Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt så
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
Å, det är så svårt att veta vad man ska säga här. Jag ska klura lite på det. En del saker känner jag så väl igen, och det VILL jag ju inte göra.
SvaraRaderaNågra snabba, bara:
Jag vill sitta i ert kök med ett (ett!) glas vin och vänta på O:s mat.
Jag ska, ska, ska bjuda hem dig & Citronanka på middag nån kväll. Jag har ju ont om barnvakt nu ett tag, men det kanske funkar ändå.
Och så tänker jag lite på det här med svordomarna - du är egentligen alldeles för bildad för att svära som en borstbindare, och jag är alldeles för gullig. Ändå fyller det en sjuhelvetes funktion. Jag tror att det är så att när man äger sitt språk, när man KAN uttrycka sig korrekt - då kan man också tillåta sig att använda de bästa kraftuttrycken när de behövs. Och det gör de ju faktiskt, rätt så ofta. Mina barn får svära - inte slentrianmässigt, men där det krävs. Det fick aldrig jag.
Finns det nåt annat än parterapi ni kan göra, förresten? Hur var det, har ni nån annan barnvakt än mormor och farmor? Annars tycker jag att det är hög tid att ni fixar det, faktiskt. En kväll i veckan, dejt efter jobbet - gå och träna, gå på stan, gör nåt kul. Det har varit överlevnadsmood väldigt länge nu, ju. Tror ni behöver vara bara ni två en stund, utan överinseende av nåns svärmor.
Eller så byter ni med din syrra - en kväll i veckan sover hon hos er, och ni leker 20-nånting i hennes innerstadslägenhet - ser på tv, äter hämtmat, springer ett varv runt Riddarfjärden.
Jag sitter och lyssnar på Kents "Utan dina andetag" just nu. Den känslan. Nånstans vill jag tro att ni har den. Hitta den, tack. Alternativet är jobbigare.
Ja! Jag vill komma på middag hos dig!
RaderaJag har slutat be om ursäkt för att jag svär. (Nä det har jag inte alls men jag borde fan göra det.) Det värsta jag vet är skitnödiga beskäftiga småungar som skriker "man FÅÅÅR inte svära!". Så gör min kusins barn hela tiden. Tyst ungjävel när vuxna talar, vill jag ryta.
Därutöver har jag verkat i mycket mansdominerad miljö i över tjugofem år. Män svär mycket.
Ja, vi borde verkligen verkligen göra något ihop, du har så rätt. Syrran var faktiskt inne på att vi skulle låna hennes lägenhet över påsk, då tänkte hon bo hos Karlfan. Sedan vet vi vad som hände..
Jag kan också känna igen mig i detta. När min mans föräldrars 50-tals inställning "mannen vet ju ändå bäst" bryter igenom då och då. För det är ju ändå mannen som har sista ordet, eller hur. Hans ord är ju viktigast. En annan är ju bara en husa som levererar med halvrisig kvalitet och försöker kombinera arbete med familjeliv. En självklar fråga kan man älta till förbannelse, tex varför ligger de tvättade madrassöverdragen i skåpet, och inte i sängen när barnen råkar kräkas på natten? Tänk, det är ju rättvis kritik, för jag skall ju ha stenkoll på allt i huset och gärna ha gudomlig påverkan på våra galna grannar, barnens klasskompisars (galna)föräldrar, våra ännu galnare släktingar, sandsopning, osv, osv, osv,
SvaraRaderaVisst vi delar på mycket i hushållet. Men FAAN vad mycket väsen det är om hans del. Och FAAN vad självklart det är att jag INTE skall bränna köttbullarna efter en stressig dag på jobbet, inte råka lägga röd strumpa med vittvätten, ta ansvar för allt barnen gör, säga rätt saker till grannarna... Usch, nu har du fått igång mig, men jag tror visst att vi lever i parallella universum.. Men din gubbe verkar ändå bättre än min, och jag har större frestelser (snyggingar!) att tampas med // Helen
Ledsen om jag fått igång dig eller kanske är det bra?
RaderaJag tycker att vi delar på mycket men det går banne mig inte av sig själv. O tar ju allt som har med mat att göra, planering, inhandling och tillagning. Jag tar.. typ resten. Närå, det händer att han plockar undan efter maten eller kör någon tvätt då och då. Men det övergripande projektledaransvaret är solklart mitt. Tvättade madrassöverdrag? Det vet han inte ens om att det finns. Jag har dessutom ett övertag eftersom jag har naturlig fallenhet (he, jag är ju kvinna) för att komma ihåg datum och veta om det är jämn eller ojämn vecka, har Q gympa idag och kommer städerskan imorgon och är det redan nästa helg vi ska åka bort. Obs ironi om det där med fallenheten!
