Jag ströläser böcker av högst varierande kvalitet om sorg. Sorgearbete är ett ord som flera av skribenterna reagerar starkt emot. Tänk, jag tycker tvärtom. Ett arbete är det, en ansträngning. Ibland går det att vila från det, ibland slår det mig till marken. Nä, det är förstås inget arbete i den meningen att man plockar upp det varje morgon och arbetar under dagen och blir färdig till kvällen. Det är en våg eller snarare ett hav där jag ligger och guppar som en liten kork. Tidvis är havet upprört och stormigt och jag kastas fram och tillbaka och tror (nästan) att jag ska dö. Så plötsligt stillnar det och allt känns (nästan) som vanligt.
Imorse grät jag förtvivlat på toaletten. Inuti mig var det som ett svart hål. Ungarna hade krånglat och bråkat, jag bad dem gå och klä på sig och de vägrade, jag bad Q hjälpa Y (Nä! Han hjälper aldrig mig!), jag tjatade på Y som omedelbart började hoa på ett ytterligt provocerande vis.
O var i duschen och kom ut på ett strålande humör. Han är nästan alltid glad på morgnarna (på ett ytterligt provocerande vis), jag är tvärtom. Jag hatar morgnar, hatar dem.
När jag snyftat färdigt och snutit mig tänkte jag att det är då själva fan att ingen fattar. Att ungarna inte fattar hur förbannat bra de har det och visar om inte tacksamhet så åtminstone samarbetsvilja. Deras snälla farmor och pappa har fixat adventskalendrar åt dem, vareviga decembermorgon får de varsitt litet paket, gudars så bortskämt egentligen. Vareviga kväll sitter jag hos dem och läser, vi har just avslutat Bröderna Lejonhjärta, vi inväntar en ny bok från Adlibris, kanske tar vi Häxan och lejonet igen under tiden. Även under pappas sjukdomstid såg jag till att läsa för dem på kvällen.
Eller O som inte heller fattar, som kommer stormande ur duschen och möter mitt förgråtna ansikte med häpnad. I flera dagar har han - som jag uppfattat det - skojat med mig om att jag måste köra släpvagnen till reparatör eller besiktning eller vad fan det nu är. Hö, hö, det är bara att göra, hö, hö, du kan ju köra med släp nu, hö, hö.
Fast nu skojar han inte mer, inte sedan jag sa ifrån att är det något du kan göra för mig just nu så är det att ta hand om släpet. Jag vet att jag borde kunna, borde lära mig, ska lära mig, men jag har faktiskt bara kört med släp en enda gång.
När jag var tydlig med vad jag behövde fick jag det, slippa fixa med släphelvetet. Han flexar ut från jobbet för att ta hand om det.
Och hur kan jag begära att ungarna ska fatta det jag inte fattar själv, att jag är så trött. Varför är jag så trött hela tiden? Går det aldrig över någon gång? Det är ju över nu, pappa är död och begravd, oron är stillad, ansvaret borta. Jag gör en lista på saker jag borde göra, självklara saker, ändå blir jag trött bara av att se den. Vill inte riktigt acceptera att jag inte orkar. Eller är det jag eller omgivningen som inte accepterar?
Sorg utan anseende, står det i en av böckerna om. Sorg efter en gammal förälder är sorg utan anseende. Åja, grumsar jag. Noterar surt att författaren i sin uppräkning av övriga livssorger tar med sorgen efter en abort men inte nämner något om ofrivillig barnlöshet, där kan vi snacka osynlig sorg, det tyckte i alla fall jag.
Jag tycker att jag möts av mycket medkänsla. Du är utmattad, säger kuratorn strängt och bokar in ännu en samtalstid. Ta hand om dig nu, utropar en mamma i Q:s klass och ger mig en varm kram. (Det är Kassandra, förresten. Människor är komplexa. Man kan vara beskäftig och irriterande och empatisk på samma gång.) En bekant till mamma skickar ett kort och en blomstercheck. Flera kollegor sms:ar. Vad skönt att höra din röst, utbrister herr Snäll när jag ringer. Grannarna kommer med en amaryllis i kruka.
O hastar iväg med släpet, Q borstar tänderna på Y som fnissar så att tandkrämen sprutar när Q säger samma saker om tigermorr och tandtroll med gula byxor som jag alltid brukar säga. Jag drar på mig täckkjol och jacka över pyjamasen och så går vi till skolan.
