Tycho Brahe-fredag som bättrar sig

Dagen börjar dåligt. O är bortrest, mamma är på besök för att hjälpa mig med barnen. Syrran sover också över eftersom hon är ledsen över Karlfan och tycker det är jobbigt att vara ensam hemma.

Jag älskar dem, det är skönt att ha dem hos mig, barnen älskar mormor och moster. Men huset blir trångt. Särskilt när vi bara har en fungerande toa som ligger precis intill mitt sovrum. På efternatten vaknar jag flera gånger av att mamma är uppe på toa, hon är dålig i magen och på morgonen är hon berättigat ömklig över det.

Halv åtta brakar hantverkaren in. Vete fasen vad det är han gör just nu, smackar på spackel tror jag. Nästa vecka ska snickare bygga nytt innertak och elektriker fixa elen och sedan ska det kaklas.

Q pilar till skolan efter att ha krockat med hantverkaren ett antal gånger i hallen. (Varför är alla hallar underdimensionerade? Då har vårt hus ändå störst hall eftersom den är tillbyggd.) Y har fått överta min gräsliga hosta så han får vara hemma med mormor.

Själv åker jag till jobbet, inte utan lättnad. Så skönt att slippa vabba, kunna jobba denna första kritiska vecka, slippa vara hemma i hantverksstöket.

Denna vecka är nämligen min första som chef. Och sedan i måndags har jag en ny chef, som härmed dubbas till Christian, eftersom han är just det, varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Fostrad i bibelskolor, så fjärran från min bakgrund som tänkas kan. Men vi gillar varann.

Ändå är jag lite osäker på honom och tänker på detta när jag sätter mig i bilen. För det är ju inte till jobbet jag ska, jag ska först till verkstaden och köpa nya sommardäck och byta till dem och lämna in vinterdäcken på förvaring.

Mitt liv ska bli enklare, har jag tänkt. Är det något jag ska använda pappas och gammelmosters arv till så är det just detta. Betala några hundralappar extra per år för att slippa lyfta och bära smutsiga däck, slippa ha dem liggande i garaget. Städhjälp lite oftare. Låta hantverkare utföra renoveringen av huset istället för att göra den själv.

Det slår mig när jag skriver detta att pappa och gammelmoster levde precis tvärtom. De unnade sig ingenting. Pappa köpte förvisso vacker konst som han tyckte om, men han ramade in den själv med fula passepartouter och billiga ramar. Å andra sidan lämnar de miljoner efter sig, det lär inte jag göra.

Åter till Christian. Dagen innan skrev jag ett mejl till min nya grupp och till honom, där jag meddelade att jag blir lite senare än vanligt eftersom jag ska byta däck på bilen. Christian svarar kryptiskt vilket sätter myror i huvudet på mig. Tycker han att chefer ovillkorligen bör vara på plats mellan nio och fem varje dag? Jag inser att jag måste prata med honom, både för att veta vad han förväntar sig av mig men också vad jag ska förmedla till mina medarbetare.

Herr Snälls inställning har varit mer än generös. Jag har uppskattat den och kan ärligt säga att jag inte missbrukat den. Men det finns andra som har gjort det, och ett par av dem arbetar i min grupp. Eller förresten, kanske inte precis missbrukat, men de gör sannerligen inte sitt bästa. Jo förresten, det kanske de också gör, de tror åtminstone att de gör det. Låt mig säga såhär: de presterar betydligt under sin potential.

Jag är alltså både tankfull och lite stressad när jag kommer till däckverkstaden och inte blir mitt humör bättre när killen där frågar efter de gamla hjulen. Visst fan. Däck skulle jag ju köpa men däck sitter på fälgar och de gamla fälgarna ligger såklart i garaget. Inte hade jag en tanke på det. Jag behöver verkligen ett däckhotell. Hatar förresten allt som har med bilar att göra, dimensioner på däck och fälg hit och dit i en myriad av kombinationer, går ju inte att hålla reda på. Får boka en ny tid nästa vecka.

