hade pappa varit den förste att säga.
SvaraRaderaSkönt att höra om sömntabletterna. Det funkar ju, kanske dumt att låta bli dem. Men doktorn tyckte att det vore bra att försöka utan någon natt i veckan.
Min doktor var lite mer "frikostig" och konstaterade att det viktigaste var att jag sov och att vi fick ta utfasningen när det var dags för det. Vilket alltså tog sin tid, men gick bra i slutändan. Noteras kan att jag var våldsam motståndare till sömntabletter överhuvudtaget...men doktorn spände ögonen i mig och sa med skärpa i rösten "Ingenting blir bättre av att du inte sover. Du måste sova. Nu. Annars blir du sjuk. Sova är jätteviktigt.". Efterrsom den vänlige doktorn aldrig någonsin höjt rösten innan dess så insåg jag att han nog menade väldigt mycket allvar...
SvaraRaderaDu kommer att klara dig fint utan tabletterna. Men kanske inte just nu? Och öka inte belastningen på dig själv genom att addera dålig nattsömn (även om det bara är någon natt här och där i veckan).
Spelar roll vem som röjer!!! Du kan väl inte ta på dig allt. Tacka och ta emot. Som jag sagt tidigare: vad du och din pappa var (och är) för varandra, ändras inte av saker som vem som röjer etc. Önskar dig ro och vila, såväl fysiskt som mentalt!
SvaraRadera