Sedan en dryg vecka tillbaka är jag så förlamande trött. Jag sover halvbra på nätterna, det är inte det.
Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.
Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.
En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.
Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!
Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.
Det är en mental trötthet som ofta kommer på eftermiddagen. Jag tar slut, liksom. Det är alldeles tomt inuti. Jag är trött och gråtfärdig och oerhört retlig.
Detta oroar mig. Jag vill börja jobba i januari, kanske inte på heltid men ändock. Jag har goda skäl till det. Inte så att jag längtar ihjäl mig efter jobbet men jag tror att det skulle ge mig stabilitet.
En annan sak också. Pappas lägenhet måste röjas, ju förr dess bättre. Vara sjukskriven/ledig/whatever på heltid och bara rota i hans grejer, ja det tror jag skulle vara snabbaste vägen till kollaps för mig.
Jamen nu blir det jullov säger ni, ett långt härligt jullov i familjens sköte, då kan du återhämta dig!
Ha, säger jag sardoniskt. Om jag inte gråter förtvivlat.
Nej, hemma med lovlediga barn är sällan ett recept på återhämtning!
SvaraRaderaNu agerar jag amatörpsykolog utifrån min erfarenhet av att vara jag, och lite observationer av omgivningen. Min erfarenhet är att för att få energibalans i det vanliga livet så behöver man både vila och stimulans i lagom mängder. Stimulans i form av sådant som ger tillfredsställelse och känsla att av kontroll, och i form av sådant som är roligt. Fattas någon av de här tre (vila, krävande och tillfredsställande stimulans, rolig och avkopplande stimulans) i längden så blir det inte bra. Jobbet utgör en källa till den krävande och tillfredsställande stimulansen, i alla fall i de bästa stunderna. Och när man har en svår personlig situation att förhålla sig till så är jobbet en välkommen respit från den. Så har jag själv upplevt det, så har jag sett andra som förlorat en närstående eller gått genom skilsmässa.
SvaraRaderaJag dristar mig till att föreslå att du inte oroar dig för jobbet utan faktiskt litar på att åtminstone halvtid kan fungera eller till och med hjälpa dig.
Och kan du utarbeta lite strategier för att hantera utmaningarna under jullovet? Du och din syster drar iväg på något roligt en dag? Barnens morbror (ja, en sådan blir väl inte ex!?) gör något med barnen en dag?
(Jag är så förbannat lösningsinriktad. Jag ber om ursäkt om det är för mycket).
SorgeARBETE, som du vet. Man blir trött av det. Och precis som annannan uttrycker det så tänker jag också att jobbet kommer att ge dig energi också. Precis som det var bättre för mig att jobba under skilsmässan. Man får vila från just sorgearbetet.
SvaraRaderaJag vill också passa på att tipsa om en blogg om sorg som en god vän till mig skriver/skrivit. http://mrsmartin.se/. Jag vill minnas att även hon skrev om den där tröttheten.
Kram
Men då ska väl jag vara kärringen mot strömmen som säger att det också kan vara så att sorgen kanske är toppen på en redan ganska hektisk och tröttande vardag, med familjeliv och jobb och allt möjligt. Det finns ju också en fara i att bara gå på och hoppas att tröttheten ska lägga sig så småningom. Du kanske faktiskt behöver ligga lite mer still också och få ordentlig vila. Åtminstone i några dagar. Kanske en helg borta hemifrån, till exempel, med köpemat och någon som bäddar hotellsäng åt dig. Bara en tanke.
SvaraRaderaTack, vad ni är rara som bryr er.
SvaraRaderaJo, jag tror också att det blir bra att jobba igen. Jag hade tänkt gå tillbaka till jobbet redan i oktober, när pappa flyttat in i sin nya lägenhet. Då tänkte jag att livet skulle vara lite stabilare och att det kunde vara bra för mig att jobba åtminstone deltid. Men som vi nu vet gick hans sjukdom mycket fortare än någon kunnat ana. (Fast i efterhand är jag ju inte så förvånad, ändå. Kanske en efterhandskonstruktion.)
Men Suz har också rätt. Jag behöver aktivt se till att återhämta mig. Den senaste veckan har det varit dåligt med det eftersom vi haft elektriker i huset som dragit om all el. Nödvändigt men inte roligt, inte vårt val eftersom vi bor i BR-radhus. Men nu är det gjort och fy fan vad skönt det är.
En helg borta hemifrån låter ganska himmelskt. Ska fundera mer på den. Samt att utackordera ungarna. Jag älskar dem mer än allt annat, men. Ja, ni fattar.