Kraschlandat

Efter en underbar Kristi himmelsfärd-helg i sommarstugan tog jag mark med ett brak igår. Så fort vi var hemma i renoveringsstöket i radhuset igen sjönk mitt humör avsevärt. Tio veckor har vi levt i fullständigt kaos. Damm och byggpapp på golven, inga saker är där de borde vara, ingen idé att ställa i ordning någonting eftersom allt är en enda röra. I veckan kommer badrumsinredningen, sägs det. Sedan ska det vara klart. Sägs det.

(Jag inser att detta ger visst hopp om framtiden. När det är klart kanske jag kan börja trivas med tillvaron igen. Det kanske är stöket som är det primära felet.)

Men före kraschlandningen, då flög vi faktiskt, hela familjen. Vädret var strålande, jag ställde till med storrengöring och fick hjälp av barnen med att piska mattor och soffdynor. Några timmar räcker för att få en liten stuga ren och grönsåpedoftande.

Visserligen är det vemodigt att tänka på att sist vi bodde därute - i augusti - var sista helgen före mörkret, den söndagkvällen ringde pappa och hade gjort illa benet, sedan började det. Jag tänkte också på den sista gången han besökte oss därute, det var för ungefär ett år sedan. Först var han trött och sur (bakfull förstår jag nu) och ville inte, men ringde några timmar senare (efter att ha styrkt sig, förstår jag nu) och var glad och snäll och ville komma ut. Efteråt hittade jag massor av blodfläckar på lakanen, han klöste sig blodig redan då.

Men som O uttryckte det: stugans störste fan må vara borta, men familjen har utökats med två till, nämligen katterna. Den korta bilresan uthärdade de med relativt jämnmod, sedan släppte vi ut dem i det som uppenbarligen var paradiset. Det var knappt att de sov på hela helgen, de hade fullt upp med att snoka, nosa, klättra, upptäcka. Vi tyckte oss möta viss förebråelse i deras blickar: har ni det här stället och bor inte här jämt?

Det är tydligen skillnad på landet och staden, även om landet är ett bebyggt sommarstugeområde och staden är en lummig förort.