Till jobbet kommer jag halv tio, inte oanständigt sent i alla fall. Dessutom är jag ju fortfarande sjukskriven på deltid. Herr Snäll möter mig med ett leende och får höra hela däckhistorien. Christian syns inte till. Herr Snäll och jag småpratar lite om arbetstider och de förestående lönebeskeden. Det är skönt att han fortfarande är kvar på jobbet fast han inte längre är chef, så man har någon att fråga.

Sedan är det dags för lunch, och det blir en lång sådan idag, hehe, apropå arbetsmoral. Jag kör till närmaste tunnelbanestation och parkerar bilen och tar t-banan till stan där jag så småningom träffar Annannan och äter god fisk och pratar oavbrutet (du fick väl åtminstone ett par sylar i vädret?).

På tunnelbanan tillbaka blir jag återigen på dåligt humör när jag slöläser på Facebook. Jag bestämmer mig för att avfölja en tant i kören, nu får det vara nog med hennes smygrasistiska och okunniga inlägg. I höstas gick jag faktiskt i polemik med henne när hon oroade sig för att den invällande vågen av flyktingar skulle innehålla stora mängder terrorister. Jag påpekade att forskning och experter säger det motsatta, och fick svar som gick ut på att experter minsann inte vet allt och man måste väl få oroa sig och allt möjligt annat dumt. Sedan dess har hon delat krönikor av Markus Birro och liknande. Just idag tycker hon att det borde vara självklart att alla invandrare utvisas på livstid om de begår grova brott. Var är Leif GW när man behöver honom?

Det växlar från irritation till vemod när jag hämtat bilen och kör till närmaste konditori och köper bullar till eftermiddagsfika. I samma hus ligger nämligen en vårdcentral dit jag körde pappa en gång för att ta blodprover. Det var under hans veckor på det privata vårdhemmet Furuhöjden, som han dubbade till Granhögen, typiskt honom. Minnet av oron och sorgen gör mig beklämd. På den bänken satt han och väntade medan jag parkerade. Å vad jag längtar efter honom.

Det ösregnar när jag går från konditori till bil med bullar i en påse, men när jag några minuter senare parkerar vid jobbet skiner solen.

Alla mina grabbar utom en dyker upp till fikat, den siste är pappaledig på fredagar. Det blir en trevlig stund. Innan hade jag tänkt att jag skulle dra lite formalia med dem, som att de ska meddela mig när de är borta och sånt, men jag ändrar mig. Nu ska vi bara snacka skit.

Så det gör vi, särskilt en av killarna. Jag har ögonen på honom sedan tidigare, han brukar uttrycka sig nedsättande om flyktingar. Nu hettar det till i något ögonblick, för en annan i gruppen har själv en bakgrund som asylsökande, låt vara att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Kille nummer ett drar en story om en bekants bekant som driver ett asylboende och tjänar pengar som gräs, och som berättat om en kvinna som krävde tjugo blöjpaket i veckan, fast det visade sig att hon ju sålde dem på Blocket, är det inte för jävligt. Jag svarar torrt att jag har större problem med de miljoner som ägaren av asylboendet håvar in, än att en kvinna med lite födgeni ser till att tjäna några hundralappar extra. Han blir faktiskt svarslös, och några av de andra nickar instämmande.

Men trots dessa diskussionsvågor har vi som sagt ganska trevligt.

Klockan är halv tre när jag äntligen kan dyka ner i den Excelfil som väntat på mig hela dagen. Jag har jobbat med den i flera dagar nu, det är inte mitt jobb egentligen, jag gör det för att avlasta min goda projektledarkollega som kom med stressen lysande ur ögonen och bad mig om hjälp. Hon får aldrig mer än tio minuter över och hinner helt enkelt inte, men det gör jag. Jag har dessutom gjort det förr.

Jag är nästan klar med dagens pensum när Christian kommer och vill prata med mig. Han vill höra hur min första vecka som chef varit. Stilpoäng. Han är nöjd med att jag pratat med alla i enrum och att jag bjudit på fika, så enkelt men effektivt.