En annan sak som blev övertydlig i höstas när jag ägnade hela mitt väsen åt pappa, det var att jag tydligen har något slags övergripande emotionellt ansvar för hela familjen. Åtminstone för barnen. De blev ju fullkomligt skogstokiga av att jag var frånvarande/ledsen/i kris. Alltså, jag var ju alla dessa tre men exakt vilket som triggade dem, det har jag inte begripit. Nu är jag mer stabil, alltså är de mer stabila.
Läste rätt nyligen, kan bara inte komma på var, att det finns undersökningar som visar att kvinnor stressar som fan för att tillfredsställa alla: hämta tidigt på dagis för att inte personalen ska undra, för att barnen ska bli ledsna, svärmor ha åsikter o s v. Män stressar för att hämta tidigt på dagis av en enda anledning: att frun ska bli nöjd. Lite hårddraget, men nog tusan känner jag igen mig. (Obviously: byt ut hämta tidigt på dagis mot valfri household and/or family-related chore).
Alltså ... ur minnet - din far har varit svårt sjuk & dött, du har varit sjukskriven, O har varit sjuk och har det stressigt på jobbet, pappas lägenhet röjs och ska säljas och ni renoverar och du har blivit chef ... och mitt i allt detta ska du (ni) göra en utvärdering modell större av er relation. Hm. Fatta bara inga stora beslut innan ert liv stabiliserats efter alla förändringar och kriser. Tänker att det inte är konstigt om ni är irriterade på varandra extra mycket med allt som hänt sedan i somras.
SvaraRaderaSmält året och varva ner och gör så lite som möjligt utom att göra trevliga saker ihop som par och familj. Och var överens om det. Kram Maria.
Tack Maria. Du träffar mitt i prick. Har jag nämnt att min grundkrisreaktion är att ifrågasätta och älta?
SvaraRaderaIdag efter jobbet trängde O upp mig mot diskbänken och nosade mig i håret. På ett bra sätt.
Och ovanpå det som Maria listar kommer också att Os brorsbarn dött. Det är förstås en sorg för O, och dessutom innebär det att två människor som står honom nära, hans bror och hans mamma. är i kris. Inom loppet av ett halvår har alltså de tre vuxna som rimligen står O närmast drabbats av stor personlig sorg. Jag förstår om han upplever att det funnits lite plats för honom.
SvaraRaderaJag undrar om det som händer är det här: bägge har ni haft så mycket som krävt av er att ni inte har någon energi eller elasticietet kvar att buffar era respektive olikheter. Så stöter ni i varandra hela tiden, blir irriterade, orkar inte.
Jag antar att det finns matches made in heaven. Men i de äktenskap jag känner till krävs att man har överseende med varandras egenheter. Och för det krävs att man har lite energi över.
Och det där med emotionellt ansvar. Det är inte jag den som tar i vår familj, tror jag. Och jag känner hur det haltar när P är trött och irriterad, för jag har inte lika stark inre optimism att buffra hans irritation med som han har för min. Jag skulle vilja att jag hade det, men jag har det inte.
Än en gång mitt i prick. Alla runt O sörjer, och kanske är hans mammas och brors sorg ännu svårare för honom att hantera än min. Mig lever han med och vi kommunicerar ändå ganska bra. Jag tror mig veta att O har vissa skuldkänslor gentemot sin mamma, att han inte hör av sig oftare till henne, etc, och det har säkert inte blivit bättre av detta.
SvaraRadera"Jag undrar om det som händer är det här: bägge har ni haft så mycket som krävt av er att ni inte har någon energi eller elasticietet kvar att buffar era respektive olikheter. Så stöter ni i varandra hela tiden, blir irriterade, orkar inte."
Ja! Ja! Ja! Såklart är det så. Det ser jag ju nu så tydligt när du visar på det.
"Jag antar att det finns matches made in heaven. Men i de äktenskap jag känner till krävs att man har överseende med varandras egenheter. Och för det krävs att man har lite energi över."
Igen, rimligtvis är det så. Tack för påminnelsen!