När jag går hem bryter solen fram och allt känns (nästan) som vanligt. Havet ligger blankt just nu.
Åh vad det låter tungt, det där. En tung tid på året, dessutom, att måsta men inte orka. Det låter som om du kanske behöver bejaka sorgen och mattheten och på sätt och vis till och med överdriva den för dig själv för att du ska känna att det är okej att vara så ledsen och trött. När S. var sjuk i cancer kände jag tidvis att jag inte orkade med någonting, och insåg att det enda som hjälpte när utmattningen var som värst, var att tillåta mig själv att stirra ut i tomma luften och försöka jaga bort katastroftankarna - det krävde ansträngning nog. För konstigt nog kunde jag inte förstå hur jag var så trött, inte då när jag var mitt inne i det. Efteråt är det ju klart som fan att jag inte orkade, jag hade ju fullt upp med att försökta hantera det faktum att min sambo var 23 år gammal och dödligt sjuk. Jag tänker att det inte är så konstigt att du är utmattad över att först ha fått oroa dig över din pappas sjukdom, sedan inte blivit belönad med lättnaden över att det ju gick bra utan fått sorgen över hans död och saknaden ovanpå det hela. Om du tidvis inte känner dig utmattad kan det vara bra att påminna dig om att du faktiskt är sjukskriven och därför har läkarordination på att ta det lugnt. Att fixa med släp hör definitivt inte till sådant man gör när man är sjukskriven. Tack för att vi får läsa, du skriver så vackert om sorgen och saknaden. Det känns som tröst i förväg, inför den dag då jag ska gå igenom samma sak.
SvaraRaderaVilket mångbottnat, innehållsrikt inlägg!
SvaraRaderaDen här tiden på året är ju som den är. Jag som är på ovanligt bra humör och har roliga saker och tränar och har mig kan ändå undra hur jag kan behöva sova så mycket. Tills jag kommer på att vi är inne i årets mörkaste veckor. Och då är de ändå mycket mindre mörka här jag är än där du är.
Söta fina du! Jag förstår ganska väl hur du känner. Sorg tar tid. Och visst fan är det ett arbete! Jag känner igen mycket i det du beskriver. Tröttheten. Känslorna. När min pappa dog tog det mig nog egentligen ett par år innan jag verkligen var igenom det hela. Viss var det stor skillnad. Jag var ung. Inte ens 20 när min pappa dog. Jag hade inga barn. Ingen familj. Nu vet jag att barn tar enormt mycket kraft. Och att de omöjligen kan (eller ska) förstå hur det kan kännas att sörja någon på det viset. Men samtidigt GER de mycket också. Men jo jag kan förstå hur det är nu. Med att inte ha den där bufferten man ibland måste ta av för att orka vardagen med familjen. När man ligger på minus där är det extra svårt att orka.
SvaraRaderaMen det känns ändå fint att läsa att du ibland känner lugn. Att du ibland kan få ro. Att du ibland kan vila i nuet trots att det smärtar.
Kram!!
Först tänker jag "täckkjol och jacka, hon är ju galen! Det var åtta grader i morse!". Sen läser jag vidare "över pyjamasen" och skrattar. Ser er framför mig. Du är din pappas flicka, det fattar man ju. Och så jävla underbart pragmatiskt. Minsta möjliga motstånd, spara på krafterna. För det är nog just så, att det är ett arbete. Du sköter det väldigt, väldigt fint.
SvaraRadera(Och vet du, det här är kanske ingen riktig tröst, men jag har hört flera vuxna barn till alkoholister (ingen skugga över din far, ta det på rätt sätt) att i efterhand var det på nåt sätt skönt att föräldern inte fanns mer. "Då behövde jag aldrig mer leta efter hen. Jag visste var hen fanns: på kyrkogården. Dit kunde jag gå när jag behövde prata med hen." Även om det inte alls var på den nivån har du ju oroat dig väldigt mycket för din pappa, som jag har förstått det. Det slipper du nu.
Och jag älskar beskrivningen av hur du går och pratar med honom på stan. Så gör jag rätt så ofta! Om nån undrar får de väl tro att jag har handsfree.
Jättekram
Anka