Ensamt

Äsch, jag lyckas inte samla mig till att skriva förnuftigt och genomtänkt om det som trycker mig, jag vet inte ens exakt vad det är, en kombination av många saker kanske, så jag svamlar på.

Idag när jag flydde från jobbet för att äta lunch på egen hand kom jag i alla fall på en sak. Jag känner mig så ensam just nu.

Alla är så konstiga, beter sig konstigt och ologiskt och krångligt och känslosamt. Pappa, den som alltid tröstade mig, är borta. Och förresten var han opålitlig de sista åren, gammal och knarrig och krånglig gav han faktiskt mer bekymmer än tröst.

Min syster som brukar vara så vettig och bra att prata med, ja det är hon fortfarande (förstås) i vissa avseenden, fast (förstås) inte i de som gäller henne själv. Hur ska jag kunna säga att jag oroar mig för henne, att jag ser en massa beteenden hos henne som jag inte tycker är alldeles sunda? Det eviga springandet, nojandet över mat, den plötsligt påkomna vegetarianismen. För att inte tala om den klart osunda relation som jag nu hoppas är slut. Hur uttrycker man sådant utan att vara a) fördomsfull b) osaklig c) präktig? Världen skulle se bättre ut om fler sprang mer och åt mindre kött, så är det ju.

O är trött och sliten och stressad över jobbet och arg, allra mest på barnen. De uppför sig mycket riktigt som små ligister. Orsak och verkan?

Svärmor reste hem igår, och det var med större lättnad än vanligt som jag vinkade av henne. Jag förstår ju att hon är i djup sorg, hon sörjer sitt barnbarn, en stor del av hennes liv är borta nu. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne, men hur hjälper man den som nära nog utplånar sig själv? Under Orlandoresan gjorde jag reflexionen att hon inte hanterar pojkarna särskilt bra. Hon som var fantastisk lekfarmor när de var små. Nu hackar hon på dem, klagar och tjatar, och låter sig samtidigt hunsas med. Passivt-aggressivt är det ju, när jag tänker efter. Hon utplånar sig själv, och tar därmed stor plats. Hon ställer inga krav, och är därmed väldigt krävande.

När Y säger sitt sexårstrotsiga: "jag vill sitta bredvid mamma!" reser hon sig undergivet istället för att ta striden. Igår morse röt jag till ordentligt åt dem båda, inte så snällt kanske, men effektivt. Svärmor, sitt kvar! Y, det är inte du som bestämmer var folk ska sitta!

Och så barnen, de som var mina duniga små bebisar. Hm, inte så värst lätthanterliga ens på den tiden, fullt så dåligt minne har jag inte! Men nu är de krävande på ett annat sätt.

Q är så stor ibland och så liten ibland. Så stor och kaxig och direkt otrevlig, smäller hårt i bordet med handflatan, slår igen dörren så det brakar när han inte får som han vill. Men ilskan går snabbt över, och när han är resonabel är han det i högre grad än många vuxna.

Y är också stor ibland och liten ibland. Han är minst i familjen och ständigt förfördelad enligt sin egen åsikt. Han blir arg över rent bisarra saker, som att Q får ha födelsedagskalas på sin födelsedag. Argumentet att du är näst i familjen med att fylla år och såklart ska få ha kalas du också, bet inte. När jag tänker efter så minns jag att det som hjälpte var att vara ifrån storebror och pappa en stund och vara ensam med mig och få välja en skjorta att stryka och fina byxor till kalaset. Häromdagen när han blev arg och skrek elakheter hjälpte det för mig att tänka ungefär "han är verbal för sin ålder, ett annat barn kanske hade skrikit oartikulerat, lyssna inte på det han säger, gå inte igång". Efter en stund var Y lugn och eftersom jag inte blivit arg blåste konflikten över. Lågaffektivt bemötande? Tyvärr är jag inte alltid så sansad.

I skolan är Y stor och förståndig, igår var jag på utvecklingssamtal vilket var en enda lovsång.

Mamma kommer hem idag från en påskresa, och nästa vecka hälsar hon på oss. Hon är bra med barnen. Jag har lovat syrran att berätta om karleländet, själv orkar hon inte riktigt. Hon tror att mamma kommer att gå igång och oroa sig och vara jobbig, jag är inte så säker. Men man kan aldrig veta.

Kanske får jag försöka hitta trösten och vilan där det går. Det går över, jag vet ju det.