Och jag som fortfarande relativt nyförälskat befinner mig i ett äktenskap med min match made in heaven (puh, klurig mening!) kan säga att det ändå krävs att man har överseende med varandras egenheter. Till och med när man är väldigt lika och kommunicerar likartat blir man slitna av stress och livets egenheter, det ingår det också.
SvaraRaderaJag liksom ovanstående tycker att det mest låter som att ni behöver tid för varandra och lugn och ro och roligt. Låna den där lägenheten, köp hämtmat och tillbringa en helg med samtal i sängen. Ni kanske faktiskt också behöver prata om de här sakerna högt med varandra, att ni är i varsin sorgeprocess med allt det innebär och hur ni hanterar varandras stress, diskutera beteendemönstret. Det låter ju såklart inte så kul, men faktum är att det ofta känns som en lättnad att få ord på det. Och så ligger ni lite med varann ovanpå det, vettu.
Men! Det jag egentligen skulle reagera på var ju det där med styrka och dominans. Jag har också följts av det i hela mitt liv, och jag har börjat att bara bekräfta det i stället för att be om ursäkt. När någon lite menande säger "du är ju så stark..." svarar jag lugnt "ja, det är jag." För är det egentligen det som är problemet? Det är väl en positiv sak? När jag har bekräftat det har jag oftast följt upp med: "Varför tar du upp det som en faktor i sammanhanget?" och då landar det allt som oftast i fördomar om gamla blahablaha-könsroller och då är det faktiskt mycket lättare att avfärda det som den andres problem, inte mitt. Nej, jag är inget mähä och vill heller inte spela ett. Deal with it.
Det blir förstås svårare om den som har åsikten att styrkan är ett problem är ens partner, men jag har känslan av att det inte är O som är den personen. Han har ju tydligen valt starka kvinnor också innan dig. Att han känner sig kritiserad av dig har antagligen andra grunder, kanske skuldkänslor eller egen upplevelse av att inte kunna leva upp till (egna eller dina) förhoppningar/förväntningar. Och vad det gäller matexemplet till nyår kanske du kan hjälpa honom genom att ge honom "lov" att visa matomsorg för er på ett annat sätt, till exempel genom att be honom köpa hämtmat och säga att du skulle uppskatta omsorgen som mer tid med honom skulle ge. Så slipper han bli fråntagen sitt kärleksspråk som verkar vara att "nära" er. Det är väl därför han också blir ledsen och frustrerad när det inte funkar.
Gud, så intressant det här är, ska inte skriva uppsats om det men i alla fall!
Jo, skriv gärna uppsats! Visst är det intressant och vad konstigt att det pratas så lite om sånt här. Jämfört med hur många böcker och bloggar om mystiska dieter och hur man tränar, alltså.
SvaraRaderaNej, du har ju faktiskt helt rätt i att O inte har problem med att jag är stark. I alla fall inte på något mossigt femtiotalssätt. Han vill ha en jämbördig partner, så har det ju alltid varit. Jag tror som du att hans känsla av att vara kritiserad mer grundar sig i skuldkänslor eller liknande. Det är inte lätt att veta eftersom han inte pratar och analyserar oavbrutet som jag.
Ja, att laga mat är helt klart ett kärleksspråk för honom och det är enormt frusterande för oss båda när det inte funkar. Men det är inte så enkelt att komma åt faktiskt, jag har verkligen försökt. Jag tror att det ligger djupt inne. Han har berättat att han började laga mat som tioåring och tog med tiden över allt mer matlagning av sin mamma, båda föräldrarna jobbade mycket och sent. Då fick han massor av uppskattning. Jag har funderat på om det var ett sätt för honom att bli sedd i en familj där han annars inte fick så mycket utrymme. Svärfar var borta och jobbade jämt, svärmors engagemang upptogs mycket av bråkige lillebror som hon ständigt försvarade.
Igår hade vi en massa ungjävlar på besök, O grillade korv och marshmallows vilket de moffade i sig under jubel. Sedan utspann sig följande dialog mellan oss:
- Det var misslyckat, korven räckte inte.
- Nu får du ge dig, gå i terapi om ditt tjatande om att all din matlagning är misslyckad. Korven räckte visst, det ligger ju fyra överblivna korvar här.
- Jo men det är ost-och-bacon-korv, tjejerna gillade inte den, de ville bara ha grillkorv.
- Jamen vafan det är väl deras problem. Det enda jag hörde var jubel om att senapen var god och att det var lyxigt med gurka och ost på korven.
- Hm.
Tonfallet var mer vänskapligt än det ser ut i skrift.
