2016-05-04

Svärmorsproblem

Under helgen jäste jag tidvis av ilska och irritation mot min svärmor. Jag tänkte ut dräpande formuleringar, oklart om de var dagboks- eller blogganteckningar. De var definitivt inte tänkta att yttras till svärmor själv.

Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.

Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.

Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)

Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.

Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?

Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.

Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.

Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.

Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.

Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.

Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.

De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.

De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.

En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.

Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)

Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.

Det kanske ger sig med tiden.

15 kommentarer:

  1. Ååååkej. Det är inte alls kravlös anspråkslöshet om det inte accepteras att ni tar andra val än hon skulle ha gjort, det är tvärtom en väldigt kravfylld anspråkslöshet. Om svärmor inte vill äta på restaurang så måste hon faktiskt inte det, hon är inte ett av barnen. Hon kan gott säga att hon inte är så hungrig och hellre vill ha något litet, och gå på Pressbyrån och köpa en macka (som för övrigt inte blir så jävla mycket billigare på Arlanda än att äta mat). Jag tycker att det här låter som en skittråkig härskarteknik, faktiskt. Jag låtsas att jag är helt och hållet kravlös, men egentligen vill jag att ni ska läsa mina tankar och göra exakt som jag vill. Ni ska vilja hålla i pengarna på det sätt jag tycker är bra och se mitt sätt att äta som det enkla och goda. N'est-ce pas?

    Har ingen aning om hur man hanterar det, dock. Den enda personen jag har i min närhet som uppför sig på likartat sätt har jag helt enkelt börjat ignorera när det ska tas beslut som gäller flera, och le blankt som en spegel medan jag tänker på annat medan hen pratar. Funkar delvis, inte hela vägen ut, och jag vet inte om jag skulle rekommendera det när det gäller en person man ju gärna vill ha en god relation till.

    SvaraRadera
  2. Åh, sitter på mobilen så skriver inte så långt, men måste bara säga två saker. Ett: Max igenkänning hos både svärmor och mamma. Genom att inte säga vad man egentligen vill eller tycker så blir man lite av ett offer, en martyr, tänker jag? Mycket enklare för dem, men så otroligt svårt för mig att hantera. Precis som du skriver vet man aldrig riktigt var man har dem? Två: Har du läst om Maj (Kristina Sandbergs böcker)? Om inte - läs! Några pusselbitar får man.

    SvaraRadera
  3. Intressant, tack för att du delar med dig! Känner delvis igen mig, det är svårt att hantera den typen av kvinnor för vad man än säger kan de backa undan och kvar står man och är konfrontatorisk mot stackars farmor. Inte lätt.

    Och du har ju så rätt i att barn blir en spegel av förälderns humör och sätt att vara. Är det därför det blir svårt för farmor? Att från att ha varit småkillar möter hon plötsligt sin O i Q och Y? Kan ni prata tillsammans dina pojkar, deras pappa och du om hur ni har det? Att O blir arg och att pojkarna härjar? Vad tycker Q och Y om sakernas tillstånd och har de ideer kring hur ni skulle kunna ha det lite lugnare?

    Och farmor, bökigt. Jag skulle nog lojalt stå på pojkarnas sida om farmor är på dem med förmaningar. Men ni har ju också umgåtts mycket den senaste tiden, kanske en naturlig paus skulle vara det skönaste.

    En tanke till : Har O någonin satt ned foten till sin mamma eller knatar hon och himlar han och så håller de på? /TH

    SvaraRadera
  4. 1. Jag ser ju hela dilemmat, som jag inte känner igen, ingen i min närhet spelar den rollen. Men jag kan inte låta bli att se tragikomiken, se det här utspelas som i en film av typen Vi hade i alla fall tur med vädret eller Clockwise.
    2. I en verklighetsversion av filmen ser jag er driva det här till sin spets. Kommer fram till kassan på matstället på Arlanda med beställningar till kärnfamiljen Helgas fyra medlemmar och frågar om det går att få en extra skiva bröd för det är det enda svärmor vill ha. Hon sitter väl och vaktar ett bord under tiden? Annars kan du passa på och vända dig till henne just vid kassan och fråga om hon vill ha ett eget glas vatten eller om det går bra att dricka ur samma som O.
    3. Apropå att inte ta ansvar utöver det som verkligen tillfaller en. Farmor är en vuxen människa. Hennes son är dina barns far. Hur mycket är det DITT ansvar att farmor och barnen får en bra relation??

