Typiskt pappa

Efter en tämligen jävlig dag fylld av barnbråk ringer mamma. Hon ringde redan en gång under kvällen men då hann jag inte prata för jag var tvungen att hantera en Q-härdsmälta. Nu sover bägge barnen, jag tänker att vi faktiskt kan hinna prata en stund.

Men hon har bråttom, hon tittar på TV, men är ivrig och vill meddela: Jag såg just pappa på TV! I Gentlemän! Han var i ett antikvariat, han klättrade på en stege!

Va, säger jag. Menar du min pappa? Du måste ha sett fel. Inte klättrade han på några stegar nyligen. Och vad jag vet har han inte staterat på evigheter, särskilt inte det senaste halvåret, den är väl alldeles nyinspelad?

Pappa har faktiskt varit statist i en rad svenska filmer, de flesta under nittiotalet. Men som sagt, nu är det bra länge sedan jag hörde talas om något sånt.

Mamma står på sig men vill lägga på och återgå till Gentlemän. Titta själv!

Jag går in på svtplay och klickar fram andra avsnittet av Gentlemän. Och jodå, tjugofem minuter in i filmen står han mycket riktigt där på en stege i ett antikvariat. Håret och skägget är ganska vildvuxet, han tittar undrande över axeln när huvudpersonen dundrar in. Han har stora glasögon på näsan, jag tror att det är farmors gamla läsglasögon som han sin vana trogen sparade. De är minst sagt missklädsamma, men han tyckte att de var praktiska. Vem påminner han om, jag fnissar när jag kommer på det: ugglan Helge i Från A till Ö. Undra på att filmmakarna ville ha med honom, han ser verkligen ut som en inventarie i ett antikvariat.

Han är bara i bild någon sekund, men jag spolar tillbaka och tittar, igen och igen. Hans stora händer med långa fingrar, så välbekanta. Gråter gör jag också förstås, floder.

Så himla typiskt pappa. Spökar för mig gör han inte, han svarar inte när jag pratar med honom, jag har bara lyckats drömma om honom en enda gång sedan han dog, och då mycket otydligt. Men dyka upp i TV alldeles oförhappandes, det kan han minsann göra.