Fortfarande

Hej pappa,
Idag är det två månader sedan du dog. Jag gråter fortfarande varje dag, men sällan så att någon ser. Tror jag åtminstone.

Jag kan prata om dig utan att gråta eller bli ledsen, och gör det gärna. Jag tycker om när människor pratar med mig om dig, men det är inte så många som gör det. Jag läser Gun-Britt Sundströms Bitar av mig själv nu (läste du den, tror nog inte det?), bland annat om sorgen när hennes gamla pappa dog, och känner igen mig. Man ska tala med den sörjande om den döde, skriver hon, och det är så sant.

Men jag kan inte berätta hur det känns utan att gråta, det kan jag inte. Igår när jag träffade dina systrar och de frågade, log jag snett och sa inte riktigt som det var. Vi begravde moster M igår förresten. Prästen var ganska bra, men ändå var jag så väldigt glad att jag ordnade en borgerlig begravning för dig. Det var ju förstås aldrig tal om annat.

Annars är det mycket bråk här hemma, både mellan barnen och oss vuxna. Du kan nog inte ens föreställa dig. Du var inte någon man bråkade med.

Alltihop beror nog på att jag är så ledsen. När jag vacklar, då vacklar hela familjebygget.

Där ser du vad du ställer till med.