    SvaraRadera
  5. Jag menar alltså lite lite allvar. Att man gott kan prova att driva den här sortens beteende lite till sin spets. ”Nähä, du tycker inte att vi ska hyra en större bil för din skull. Hade du tänkt dig att ligga i bagageutrymmet eller springa bakefter?”. Om inte annat så kan det hjälpa en själv att hantera det så.

    SvaraRadera
  6. Kanske det går att lägga ett klassperspektiv på svärmors beteende? Och din reaktion? Nu gissar jag bara kring svärmors bakgrund. Jag känner igen din svärmors attityd från "arbetarklass" och min egen mans familj. Ur mitt perspektiv och med min bakgrund från typ övre medelklass där de flesta i släkten som är eller närmare sig pension skaffade sig gedigna universitetsutbildningar som unga kan jag se ett fokus på yrkesutveckling, i viss mån karriär och med de en fostran att ta ansvar, våga kliva fram, tala inför publik, vara verbala, "ta täten" även i ideella sammanhang och också säga ifrån när de behövs. Det skiljer sig från min mans familj där fokus mer varit på familj, odla i trädgården, sköta sitt jobb.

    Jag kan bli alldeles häpen när svärföräldrarna idag behöver tillgång till vård och inte vet vart de ska ringa, inte står på sig, sällan får klara besked och i min värld är handlingsförlamade. Det verkar som det finns en lång tradition av att sköta sitt men samtidigt inte ta ton, inte synas, inte ställa krav ... medan jag säkert är fostrade i att det är positivt att ta ansvar och med det kommer ett skolande i att vara tydlig, be om hjälp, höra vad andra tycker och "kliva fram" samt ingen förväntan om att någon annan för din talan eller har ansvar för att "skydda" dig.

    Utifrån att jag började arbeta i vården sent och inte tillhör kategorin doktor eller sjuksköterska / usk:a tyckte jag detta över- och underordnande ofta var tydligt där. Hur läkare skolas in i att fatta beslut och ta ansvar (och andra yrkesgrupper avstår trots bättre kompetens ibland ...) medan sjuksköterskor gör ett jättejobb men är / tar / blir begränsade i sitt inflytande.

    Vad göra? Ja, för mig hjälper det att i viss mån förstå var undfallenheten kommer ifrån samt varför jag blir så provocerad av den. Sen har jag inte kommit längre... :)

    Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror absolut att det är klassbetingat, trots att jag inte vet svärmors bakgrund. Jag har gjort "klassresan" men har vuxit upp i och känner mig som arbetarklass. Svärmors här, skulle kunna vara vem som helst i min släkt. Jag tror mig veta hur svärmor tänker när jag läser detta (men det kan jag naturligtvis inte veta). Anna

      Radera
  7. Tack för era kommentarer som ger mig mycket att tänka på, precis vad jag behövde!

    Visst är det en härskarteknik. Problemet är bara att svärmor är helt omedveten om den. Jo, det tror jag faktiskt. Hon är - hur ska jag säga - väldigt valhänt ifråga om känslor.

    Jag har inte läst böckerna om Maj, men ska absolut göra det. Har de två första.

    O konfronterar inte sin mamma, men han blir lika irriterad som jag på det självutplånande och dessutom ologiska i t ex hyrbilen. Men mer än ett "nu får du väl ge dig" blir det inte.

    Så till frågan om klass. Naturligtvis påverkar det, men kanske inte så som Anna och Maria gissar. Svärmors har snarast gjort en omvänd klassresa. Hennes far kom från små omständigheter och läste in en examen på korrespondens och kvällstid, och gifte in sig i en "fin" familj. Svärmor är sladdbarn, omhuldad, bortskämd och lockig lillasyster. Hennes äldre syskon motsvarade fars förväntningar och tog examina och gjorde karriär. Svärmor gjorde det inte. Där finns en tagg hos henne helt klart. Hon tycker själv att hon är dum, tror jag.

    Efter att ha misslyckats med de utbildningar som dög åt pappa fick hon så gå i yrkesskola och där träffade hon min svärfar vid ganska unga år. Han var nog rätt lik hennes pappa, de kom i vilket fall mycket bra överens. Hon brukar säga att hon gick från att bo med sin far till att bo med sin man utan att vara självständig däremellan.

