Skattkista

Jag har ganska länge haft tillgång till pappas mejlkonto, sedan långt innan han blev sjuk faktiskt. Givetvis var detta inte något jag utnyttjade mer än någon enstaka gång när jag inte hört av honom på en vecka och var orolig, då hände det att jag loggade in på mejlen för att kolla när han senast varit inne och läst den.

När han blev sjuk hjälpte jag honom med en del korrespondens, skrev ut några mejl och läste för honom, svarade på andra. Och så avslutade jag en rad prenumerationer på nyhetsbrev.

Strax efter pappas död tänkte jag bittert att jag borde stänga av kontot, det rasar fortfarande in en del ovidkommande mejl som jag inte lyckas bli av med.

Gudskelov att jag inte gjorde det. För häromdagen insåg jag vilken skatt jag nästan kastat bort. I Skickat-mappen finns mejl från tio år tillbaka. Till mig, förstås, men även till andra. Jag skummar igenom dem och återigen hör jag nästan pappas röst.

För första gången på länge känner jag mig tröstad. Det finns hur mycket som helst att läsa. Han är inte alldeles borta, bara lite. Jag kan fortfarande umgås med honom, det är bara lite ensidigare konversation.

Tack och lov att han skrev så mycket. Som detta till exempel, som svar på en fråga om vem som får kalla sig militärhistoriker:

Såvitt jag vet finns det ingen utbildning som berättigar till titeln militärhistoriker. Det finns visst kurser, men att ha gått en kurs leder väl inte till någon titel.

Jag höll för många år sedan examinatorier i marxistisk historiesyn i Uppsala. Anledningen var inte speciella kunskaper eller särskild entusiasm för ämnet utan att ingen annan lärare ville ta sig an det och jag var yngst. Eleverna var en samling hopplösa testuggare; av dem fanns ingenting att lära. Det blev lärorikt ändå, för jag måste ju se till att jag var bäst i klassen. Men inte tänker jag kalla mig marxistisk historiker för det.

När jag presenterar mig som historiker får jag ofta frågan vilken min specialitet är. Senast inträffade det på ett översättarseminarium på Biskops-Arnö i helgen och bara några dagar tidigare på en begravning. Jag brukar då lite irriterat förklara att mitt ämne heter historia kort och gott och det var vad studierna omfattade. Jag läste in den gamla läskursen för doktorsgrad och bara kursen i antikens historia som ingick där (nu finns visst ingenting kvar) tog faktiskt ett år. Min dåvarande fru som hade två betyg i klassisk fornkunskap förklarade att mina kunskaper var lika omfattande som hennes, men med större tonvikt på det politiska än det konsthistoriska - vi brukade tävla om egyptiska dynastier och romerska kejsare och sådant när vi hade långtråkigt på järnvägsstationer och busshållplatser; hon var helklassiker och var bättre på Grekland och Rom och jag på det andra. Jag blev ganska beläst på medeltiden också, även om resten av läskursen gick fortare.

Om jag nu stöter på något av detta kommer jag ihåg att jag glömt det och det ger en viss självkänsla, men det är en bräcklig grund för tvärsäkerhet.

Vad min utbildning gick ut på var: "Have gun, will travel!", en tv-serie som gick i min ytterst avlägsna ungdom, och vars titel jag aldrig begrep. Den betydde tydligen: Jag klarar vad som helst! Men så ser jag mig själv (vad beträffar historia). Jag har flera gånger fått i uppgift att tolka och renskriva dokument från 1600-talet (ett kladdigt århundrade) och 1700-talet i tysk handstil och det har gått bra, med envishet: Det som den skrivande tänkt sig att kunna läsa själv måste också andra klara.

Sedan är det förstås en annan sak att mina forskningar naturligtvis handlat om vissa specifika ämnen ----- Vilken titel detta skulle berättiga till kan man undra och jag envisas med historiker.

Jag tycker att Du inte skall be om ursäkt, om det var så Du tänkte, för att Du betecknas som militärhistoriker. Din forskning berättigar sakligt till det. Men det är inte heller en titel att yvas över. 

Det är alltid trevligt att få tillfälle att gnälla över världens orättvisor, "the slings and arrows of outrageous fortune". 

Tack skall Du ha. 

Tidigare har jag tyckt det varit enbart betungande att veta att hans dagböcker och brev ligger och väntar på mig, men inte längre. Han finns kvar, i någon mening.