2016-04-01

Existentiell tanke

Igår valde jag gravplats åt pappa. Först efteråt slog det mig att jag förmodligen därmed valt också min egen.

 

En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.

Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.

Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.

Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.

Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.

Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.

5 kommentarer:

  1. Men du, vad fint!

    Min gammelmorfar dog när jag var 13. Gammelmormor, gammal statare och dessutom oäkting, ville först inte köpa gravsten alls. Svärsonen kunde spika ihop två plankor, tyckte hon. Det behöver inte vara så märkvärdigt! Mormor och hennes syster vägrade, som tur var, men fick inte igenom mer än att köpa ett träkors. Ett otroligt vackert, oljat träkors. Det enda träkorset på hela kyrkogården dessutom i hörnet av första kvarteret - snacka om att synas! Plus att det ibland var tvunget att gräva upp det, ta hem det och olja om det. Mycket jobb för nåt så opretentiöst...

    Å, om jag inte var ensam med barnen skulle jag gärna hänga med dig till Norra i helgen. Älskar kyrkogårdspromenader. (Fast det kanske är för att jag, ta i trä, ännu inte har begravt nån där döden kommit för tidigt.) Vi gick faktiskt över en kyrkogård förra veckan när jag hängde med dejten hem. Det var ju mitt i natten men jag hade egentligen gärna gått ett varv där, det var mycket ljus tända (kanske pga påsk?) och jättevackert, men man vill ju inte verka galen.

    SvaraRadera
  2. Kyrkogårdar är jättefina att promenera på, jag älskar det! Förra året gick jag med Q och Y på Norra, fast bara ena hörnet. Haha, ska vi släppa loss alla fyra?

    SvaraRadera
  3. Det blir nog fint vilket som. Att ligga i utkanten av en rad tilltalar mig också - och det finns säkert folk som vill ligga så mycket mitt i som det bara går - vi är olika.

    Jag tycker som bekant mycket om kyrkogårdar - begravningsplatser som minnesrum över mänskligheten mer generellt. Men faktiskt inte mina människor. Eller också har det att göra med att jag inte alls tycker om platsen som mina människor ligger på. Det var mamma som valde den åt mormor och morfar så det är säkert rätt för henne också, och pappa har lämnat plats åt sitt namn på stenen som bär mammas. Men mig säger den platsen platt ingenting.

    Men det är nog mest jag som är petig.

    SvaraRadera
  4. Åh Helga (& ni andra), min mamma var en riktig mitt-i-smeten en, hon nästan samlade på människor. Själv kallade hon det att hon hade ett levande personintresse. Mamma ville begravas i asklunden i kyrkan vid sommarstället, kyrkan där jag gifte mig. I februari skulle hon prompt dit, jag tror hon visste att det inte var långt kvar och ville försäkra sig om att det var rätt. Min moster berättade att mamma stod där länge och tittade på utsikten.
    Nästa vecka är det begravning. Som jag fasar, även om jag vet att det värsta redan hänt. Jag fasar för att se min pappa och bror så ledsna. Barnen våra ska med, jag vet att mamma hade velat det, om inte annat för att få visa upp sina ögonstenar för de dom inte sett dem.
    Jag tror jag ska läsa igenom dina blogginlägg igen om din pappas begravning som förberedelse. Tack för att du skriver.

    SvaraRadera
  5. Å Flisan,du anar inte vad glad jag blir om det jag skriver kan hjälpa dig! Jag var fruktansvärt nervös för begravningen, jag som brukar vara cool och aldrig har rampfeber. Jag var rädd för att kräkas, svimma, gråta okontrollerat. För att barnen skulle krångla och förstöra alltihop.

    Naturligtvis hände inget av ovanstående. Visst grät jag, särskilt vid åsynen av kistan. Men vid avskedet var jag helt lugn. Och jag orkade hålla tal, ett riktigt bra sådant, på minnesstunden.

    I efterhand minns jag dagen som en av de finaste i mitt liv, faktiskt. Det var så fint att ta farväl av pappa tillsammans med så många andra som också tyckte om honom, som också kommer att minnas honom.

    Min chef sa nyligen att han inte vill ha någon begravning, jag skrek nästan: jo, det måste du ha, för dina efterlevandes skull!

    SvaraRadera