Istället gick jag upp och loggade efter viss tvekan in på pappas mejl, mappen med skickade mejl. Det sötaste från april i år, jag menar förra året, till en av föreningsgubbarna, där han stolt drar några anekdoter om Q och Y. Men även de mest triviala mejl, där han diskuterar översättningar och formuleringar, tröstar mig. Jag hör hans röst, hans stil är omisskännlig.
Jag hör hans röst, hur kan han då vara borta?
Samtidigt, herregud, hur länge är det rimligt att jag ska vara såhär ledsen? När kan jag börja fungera igen? När kommer livet att kännas drägligt igen?
Det här med jullov suger, förresten. Jag försöker styra upp dagarna någorlunda. Idag delade vi på oss efter visst parlamenterande, Y och jag gjorde en museiutflykt och Q och O handlade mat och lagade den. Alla fyra hade ganska trevligt, ändå blev kvällen rätt jävlig. O ställde som vanligt till med en överambitiös och överdådig middag som blev alldeles för sen, varpå barnen (för en gångs skull mest Y) blev för hungriga och trötta, varpå O blev alldeles för arg på Y (jo för en gångs skull O och inte jag), varpå jag fick medla och trösta vilket jag skulle ha gjort mycket tidigare men jag låg uthälld i soffan, helt slut efter dagen.
Det är då själva fan att man inte kan få bryta ihop och sörja lite i all enkelhet och lugn och ro utan att alla runt omkring en måste börja leva rövare de också.
Jag borde börja träna igen, ordentligt menar jag, inte halvhjärtat som nu. Skulle förmodligen bli gladare av det. (Eller? Flera gånger har jag börjat gråta på avslappningen.) Men jag orkar inte. Blir stressad av tanken, blir lättad när jag avbokar passen. Morgonpass går bort, jag är inte människa på morgnarna nu. Kvällspass också. Kvar blir inte mycket.
Att vara hemma stressar mig. Det är så pryttligt och plottrigt och stökigt och otrivsamt att jag blir galen. O håller på med en neverending städning av källarförrådet som hittills resulterat i ännu mera stök. Jag borde gå igenom barnens grejer, ungefär hälften av deras leksaker och målarböcker och pyssel och elände används aldrig, det kan slängas eller skänkas bort.
Och dessutom väntar pappas lägenhet på mig. Bara tanken ger mig andnöd, bokstavligt talat.
Jag skulle behöva ta in på vilohem som hysteriska borgarfruar gjorde förr. Dricka brunn eller något. Sitta i ett vackert rum och läsa böcker. Åka till mamma i Göteborg och ligga på hennes soffa kanske.
Fast nu ska jag ju snart börja jobba igen, och jag har sagt att jag ska komma tillbaka till kören också. Ingen brunnsdrickning här inte.
Mamma, förresten. Hon som var ett sådant fantastiskt stöd under pappas sjukdom, nu är vi nästan tillbaka i de gamla vanliga gängorna igen. Hon ringer varje dag, nja men åtminstone varannan, och lyckas pricka in middagstid eller nattningstid eller som idag när jag precis klivit ur duschen, då kom O och räckte mig luren. Hon kvittrar och vill höra hur jag mår, fast ändå inte.
Nä, jag är orättvis. Det är inte så illa som det var förr, när det låste sig totalt. Men hon är alldeles för tvärsäker och benägen att tala om saker för mig istället för att lyssna. Att jag var ledsen förra helgen berodde på att pappas nekrolog stått i tidningen, nämligen. Då blir det så definitivt. Jag invände att jag inte alls kände så, nekrologen hade ju jag korrekturläst och godkänt innan.
Och jag tror att jag vet varför det skevar igen. Nu är hon inte här, nu har hon inte någon given plats och funktion, nu kan hon inte hjälpa mig på det självklara sätt hon gjorde när pappa var sjuk.
Det finns ingen tröst, tänker jag ofta. Ingen kan säga eller göra något som tröstar mig. Oftare än jag vill tänka på känns livet näst intill outhärdligt.
Förr när det har känts så, då kunde jag ringa pappa, om det så var mitt i natten. För tio år sedan, när jag var nednött av barnlöshet och arbetslöshet och allmän uppgivenhet över framtiden, då kunde jag fortfarande ringa honom och han tröstade mig.
(Hur gjorde jag när Y var bebis och inte sov? Hade jag slutat ringa pappa då? Hade han blivit för gammal och knarrig då? Jag vet inte säkert.)
Nu finns det ingen.
Vad som däremot finns är skuldkänslor. Jag skäms lite över min sorg och utlevandet av den. Sansa dig människa, det är inte det värsta som hade kunnat hända. Dina barn är friska, din man likaså. En gammal förälder som dessutom var en stor oro, det hade kunnat vara värre.
Jo. Jovisst. Jag har allt (utom ett prydligt och trivsamt hem med stora ytor). Ändå är jag inte glad. Tacksam är jag, besinnar det gör jag, men glädjas och njuta kan jag inte.
Nu ska jag dricka varm mjölk ur min nya Muminmugg som jag köpte enär motivet tycktes tala direkt till mig. Få se om det hjälper.
(Jag måste skriva några rader innan jag springer, det ösregnar i alla fall och det blir inte värre av att jag väntar en stund).
