Idag hade jag en riktig gråtdag, det var länge sedan sist.
Dumt nog gav jag mig till att lyssna på musik på jobbet, Beethovens sjua, den som spelades under avskedet vid pappas begravning, ledmotivet i hans älsklingsfilm Lola av Jacques Demy, som jag faktiskt aldrig har sett men förstås måste se. Vi borde ha gjort det tillsammans.
I alla fall så fick jag rusa till toaletten med lurar i öronen och tårar i ögonen, och där satt jag länge och grät. Det var länge sedan sorgen var så öppen, så rå och sträv. Pappa, kom tillbaka! Du får inte vara död och borta. Kom tillbaka till mig, jag vill vara din lilla flicka igen. Jag orkar inte vara stor.
När jag gråtit färdigt över det grät jag en stund över döden i största allmänhet. Vilket jävla slöseri. Att en människa som pappa med alla sina tankar och ideer och påhitt måste gå och dö och försvinna sådär.
Sedan kändes det bättre, fast jag var gråtdarrig och trött resten av dagen. Och nu när jag sitter vid datorn och det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött och iskall om fötterna, kan jag förstås inte låta bli att logga in på pappas mejl och läsa lite. Bagateller, ordalek och småkonst, men det är hans röst:
"Häromdagen inköpte jag ett rör med brusande C-vitamin med blåbärssmak. När jag läste på röret fann jag att tabletterna innehöll diverse kemikalier, "arom" samt rödbetsjuicepulver och rödbetsjuicekoncentrat. Men inte blåbär.
När jag kommenterade detta till min dotter menade jag att det kunde kvitta, eftersom färgämnet kanske var detsamma, hämoröjder. På hennes förfärade min förstod jag att jag inte sagt hämoglobin, som jag tänkt.
Ganska osannolikt, men jag mindes min gröna (inte röda) ungdom i Italien, då vi drack något som hette Sanguine de Toro. Det var nästan sant utom beträffande testosteronhalten, eftersom det var gjort på oxblod, 96, socker och vatten. Rätt gott, faktiskt, mustigt. Vore intressant att underställa det våra vinprovare och kanske få utlåtandet: svettig häst, väl ingångna läderstövlar, ruttnande plommon, eller så. När myndigheterna kom på hur det tillverkades blev det förstås förbjudet. Men något av detta skymtar i "Sällskapsresan" har jag för mig."
Å, som jag kan relatera till att inte orka vara stor!
SvaraRaderaOch apropå inga blåbär - jag har en burk eko-bearnaise hemma. Den innehåller en väldig massa goda saker. Plus svartvinbärsjuicekoncentrat.
Kram, Helga.
Tack! Nä, ibland måste man ju faktiskt få vara liten, om än bara på jobbtoan.
SvaraRaderaSvartvinbärsjuice i bea? Märkligt. Äpple petar de ju in lite varstans i jordgubbssylt och allt möjligt men svartvinbär har jag inte hört talas om. Kanske för att det innehåller pektin så att bean blir krämig? Känns som dagens snilleblixt.
Gud, jag borde jobba.
Jag har köpt sådana där brustabletter, det står "arom (blåbär)". Tycker de är ganska goda och det duger för mig.
SvaraRaderaÄr det kanske en stor del av eftersorgen och ensamhetskänslan -att få slippa vara konstant vuxen i en relation? Den känslan att bara så älskad, förvissad om att ens pappa alltid stod lojalt på ens sida den hann jag o min pappa aldrig komma till. Du hade/har den. Kram! /Stella
SvaraRaderaSkriver som en kratta på kraschad telefon - menar ju förlusten av att stundtals få vara ovuxen/ Stella
SvaraRadera"After much research, consideration and experimentation, I have decided that adulthood is not for me. Thank you for the opportunity."
SvaraRaderaStella, din kommentar fick mig att fundera. Älskad, uppbackad med osviklig lojalitet - absolut. Det fick jag av pappa. Men inte slapp jag vara vuxen inte. Det var i så fall högst sporadiskt. Han var tidvis mycket ansvarslös.
SvaraRaderaMen i valet mellan dessa två vet jag förstås vad jag väljer. Det allra viktigaste, det har jag fått av pappa. (Och mamma också, för övrigt.)