Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan

Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.

I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.

Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.

Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.

På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.

O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.

På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.

Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.

O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.

Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.

Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.

Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.

Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.

Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.

O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.

Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.

Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.

Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.

Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.