Jag säger att jag ser två ganska stora utmaningar. För det första är gruppen mycket heterogen, alla jobbar med olika saker och att just vi utgör en grupp är ingen självklarhet. Hur skapa gruppkänsla, tillhörighet, ska vi ha möten eller inte, inga självklara svar. För det andra tror jag att i stort sett alla i gruppen är mer eller mindre understimulerade och verkar något under sin potential. Det kan verka tvärsäkert att uttala sig så efter bara en vecka, men jag känner dem ju alla ganska väl och har projektlett dem allihop.

Christian spetsar tydligt öronen. Intressant, intressant. Jo, han ville prata med mig också. Det finns en ledighetstrio på företaget som har satt i system att ta timslånga kafferaster, till den grad att omgivningen reagerar. Två av dem jobbar hos mig. Med min tillåtelse vill Christian prata med dem, han tycker att han kan vara bad guy till att börja med. Absolut, jag håller med, jag har ju också sett deras drönande. Men jag måste ändå försvara två av dem, jag har haft dem i projekt och de har aldrig gjort mig besviken, de har alltid levererat i tid. Jag tror att de är lite uttråkade och därmed oengagerade. De behöver lyftas, kanske medelst en lätt spark i baken. Vi enas om att han står för sparken och jag för lyftet.

Jag passar på att fråga rent ut om det störde honom att jag kom sent imorse. Absolut inte, han var imponerad av att jag mejlade i förväg och talade om det. Chefer är också människor. Han illustrerar sin filosofi så här: om du ber mig att få arbeta hemma varje fredag så kommer jag att säga nej. Ett av företagets problem är att vi samarbetar och kommunicerar för dåligt. Alltså måste folk vara här. Men om du ber att få jobba hemma nästa fredag för att det kört ihop sig hemma, inga problem.

Det känns bra efteråt, det blir bra det här. Men nu är klockan mycket, kontoret är alldeles tomt. En ovan känsla, det var länge sedan jag jobbade länge. Jag messar mamma att jag är på väg och kör hemåt.

Hon har hållit ställningarna med sjuk Y hela dagen och är ganska trött. Vi har bestämt att vi ska äta sushi till middag, men innan jag åker och hämtar den gör vi ett gemensamt ryck och städar de dammiga golven som hantverkaren lämnat efter sig. Mamma dammsuger och jag våttorkar. Jag berättar om mitt samtal med chefen och beskriver mina medarbetare och mamma lyssnar intresserat. Sånt här är hon bra på, hon har ett fenomenalt personminne.

Sedan promenerar jag till sushistället, och på vägen handlar jag chips och mjölk och ägg. Kassakön är lång och seg, och när det nästan är min tur öppnar en ny kassa. Jag orkar inte störta fram, men killen bakom mig, som står närmast kassan, tar ett tydligt steg tillbaka och säger: Varsågod. Oj, vad snällt, vilken gentleman. Han rodnar och ser glad ut, jo man försöker ju.

Sådana där små möten är det bästa jag vet. Imorse läste jag en grinig insändare som gick ut på att svenskar är så stela och elaka och att det bara blir värre, jag håller verkligen inte med. Oftast är folk vänliga.

Men vägen hem är lång och tröttsam, kassarna skär i händerna. Fast jag är ändå glad att jag gick istället för att ta bilen, bilkörning får jag nog av ändå.

Alla kastar sig över maten och barnen har precis försvunnit till TV:n med varsin chipsskål när O kliver innanför dörren. Han är trött och förkyld och på ganska dåligt humör. Helt begripligt, men trist. Stämningen ändras markant. Han sitter hos barnen vid TV:n en stund medan mamma och jag pratar, mest om syster som är på bio med kompisar ikväll. Sedan läser mamma för Q och O nattar hostig Y.

När jag landar i soffan är klockan en bra bit över tio. Mamma och O lägger sig tidigt så jag blir ensam, vilket är ganska skönt. Jag hittar Woody Allens Alice på svtplay och ser den och stickar lite på en sjal.

En lång dag och en lång vecka är slut.