Som om det inte vore nog med allt annat bråkar vi som fan, hela familjen. Q och Y var jobbiga hela söndagen. Alldeles särskilt Q som provocerade och testade gränser och fick (orimligt mycket) skäll av sin far, och som till sist exploderade i ett stort utbrott (då han bland annat utslungade att jag inte är hans riktiga mamma, det var första men troligen inte sista gången), och avslutade kvällen med att storgråta i min famn över att jag en dag ska dö ifrån honom och hur ska han klara sig då och förresten vill han inte alls flytta till Korea och inte flytta hemifrån och inte bli vuxen överhuvudtaget.
Idag har de varit hyfsat snälla, istället har O och jag grälat. Vi trasslar in oss i en enda härva av mer eller mindre outtalade anklagelser och skuldkänslor.
Jag: Titta dig omkring. Jag kan inte hitta en enda plats i huset som är det minsta trevlig och trivsam. Jag blir tokig! Ibland är jag fantamig lika ledsen över stöket här hemma som över att pappa är död. Men det får jag ju knappt säga. Du blir skitsur och känner dig anklagad och suckar om jag ens andas om att det är stökigt.
O: Skulle det vara mitt fel? Du kommer ju aldrig med några konkreta lösningar, du bara skäller.
Jag: Men det finns ju inga konkreta lösningar, mer än de fullkomligt självklara, att man avslutar det man har börjat, att man inte drar fram mer grejer än man hinner plocka undan på en dag eller eftermiddag eller timme eller vad det nu är! Och att man konstant plockar undan efter sig, håller undan stöket, smartare lösning än så finns inte!
------
O: Du är så ledsen över att din pappa är död, så det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Det där behöver du ta dig igenom själv, det är ingen idé att jag ens försöker för allt jag säger och gör blir fel.
Efteråt tänker jag att jag inte håller med honom. Eller jo förresten, jävligt mycket han säger blir fel. Jag hatar det han brukar säga när jag uttrycker att något är jobbigt, att livet känns pissigt, att det är då satan vad ungarna bråkar, vad fan ska jag ta mig till för att stå ut. Då brukar han sucka och säga något som går ut på att livet ÄR pissigt, ungarna ÄR jävliga, det är så det ÄR. Det är bara att tugga i sig. Och jag brukar må om möjligt ännu sämre än jag gjorde innan.
Men å andra sidan höll han om mig igår när jag storgrät och det kändes bättre att storgråta mot hans axel än att göra det ensam, det gjorde det.
Men hur kan man inte försöka? Det måste man ju.
Idag har de varit hyfsat snälla, istället har O och jag grälat. Vi trasslar in oss i en enda härva av mer eller mindre outtalade anklagelser och skuldkänslor.
Jag: Titta dig omkring. Jag kan inte hitta en enda plats i huset som är det minsta trevlig och trivsam. Jag blir tokig! Ibland är jag fantamig lika ledsen över stöket här hemma som över att pappa är död. Men det får jag ju knappt säga. Du blir skitsur och känner dig anklagad och suckar om jag ens andas om att det är stökigt.
O: Skulle det vara mitt fel? Du kommer ju aldrig med några konkreta lösningar, du bara skäller.
Jag: Men det finns ju inga konkreta lösningar, mer än de fullkomligt självklara, att man avslutar det man har börjat, att man inte drar fram mer grejer än man hinner plocka undan på en dag eller eftermiddag eller timme eller vad det nu är! Och att man konstant plockar undan efter sig, håller undan stöket, smartare lösning än så finns inte!
------
O: Du är så ledsen över att din pappa är död, så det spelar ingen roll vad jag gör eller säger. Det där behöver du ta dig igenom själv, det är ingen idé att jag ens försöker för allt jag säger och gör blir fel.
Efteråt tänker jag att jag inte håller med honom. Eller jo förresten, jävligt mycket han säger blir fel. Jag hatar det han brukar säga när jag uttrycker att något är jobbigt, att livet känns pissigt, att det är då satan vad ungarna bråkar, vad fan ska jag ta mig till för att stå ut. Då brukar han sucka och säga något som går ut på att livet ÄR pissigt, ungarna ÄR jävliga, det är så det ÄR. Det är bara att tugga i sig. Och jag brukar må om möjligt ännu sämre än jag gjorde innan.
Men å andra sidan höll han om mig igår när jag storgrät och det kändes bättre att storgråta mot hans axel än att göra det ensam, det gjorde det.
Men hur kan man inte försöka? Det måste man ju.
Han skulle kunna lägga till att livet ÄR jobbigt men att han älskar dig och att du gör hans liv bättre. Typ.
SvaraRaderaOch det spelar ju ingen roll kanske exakt vad han säger. Så länge som han säger det för att han bryr sig om dig och vill att du ska må bättre.
Lov = utlevelse i kvadrat. När man är hemma mycket är stöket så mycket mer provocerande än i vardagen upplever jag det som. Och så sorg, livskristankar hos flera familjemedlemmar på det. Stor kram och sympati! /Stella
SvaraRaderaJag vet inte hur andra människor har det. Men för mig är ett lyckligt äktenskap ett där man ömsom förstår varandra genom ett ögonkast, ömsom undrar vad för planet den andre kommer ifrån. Och nästan hela tiden tycker att det inte finns någon annan människa man helst vill vara tillsammans med.
SvaraRaderaMan måste bråka med varandra om man är den bråkande sorten. När man kan gråta mot den andres axel är det ändå som det ska.
På ett sätt skönt att läsa det här, det påminner väldigt mycket om hur vi har det hemma just nu. Funderar på vi kanske inte skulle planerat ett så himla långt jullov...det var liksom mysigare i tankarna är irl. Barnen är osedvanligt bråkiga både mot varandra och mot oss vuxna och jag vet inte om det testas gränser eller vad det är, och jag och maken är båda slutkörde av att hantera barnbråk vilket leder till att vi börjar tjafsa med varandra. Vilket såklart leder till en ond spiral med mer bråk från ungarna...
SvaraRaderaJag håller med ovanstående. Jullov är mer mysigt i teorin än i praktiken. Nej kanske inte helt och hållet men ibland blir jag så trött på att bråken mellan sönerna aldrig avtar. Alla andras barn håller ju sams, har så roligt ihop.... :-) Imorgon skickar vi iväg en till mormor och det blir bra för alla inblandade. Så att för dig orka alla bitar just nu det är nästan övermänskligt att du kräver det av dig. Och dessutom rensa i huset och få allt i en enda röra(det värsta jag kan tänka mig, blir på dåligt humör att ens fundera på det)... Ibland om det är rörigt inombords behöver jag ha det fint utanpå för att orka...
SvaraRadera