Om man ska amatörpsykologisera (och det gör man/jag ju vare sig man/jag ska eller ej...) så är det svårt att bli sedd och nöjd via prestation riktad mot andra, det är en gammal sanning att ett bekräftelsehål är svårt att fylla på det sättet. Om målet hela tiden är att alla ska mötas i en gemensam tillfredsställd samklang så kommer det aldrig att uppnås, av det enkla skälet att alla har sitt eget inre liv att förhålla sig till - därför blir tillfredsställelse via andra så otroligt komplicerat att uppnå. Om man skulle be O att i stället analysera sin matlagning via enbart sig själv så skulle det inte handla om för lite korv eller fel sorts korv eller hur mycket andra äter, det skulle handla om ifall han var nöjd med sin dag. Om det var trevligt och lugnt att stå och laga till korven eller om han borde ha börjat lite tidigare. Ifall han är nöjd med vilka tillbehör han valde ut, om han (ja, HAN!) gillade smakerna tillsammans. Hur det kändes att stå och se på en bunt med ungar som käkar korv så det stänker, och hur det känns att stå i köket efteråt och veta att alla har fått omsorg av honom (oavsett om korvsmaken inte föll alla på läppen erbjöd han något till alla).
SvaraRaderaÄven om matlagning och att vara missnöjd med sig själv i den kan tyckas vara en liten sak i det stora hela är det givetvis som du säger ett symptom på något annat, och grundar det sig i ett barns önskan att vara till glädje och nytta och ena en familj vars tankar och känslor är splittrade så känns ju inte parallellen till ert vardagsläge särskilt långt borta. Beteenden och belöningssystem som grundläggs i barndomen har ju också en tendens att inte riktigt växa upp med en känslomässigt, man fortsätter gärna reagera med barnryggmärgen. Som att en korvgrillning är misslyckad för att inte alla sjöng halleluja i kör, när det utifrån sett är en omöjlig ribba att lägga för sig själv.
Man ska absolut amatörpsykologisera, särskilt om man gör det så bra som du! Dina tips om att be O relatera till sig själv är klockrena. För det är ju just det han inte gör, tror jag. Men han tror det själv. Tidvis händer det ju faktiskt att alla lovsjunger maten, men då kan man ge sig fan på att han själv har hittat något fel som ingen annan märker. Det där kan man verkligen undra vad det står för. Desarmering, kanske. Om jag klagar först så blir jag mindre sårbar för andras klagomål, typ.
SvaraRaderaJag tror banne mig att matlagning och missnöje med sig själv är ett av grundproblemen för O och därmed också för vår relation. Under första parterapisessionen diskuterade vi företeelsen "middag klockan sex" tills jag ruttnade totalt och utropade ungefär hur svårt kan det vara, efter mer än tjugo år tillsammans! Det är just sånt här som är svårt, svarade terapeuten.
Ibland undrar jag hur det står till med O:s självkänsla/anknytning whatever. Den där grundläggande känslan av att detta är jag och jag duger, fan ta dem som inte håller med. Jag har den i ganska hög grad, tror jag. Ytligt sett verkar han ha den också, och han skulle nog svara att han har den.
Men jag undrar som sagt. Han tillstår själv att han helt medvetet låter bli att anstränga sig i olika avseenden. Varför då, du är ju inte lat? Orkar inte. Nja. Jag tror inte riktigt på det där. Jag tror att det är en rädsla för att misslyckas, göra bort sig, blotta sig. Exemplen är många, alltifrån helt triviala som att O aldrig skulle nedlåta sig till att springa efter en buss eller tunnelbana. Men också att han inte ansträngde sig särskilt med sina studier trots uppenbara förutsättningar. Vissa utmaningar lägger han ner helt ända från början.
Detta är förstås provocerande och häpnadsväckande för mig som alltid varit en duktig flicka. Men nyttigt också förstås.
Det där med grundläggande självkänsla är jättesvårt att nysta i ensam. Om han inte är så pigg på att analysera ihop med dig, då är det nog faktiskt en vettig idé att gå i terapi.
RaderaJag som har gått i en väldig massa terapi upptäcker fortfarande saker som landar i en självkänsla som är lite skavd. Som härom dagen, jag köpte en ny cykel, och Fotografen applåderade att jag gjorde det utan att fundera för länge eller leta efter något billigare. Jag köpte den jag ville ha. Och när jag frågade varför han applåderade det svarade han att jag tenderar att unna andra mycket mer än mig själv, vilket är sant. Via samtal om "skamgräns" för att spendera och att uppriktigt också gilla återbruk etc insåg jag att han har rätt. Jag HAR svårt att tycka att jag är värd saker, och det gäller inte bara materiella ting. Det bottnar givetvis i en barndom som formade en vuxen som förväntar sig väldigt lite.