SvaraRaderaDet är ledsamt att du är så ledsen, att det är så många och långa dagar med så lite förhoppning. Men så ledsen behöver du vara, så hårt har sorgen drabbat dig. (och för mig som också är rationell är det bra att se att du som är så rationell kan drabbas så här). Det är OK, och det vet du förstås, och det är förstås inte till så stor hjälp, för jag förstår att du skulle vilja att det inte var så här. Fast det finns de som säger att när man slutar att tänka att så här borde det väl inte vara så känns det lättare, för man slutar att lägga sten på egen börda.
Hörde du Olof Wretlings Vinter-program? (Det är väldigt väldigt bra, tycker jag, kanske hans bästa). Han pratar mest om etiketter vi sätter på varandra, men också om förlusten av pappan. (Han har pratat mer om det i andra sammanhang, i ett av sina Sommarprogram tror jag). Om hur han länge ringde sin pappas telefonnummer på jobbet för att höra hans röst, höra hur han andades.
Julledigheten har också för oss två vuxna utan barn, som tycker de här dagarna är ganska underbara, börjat nå smärtgränsen. Jag kan föreställa mig vad den är i en familj med två som gnabbas och en som städar källarförrådet. (Jag är den som ger mig på oändliga röjningar, P kallar det för att jag skyfflar runt saker) Sömnen blir dessutom helt upp och ner när man inte har väckarklockor och det är så lite dagsljus som på vintern.
Jag har ändå hopp om att det ska bli bättre för dig att jobba och återkomma till ett sammanhang där du gör det som du är bra på och med vuxna människor som gör något så när som du säger. Slutet av ett jullov är liksom en hopplös situation som ställer orimliga krav på egen förmåga att bringa ordning i ett kaos som gör allt för att motverka den ordningen.
Jag tror på den muminmuggens förmåga också. Och framför allt på att du kan, trots allt.
Man kan inte skicka styrka och lugn per internet men jag gör det ändå.
Tungt är bara förnamnet... En praktisk sak i sorgen som faktiskt kan hjälpa (fast det kanske du redan gör) är en daglig dos dagsljus + promenad. Det hjälper och så får du komma ifrån ett tag. Träning kan bli nästa steg.
SvaraRaderaHälsningar Rosa
Tack för att ni svarar, det betyder verkligen mycket. Skönt med igenkänning, inte minst det att jullov inte bara är av godo. Skyffla runt saker, det är exakt vad jag anser att O gör, men han blir mycket indignerad av beskyllningen.
SvaraRaderaJag har just hävt ut ungarna i snön som äntligen har kommit och som underlättar utelek. Eftersom det är tyst inne passar jag på att dricka kaffe nu, men sedan ska även jag gå ut, kanske med Olof Wretling i lurarna, tack för tipset.
Jag är ganska noga med dagsljusdosen, faktiskt, men tycker inte att det hjälper stort. Kanske hade jag varit ännu deppigare utan den, vem vet.
Ja, jag borde kanske tillåta mig att känna det jag gör, något jag annars gärna predikar. Men jag får dåligt samvete, det går inte att komma ifrån. Dels att jag så tydligt signalerar till man och barn att deras närvaro inte hjälper, snarare stjälper. Dels också mot O som miste sin far för tio år sedan. På ett annat, möjligen skonsammare sätt (om man nu alls kan jämföra) visserligen. Men hans sorg har varit i stort sett osynlig. Jag antar att det mest har med honom själv att göra, hur bemöter man en sorg som aldrig uttrycks? Men ändå. Kontrasten är slående och den ger mig vissa skuldkänslor.
Förlusten av en förälder slår nog hårdare än vad vi kan föreställa oss innan - även när vi har föreställt oss det i mörka stunder genom livet. Det är ju något i själva existensen som förändras. Hur vuxna vi än är och hur lite vi är beroende av föräldrarna så är de ju ändå ens mamma och ens pappa och i sorgen blir vi små igen. Önskar dig lugn i detta och att ljuset kommer allt eftersom, både känslomässigt och bokstavligt.
SvaraRaderaKan du prata med O och barnen om det, dina skuldkänslor över att du påverkas så stort av sorgen? För det verkar som att mycket är skuldkänslor gentemot dem?
SvaraRaderaDet är lättare att prata med barnen än med O, faktiskt. Jag har flera gånger sagt till barnen att jag inte alltid kommer att vara såhär ledsen. Det känns som att de förstår mig, de förefaller ha ganska lätt att relatera till min sorg, framför allt Q. Han fick just ikväll en våldsam attack av existensångest och grät över att jag en gång ska dö ifrån honom, hur ska han klara sig då. Det var sorgligt men också fint.
SvaraRaderaIgår sa jag ordagrant till dem att jag har dåligt samvete för att jag är så ledsen jämt.
O är en annan sak, där flyter kommunikationen inte lika lätt. Vi kan ju prata om allt, pratar mycket, men aldrig om det som är svårast och svartast. Eller jo, ibland men mödosamt och mycket trögt.
Jag har mejlat dig. Hoppas jag hade rätt adress och att det kom fram ordentligt, hojta till annars. /Janina
SvaraRaderaTack! Har läst och funderar, återkommer!
Radera