Begravningen

Jag hade ju tänkt skriva lite om begravningen också. Jag har just avslutat en punkt på min att-göra-lista, att skriva dagboksanteckningar om den, vilka som höll tal och vad de sade och så. Om jag själv skulle vilja läsa någon gång, om pojkarna skulle vilja läsa. För en eventuellt intresserad eftervärld, i historikerns anda.

Ja, vad ska jag säga om begravningen. Att den gick över förväntan gällande nästan allt, i linje med mina förväntningar gällande en del. (Jag har redan pratat med pappa förresten, han håller med mig.)

Förmiddagen var gräslig, jag blev allt mer nervös och spänd. Så var det dags att klä sig och åka iväg. Rymdes vi alla i en bil? Knappast. O skjutsade mig och pojkarna först så att de skulle få titta på kistan i lugn och ro - jag också för den delen. Sedan kom mormor och farmor efter. Min syster dök upp i näst sista minuten, ex-morbror/svåger i allra sista minuten. Precis som Q klagande sa: var är S? såg vi hans leende ansikte.

Begravningsentreprenören ville inte ha dit oss tidigare än en halvtimme i förväg, så det lydde vi, ändå var vi inte först. Kapprummet var ett sammelsurium av folk, många som jag inte ens kände igen men alla visste förstås vem jag var. Jag koncentrerade mig på barnen, Y behövde kissa, Q var blyg.

Kapellet är stort och ljust och luftigt. När jag såg kistan, vacker och enkel med orange liljor (pappas favoritblomma) och höstlöv, då grät jag en skvätt. Sedan förvånades jag över att min önskan om att inte skicka blommor hörsammats, inte en enda krans. Det såg enkelt, rent och vackert ut.

Musiken var alldeles enastående bra, hade inte kunnat vara bättre. Saxofon och basist inledde med Round Midnight, pappas älsklingsmelodi. Absolut fantastiskt. Senare spelade de Jag vet en dejlig rosa och som avslutning Danny's Dream. Alldeles, alldeles perfekt. (Många trodde att pappa valt musiken, det hade han nu inte. Men jag är säker på att han hade gillat den.)

Under avskedet var jag till min egen oerhörda förvåning alldeles lugn och koncentrerad. Jag som trott att jag knappt ens skulle kunna stå upp. Å andra sidan, var det precis likadant när vi gifte oss och när vi fick våra barn. Då var jag fokuserad, inte hade jag tid att gråta då. Musiken var andra satsen ur Beethovens sjua, den är vacker och sorglig och lite arg. Därefter andra satsen ur Mozarts 20:e pianokonsert, mer försonlig (och känd från slutscenen ur Amadeus).  

Efteråt spelades Träd fram du nattens gud med Orfei drängar i Robert Sunds arrangemang. Vackrare körstycke är svårt att tänka sig, och både kör och arrangör har kopplingar till pappa. Officianten hade gärna velat spela och sjunga den, men det fick han inte för mig. Han fick sjunga Finge min Frida rätt vilket han gjorde bra.

Ja, officianten då? Jodå, han var ungefär som väntat. Lite bluddrig, lite mångordig. Vid slutet av vårt möte hade jag framhållit att det inte fick bli sentimentalt, för pappa var verkligen inte sådan. "Jamen orden är viktiga Helga, orden!" Jösses. Vad svarar man på det.

Orden är viktiga förstås, både för pappa och för mig. De ska vara exakta, pregnanta, väl valda. Mer än en gång skruvade jag på mig, till exempel vid den svepande formuleringen att vi alla är livets barfotabarn. Nja, pappa behöll allt strumporna på, och inte hade han felciterat Ferlin heller.

Men det var inte värre än att jag stod ut, och efteråt ryckte jag på axlarna. Pappa, du vet att jag gjorde så gott jag kunde. Allt, precis allt annat blev bra.

Och han var rar officianten, det går inte att säga annat. Han höll ögonkontakt med mig och talade med innerlig ton om pappa, det gjorde han. Kanske lite för innerligt. Utanför kapellet omfamnades jag av en dam från en av pappas många föreningar. Inte visste jag att du hade en bror! Det har jag inte, svarade jag något perplex. Men han sa ju pappa hela tiden!

Minnesstunden blev fantastisk. Plötsligt kunde, vågade, orkade jag stå upp och välkomna alla, berätta kort om pappas sista tid, förklara att den var svårare för mig än för honom, beskriva honom som han var - en måhända excentrisk person som bar sina egenheter på ytan och som blev mänskligare, godare och mer helgjuten ju mer man lärde känna honom. Tacka mamma och O utan vars hjälp allt hade varit svårare, och till sist be alla hjälpa mig att minnas pappa.

Vi åt jordärtskockssoppa och efteråt mandeltårta med smörkräm och lyssnade på många fina varma tal som alla hade det gemensamt att de beskrev alla vindlande, fascinerande, intressanta samtal som förts med pappa. Och jag blev inte ett dugg ledsen över den gamle vän som tillät sig vara lite spetsig, för det anade jag att han skulle vara. Han menade att pappas avhandling numera är bortglömd men fick indignerat mothugg av senare talare, det är den visst inte, den är välskriven och ovanlig och citeras än idag. Pappa hade blivit glad över det senare och inte alls förvånad över det förra.

På kvällen samlades vi hemma hos oss, pappas syskon, ett par av mina kusiner, hans äldste vän, mamma, svärmor, min syster, O och barnen. Vi åt cateringmat och pratade om pappa och hade så trevligt. Jag har tidigare skrivit att pappas sjukdom gav mig mamma tillbaka. Den har också fört mig närmare hans syskon som jag tidigare hade ett gott men distanserat förhållande till.

Min kusin och jag hade ett kort förtroligt samtal där hon berättade att hon alltid var så avundsjuk på mig för min pappa när vi var små. Min pappa som tog mig med på fantastiska cykel- och kanotsemestrar. När vi sa adjö på kvällen klappade jag henne ömt på kinden, det har jag aldrig gjort förut.

En bagatell i sammanhanget men ändå inte utan betydelse var att jag kände mig fin och välklädd hela dagen, i rödrosa klänning från Camilla Thulin, med rejäl längd på kjol och ärmar, drapering på väl valda ställen, smickrande fall och en urringning som satt exakt där den skulle. Och för ungefär enda gången i livet hade jag lyckats hitta ett par strumpbyxor som satt perfekt, bara en sådan sak.

Just det sista var väl inte hommage à pappa men allt annat var det. Ett minne för livet, faktiskt.