Jag är van att prata och analysera, Fotografen med, så det blir inte hotfullt att vi analyserar varandra. Men är man inte van att rota i sitt eget inre kan allt någon säger, hur kärleksfullt det än är, tolkas som kritik och alltså ännu ett bevis på att inte duga, inte vara värd. Här finns nog mycket att hämta för O!
Helt OT men i alla fall: älskar dig för att du använder ordet spendera korrekt!
RaderaHaken med O är att han gärna pratar och analyserar, det är ju ett mycket starkt kitt oss emellan, våra ständiga samtal om det mesta. Men att analysera sig själv, det är han mycket ovan vid. I detta är han för övrigt väldigt lik min mamma, som han ju har svårt att komma överens med.
Aldrig känner man sig så kritiserad som när man är i djup sorg, är min erfarenhet. Någonting med att ha totalt slut på energi, och kanske totalt slut på tolerans för livets oförutsägbarhet? Den oskyldigaste kommentar blir till en ispik i hjärtat.
SvaraRadera"Oj, vad det regnar!"
"Jaha! Och vad vill du att jag ska göra åt det då? Det är naturligtvis mitt ansvar att styra vad vi har för väder också? Allt är tydligen mitt fel!"
På dina inlägg låter det som att det blir jobbigast för dig när maken bråkar på och med barnen. Det hänger ihop med att vara den känslosamt samlande kraften i familjen, tänker jag, den tröstande, den styrande som går in och sätter stopp när det går för långt. Vad skulle hända om maken försökte sig på en punktinsatts här. Kanske hänger det ihop? O tycker att han "måste" korrigera pojkarnas beteende, du ser det som onödigt starkt från hans sida. Skulle du kunna ta över det ett tag? "Befria" honom från korrigeringsansvar?
Går det att prata med pojkarna om saken eller blir det mest kaos? Tänker också att din svärmors undanglidande stil hänger ihop med sonens mer aggressiva stil, vet inte vilka mekanismer som spelar in där men tycker jag känner igen dt mönstret från andra mor/son-relationer.
Kanske är det också så att ni behöver skratta lite tillsammans igen, för vilken tuff tid som ligger bakom er! Kan vara svårt att hitta ominerad mark, men om det finns nån liten gräsplätt utan minor skulle ni ju kunna slå er ner där, skratta lite, kramas lite och påminnas om den person man är kär i under alla våta vinterkläder av sorg och stress.
Kanske orkar du inte alls det här men får bara en tanke: vad skulle hända om du helt gick med O? "Jag ser att du är trött, jag ser att du mår dåligt, var kan jag avlasta?" Ibland behöver man ju bara höra det och kanske känna nån halvdag att den andra drar relationen och familjen framåt för att få påfylld energi
Blev lite sprida svammelskurar från mig, ser jag. Avlutningsvis säger jag bara ta hand om dig! Och tillåt dig själv att inte tvivla hela tiden, med en katt i knät i solen kan man ge sig själv respit att bara njuta!
TH
Du sätter fingret på många punkter, TH!
SvaraRaderaKänslosamt samlande kraften i familjen, ja så är det. Den som ständigt parerar och vadderar. Q har ju ett häftigt humör och vissa konflikter är så jäkla onödiga. De vill jag undvika men utan att vara undfallande och skyddande (så som svärmor eventuellt var mot min mans bråkige lillebror).
Imorse hade O parkerat sig på husets enda toa (eftersom den andra toan renoveras). Q blev akut nödig och rusade ner, och kommer efter en stund upp i full panik: pappa säger att han just hade satt sig! Jag ropar irriterat på O, kan han inte skynda sig? Jo, han är redan klar.
Vet inte om situationen framgår men här blir jag så oerhört irriterad över att han inte kan bemöta Q på ett mjukare sätt. Oj, behöver du också, jag ska snabba mig. Istället är han barsk och avvisande och skickar därmed ut känslige Q i halv panik, som jag då måste fånga upp och lugna.
Extra bisarrt blir det hela eftersom det handlar om toabesök.. Men snart har vi två badrum i alla fall. Och ett matrum som inte är belamrat med kakel och verktyg.