    O är lik sin pappa, tycker jag. Jag tror att det var två läger i hans uppväxtfamilj, å ena sidan han och hans pappa, de som läste, argumenterade, visste bäst, tog ansvar. Å andra sidan lillebror som bråkade och gjorde revolt och så mamma som tog lillebrors parti. Innerst inne hejade hon på honom, han gjorde det uppror hon aldrig vågat göra. Detta har hon faktiskt sagt.

    Här kommer den dolda aggressionen in, tror jag. Underlägsenheten, först mot hennes egen far, sedan gentemot maken, i viss mån gentemot O som är lik sin pappa. Det var en helt ny tanke för mig att hon i våra söner möter O som han var, men så är det säkert.

    Q har anförtrott mig att när han och Y bråkar säger farmor ungefär "nu är ni tydligen trötta på mig så det är väl lika bra att jag åker hem". En ganska jävlig manipulativ taktik, tycker jag (så har jag inte uttryckt mig inför Q dock) men som säkert bottnar i hennes handfallenhet inför ungarna. Hur hantera smarta verbala barn som inte är rädda för gräl, som är vana att ta plats, när man själv inte är allt detta? Man använder de tekniker som stått en till buds sedan barndomen, gissar jag.

    Jag tror som sagt att detta är mer komplext än ett renodlat klassperspektiv. Det tror jag gäller de flesta av oss, förresten. En gång försökte jag uttrycka mina tankar om detta här på bloggen, och fick rejält mothugg. Antagligen var jag för kategorisk och naiv men jag vidhåller grundtanken: olika sätt att förminska sig själv, i form av att inte ta plats, hålla på sin rätt, kosta på sig saker, uttrycka sin åsikt, tror jag är vanligt förekommande i alla samhällsklasser. Jag tror alltså inte att det har så mycket med klass att göra som hur man blivit bemött i den allra första kretsen, alltså familjen.

    Jag har ett utkast till ett inlägg liggande som heter Den nedärvda snålheten. Det var en reflektion över pappa och farmor och i viss mån jag själv, vi har alla samma drag av ekonomisk snålhet. Pappa och farmor mycket värre, men jag kan spåra det hos mig själv också. Alla tre kom vi från ekonomiskt mycket trygga förhållanden.

    (När O och jag städade pappas lägenhet retades han - O alltså - med mig för att jag återanvände plasthandskarna. Jag hade inte ens tänkt på saken. Klart man gör!)

    Ett annat halvskrivet inlägg handlar förresten om hierarkin inom vården, Maria! Jag som bara jobbat inom näringslivet blev häpen och frustrerad över detta, liksom fackidiotin. Pappas brutna ben fick fantastisk omvårdnad. Hans cancer och allmäntillstånd - not so much.

    Kommentera gärna mer!

    SvaraRadera
  8. Jo, en tanke till. Det är förstås inte mitt ansvar att farmor och barnen har en bra relation. Nyttig påminnelse. Vi har ju redan konstaterat att jag tar för stort emotionellt ansvar för hela familjen, eller hur.

    Men det finns en annan aspekt också. Jag tycker helt enkelt synd om svärmor, inser jag när jag tänker efter. Hon är så ensam föreställer jag mig. Svärfar är borta, liksom barnbarnet som hon engagerade sig så mycket i. O och hon har faktiskt ganska dålig kontakt, de är båda två usla på att höra av sig till varann. Ska hon mista sina andra barnbarn också? Ungefär så tror jag att jag tänkt. Fast när jag skriver det så inser jag att jag projicerar det jag själv skulle ha känt i hennes situation. Hur hon känner vet jag ju faktiskt inte.

