tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post3031755721472940777..comments2023-10-11T12:29:06.988+02:00Comments on Helgas dagbok: Som ett havUnknownnoreply@blogger.comBlogger4125tag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-56092853336485959302015-12-03T22:22:22.220+01:002015-12-03T22:22:22.220+01:00Först tänker jag "täckkjol och jacka, hon är ...Först tänker jag "täckkjol och jacka, hon är ju galen! Det var åtta grader i morse!". Sen läser jag vidare "över pyjamasen" och skrattar. Ser er framför mig. Du är din pappas flicka, det fattar man ju. Och så jävla underbart pragmatiskt. Minsta möjliga motstånd, spara på krafterna. För det är nog just så, att det är ett arbete. Du sköter det väldigt, väldigt fint. <br /><br />(Och vet du, det här är kanske ingen riktig tröst, men jag har hört flera vuxna barn till alkoholister (ingen skugga över din far, ta det på rätt sätt) att i efterhand var det på nåt sätt skönt att föräldern inte fanns mer. "Då behövde jag aldrig mer leta efter hen. Jag visste var hen fanns: på kyrkogården. Dit kunde jag gå när jag behövde prata med hen." Även om det inte alls var på den nivån har du ju oroat dig väldigt mycket för din pappa, som jag har förstått det. Det slipper du nu. <br /><br />Och jag älskar beskrivningen av hur du går och pratar med honom på stan. Så gör jag rätt så ofta! Om nån undrar får de väl tro att jag har handsfree. <br /><br />Jättekram<br />Anka<br /><br />Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-82658028141333418892015-12-03T18:44:36.478+01:002015-12-03T18:44:36.478+01:00Söta fina du! Jag förstår ganska väl hur du känner...Söta fina du! Jag förstår ganska väl hur du känner. Sorg tar tid. Och visst fan är det ett arbete! Jag känner igen mycket i det du beskriver. Tröttheten. Känslorna. När min pappa dog tog det mig nog egentligen ett par år innan jag verkligen var igenom det hela. Viss var det stor skillnad. Jag var ung. Inte ens 20 när min pappa dog. Jag hade inga barn. Ingen familj. Nu vet jag att barn tar enormt mycket kraft. Och att de omöjligen kan (eller ska) förstå hur det kan kännas att sörja någon på det viset. Men samtidigt GER de mycket också. Men jo jag kan förstå hur det är nu. Med att inte ha den där bufferten man ibland måste ta av för att orka vardagen med familjen. När man ligger på minus där är det extra svårt att orka. <br />Men det känns ändå fint att läsa att du ibland känner lugn. Att du ibland kan få ro. Att du ibland kan vila i nuet trots att det smärtar.<br />Kram!!Saltistjejenhttps://www.blogger.com/profile/01442558537705396813noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-53208091827194378142015-12-03T11:02:27.931+01:002015-12-03T11:02:27.931+01:00Vilket mångbottnat, innehållsrikt inlägg!
Den här...Vilket mångbottnat, innehållsrikt inlägg!<br /><br />Den här tiden på året är ju som den är. Jag som är på ovanligt bra humör och har roliga saker och tränar och har mig kan ändå undra hur jag kan behöva sova så mycket. Tills jag kommer på att vi är inne i årets mörkaste veckor. Och då är de ändå mycket mindre mörka här jag är än där du är. Anonymousnoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-11581329.post-17411725153498658592015-12-03T10:12:35.343+01:002015-12-03T10:12:35.343+01:00Åh vad det låter tungt, det där. En tung tid på år...Åh vad det låter tungt, det där. En tung tid på året, dessutom, att måsta men inte orka. Det låter som om du kanske behöver bejaka sorgen och mattheten och på sätt och vis till och med överdriva den för dig själv för att du ska känna att det är okej att vara så ledsen och trött. När S. var sjuk i cancer kände jag tidvis att jag inte orkade med någonting, och insåg att det enda som hjälpte när utmattningen var som värst, var att tillåta mig själv att stirra ut i tomma luften och försöka jaga bort katastroftankarna - det krävde ansträngning nog. För konstigt nog kunde jag inte förstå hur jag var så trött, inte då när jag var mitt inne i det. Efteråt är det ju klart som fan att jag inte orkade, jag hade ju fullt upp med att försökta hantera det faktum att min sambo var 23 år gammal och dödligt sjuk. Jag tänker att det inte är så konstigt att du är utmattad över att först ha fått oroa dig över din pappas sjukdom, sedan inte blivit belönad med lättnaden över att det ju gick bra utan fått sorgen över hans död och saknaden ovanpå det hela. Om du tidvis inte känner dig utmattad kan det vara bra att påminna dig om att du faktiskt är sjukskriven och därför har läkarordination på att ta det lugnt. Att fixa med släp hör definitivt inte till sådant man gör när man är sjukskriven. Tack för att vi får läsa, du skriver så vackert om sorgen och saknaden. Det känns som tröst i förväg, inför den dag då jag ska gå igenom samma sak.jsylvinhttps://www.blogger.com/profile/04465923743905027943noreply@blogger.com