Svärmorsproblem

Under helgen jäste jag tidvis av ilska och irritation mot min svärmor. Jag tänkte ut dräpande formuleringar, oklart om de var dagboks- eller blogganteckningar. De var definitivt inte tänkta att yttras till svärmor själv.

Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.

Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.

Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)

Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.

Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?

Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.

Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.

Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.

Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.

Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.

Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.

De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.

De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.

En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.

Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)

Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.

Det kanske ger sig med tiden.