    SvaraRadera
  9. Roligt att få veta mer om svärmors bakgrund. Då stämmer ju inte klassteorin! Anna

    SvaraRadera
  10. Ser fram emot de båda blivande inläggen, intressanta ämnen.
    Du framstår (min åsikt) som ekonomisk och förnuftig en person som tar bra beslut, inte alls är vidlyftig fast du har riktigt gott ställt. Att svärmor då fäller kommentarer som den på restaurangen om att det alltid blir så dyrt kan ju bli provocerande dels var det inte dyrt (-hallå svärmors verklighetsuppfattning 100 för bra barnmat är inte mycket om man har det valet och vill ha bra mat-) dels har ni vanligtvis matlåda mm -och hon får det att låta som om ni är slösaktiga- men framför allt är det ert val, ska respekteras. Vad händer om ni möter det hon säger (har man kanske inte ork till när orken tryter) men säga typ - ja, det kan tyckas dyrt men Helga och jag prioriterar bra mat som gör oss gott vi har råd -och le. Mina föräldrar kan ha åsikter om hur många hyvlar en kvinna kan äga och vad de kostar (och då har jag en mkt liten inkomst) men har lärt mig att makera hårt -de ger mig glädje och vi i familjen klarar oss bra + smil! De där nålsticken slutar aldrig komma annars.
    Sen verkar hon ha komplex gentemot er som familj - ni är verbala och står på er. Hänger man inte med eller inte är van är det kanske mindre roligt för henne. Har hon alltid varit såhär i eller är det pga ålder o trötthet, sorg som hon fult lindar in sina frågor, sitt behov av bekräftelse, som i exemplen. Var får hon kärlek o bekräftelse? Om ni alla är ledsna o slutkörda får ni kanske ta en paus och att det blir bättre nästa gång. Sen -att resa med släkt o umgås så tätt - det är verkligen slitigt.../Stela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra tips! Jag tror som sagt att svärmor är omedveten om att det är nålstick hon delar ut. För henne är det nog otänkbart att jag skulle bli sårad av vad hon tycker. O blir det ju inte heller, han är sedan länge van att strunta i hennes åsikter.

      Hon har alltid visat de här tendenserna men mer på sistone. Säkert förstärks de av ålder och sorg. Var hon får kärlek och bekräftelse är verkligen en bra fråga. När mina barn var mindre fick hon det av dem men mindre nu eftersom hon liksom abdikerar. I sammanhanget kring brorsdottern fick hon det säkert. Där var hon behövd.

      Radera
  11. Handlar det inte till en del om att man inte ska förhäva sig? Man ska inte tro att man är något. Och man ska någonstans alltid förutsätta att inget (gott) varar för evigt. Hur stark den kulturen är varierar med familjetradition, men även "klass" och geografi.

    Jag är också någon som tar (lite för) mycket plats, gärna njuter, vet vad jag vill och tycker och kan argumentera för det. Och gärna väljer att se det goda och fina i allt. Det är hur man gör i min familj. Man tar sig plats och man anstränger sig för att berömma andra som ansträngt sig.

    I jämförelse med makens familj är jag bufflig och översvallande. Och det händer att någon tar illa upp för att jag tar för mycket plats eller har för starka åsikter. Eller tar för lite hänsyn.

    När vi renoverade vårt första hus var mina föräldrar fulla av beundran för vad vi åstadkom och hur mycket vi klarade. Deras fokus låg på det vi åstadkommit. (De visste ju att vi själva var fullt medvetna om vad som blivit mindre bra...) Makens föräldrar däremot, bara påpekade allt som inte var klart eller inte hade blivit bra. Jag var tvungen att gå undan för att inte få ett utbrott. Efteråt pratade jag med maken om varför jag gått och kokat kaffe mitt under rundvisningen. Han fattade ingenting. Han hade bara hört beröm. (De hade ju bara påpekat småsaker och detaljer vilket tydligen betydde att de var superduperimponerade över vad vi hade gjort... Kulturkrock!)

    Jag tror att ju större social stabilitet man har desto mindre bryr man sig om vad andra tycker och desto mindre ansvar känner man för hur andra reagerar. Typ. Också kombat med vilka förväntningar man fått med sig hemifrån.

    JsN

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hög igenkänning på den! Exakt samma sak hade kunnat hända hos oss, samma kulturkrock.

      Radera
  12. Säger som Anna - intressant att höra om svärmors bakgrund!Tänker som du när jag nu läser att ett renodlat klassperspektiv är för enkelt. Kanske grunden är temat över- och underordning som kan utgå från olika hierarkier ... Kan tänka att misslyckas i studier som godkändes av dominant far kräver mycket bearbetning och/eller grundtrygghet och självkänsla för att inte påverka omedvetet genom åren.

    Se fram emot de inlägg som kommer!

    Maria

    SvaraRadera