Tillbaka på jobbet igen med föresatsen att återuppta mina lunchpromenader. Träningen ligger nere just nu på grund av rejäl hosta. Men det ösregnar ute och hårdare sitter inte föresatsen än att jag snabbt lägger ner den.
Det har gråtits mycket under påsken. Jag över att jag nu måste lämna pappas lägenhet. Finns det fler skatter kvar så hittar jag dem inte. Jag ger upp. På torsdag kommer städfirman. Men så sent som i söndags hittade jag den dagbok som skildrar min födelse och mina första veckor. Igår fick Q följa med och samla ihop en låda med flygplansmodeller och tennsoldater åt sig och Y, vilket han gjorde under munter sång. Men när vi lämnade lägenheten och låste den, då grät både han och jag.
(Och inte blir en rejäl virushosta bättre av att snoka runt i trettiofem år gamla dammhögar, om någon trodde det.)
Min syster har gråtit mycket, och jag har tröstat så gott jag har kunnat. På skärtorsdagen uppenbarades Karlfans rätta personlighet, eller åtminstone en del av den. Han är förstås inte någon genuint ond människa, sådana tror jag inte det finns så många av, men han har gjort henne rejält illa. The oldest story in the world... Mina värsta farhågor är därmed bekräftade. Men ibland är det sannerligen inte roligt att ha rätt.
Jag är orolig för min syster, inte för att hon inte ska klara av att resa sig efter den här smällen, för det vet jag att hon gör. Jag är alldeles jävligt orolig för att hon inte motstår frestelsen att förklara, försonas, förlåta istället för att klippa och amputera.
Ändå är det inte någon av de här sakerna som gör mig mest ledsen just nu, utan något helt annat. Men det förtjänar ett eget mer genomtänkt inlägg. Det kommer!
Alltså karlslokar. Det är bra att ha att göra med sådana på jobbet, det lär man sig av. Jag har just suttit en halvtimme med en av mina medarbetare – medarbetare i ordets rätta bemärkelse. Inte eufemismen för underordnad alltså – som skruvat på sig och blivit rödare och rödare i ansiktet och lik förbannat inte kunnat få ur sig orden att han inte längre vill samarbeta. Trots upprepade direkta frågor från min sida. Trots att allt som går att läsa mellan raderna är att han inte vill samarbeta. Men han är alltså patologiskt oförmögen att stå upp för ett beslut.
SvaraRaderaDet här har ju inte ett skvatt att göra med din syster. Eller också har det. För det här är en man som i en bransch där de flesta är gifta med jobbet har åtminstone två älskarinnor. Och vi var en av dem.
Så jag är allt för att hålla sådana slokar kort.
Det är ju sorgligt att lämna lägenheten men oj så många skatter du redan har hittat!
Ja, det verkar vara samma skrot och korn. Alltså, hur svårt kan det vara att lämna ett bestämt besked, även om detta besked inte är översvallande positivt? Och hur kan en för övrigt högt begåvad person vara så totalt oförmögen till konsekvenstänkande?
SvaraRaderaJag skulle kunna skriva spaltmeter om detta men måste avstå, det är inte min historia att berätta.
Ja, många skatter har jag hittat, så sant! Och känner jag pappa rätt dyker det upp något nytt när jag minst anar det. Idag när jag kom hem hade Q skrivit en lapp: "Guld och silver till Helga och O från Helgapappan." Guldet var Wertherkarameller i guldigt papper, silver var sockerpullor med silverglans, sånt man dekorerar muffins med. Han påstod att det var morfars spöke som varit framme. Han verkar brås på sin morfar!
Hmm, därför att vederbörande är en hänsynslös egoist som använder andra för sin egen tillfredställelse... Tyvärr finns det en hel del som har den självförhärligande synen på sig själva. Att deras egen "storhet" ger dom rätten att sätta sig över andra. Det händer väl att kvinnor gör sådant... Men mest är det män... Detta självförhärligande kan flippa till rena övergrepp :-( Breivik och idioten som ströp cafearbetande sjuttonåringen i somras är väl två exempel... Vi har ett samhälle/värld som verkligen borde fundera på hur vi "tillåter" män att ta sig rättigheter över kvinnor... Hls Helen
SvaraRadera