Man kan inte jämföra bekymmer, tycker jag, du har ju dina problem. Det tokiga är att jag fortsätter att köpa böcker och ändå läser jag bara dessa gamla.
Jag brukar ge mig hän till Öppet arkiv på svt och kolla gamla barnprogram från 70-talet, t ex Den vita stenen. Känns tryggt på nåt vis när det är tungt.
Nu hoppar jag entusiastiskt på Anne-tåget utan att gå in på frågan om besvärligheter, hoppas jag inte verkar hjärtlös! Jag har slukat de första två och är nu halvvägs genom Anne of the Island, för säkert femte gången men för första gången på engelska. De är gratis i eboksformat genom att upphovsrätten nu gått ut. Det är också första gången jag läser dem som medelålders, nog faktiskt första gången som vuxen. Jag har massor att pladdra om dem, återkommer.
Återkomma måste du göra! Jag har läst vissa av dem på svenska, andra på engelska, eftersom min barndom var splittrad mellan dessa språk. AoI läste jag t ex på engelska, och frapperades redan som liten av att den kändes oerhört mycket modernare än de jag läst på svenska. Det är verkligen sant att översättningar åldras snabbare.
När jag nu läst de första två igen (det var kanske några år sedan sist) fascineras jag av att LMM uppenbarligen måste ha haft moderna ideer om uppfostran. Tidigare har jag tyckt att Marilla var sträng mot Anne men det tycker jag verkligen inte längre (är kanske påverkad av umgänget med mina egna små monster!).
OK, en första omgång helt ostrukturerade intryck: 1. Mina två dominerande reflektioner vid omläsningen av första boken, som rimligen är den som jag läst flest gånger – jag torde inte ha tagit mig genom hela serien varje gång jag läst om: 1) så fantastisk inledningen är, själva grundhistorien som boken bygger på och 2) hur jag identifierar mig så med Marilla Cuthbert idag! Det är ju egentligen inte så märkligt, men det kändes lite, hoppla, här satte jag medelåldersstämpeln i pannan på mig själv... Men också insikten om att hon faktiskt inte är ett stelt och strängt monster. (Visst är den stränga mostern i Emily-böckerna värre? Eller är det bara i kontrasten mot den snälla? Jag har inte läst de böckerna lika många gånger, och inte läst om dem nyligen) 2. Mycket mer igenkänning i de olika personligheterna idag. Mitt tonåriga jag hade inte upplevt så många olika sorters människor, jag tyckte nog eventuellt att de var lite märkliga och kunde inte direkt hitta dem i min verklighet. Nu menar jag de mer perifera personerna, han som vägrar att riva sitt ruckliga uthus som förfular byn osv. 3. Översättningen kan jag inte kommentera eftersom jag nu läser de engelska originalen (som är märkligt lättlästa – det är inte många ord jag snubblar på och de utgörs nog i stor utsträckning av gammeldags ord som dunvar och så). Men en liten fundering: när Diana och Anne ska bjuda författarinnan Miss Morgan som de svärmar för på lunch, sockrar de ärtorna i den svenska översättningen? Jag är så övertygad om att det är potatisen de saltar på. Men jag kan minnas fel. (Grejen är att alla gör det för att alla tror att ingen annan kommit ihåg det, med följd att det blir oätligt.). Det är i den andra boken. 4. Moderna uppfostringsmetoder, absolut. Anne bestämmer sig ju för att inte någonsin slå ett barn som lärare. (Fast hon tappar tålamodet en gång, Det visar sig – inte alls orealistiskt – vara nyckeln till respekt hos just den utmanande eleven. Men hon ångrar sig och förebrår sig, till trots. Och inte heller Marilla är rabiat, det ser man tydligt i interaktionerna med tvillingen Dave, han som är Emil i Lönneberga och prostens barnbarn, som hela tiden agerar utifrån sin egen helt självklara logik utan nämnvärd respekt för vad vuxna tycker.
Något jag identifierar mig oerhört starkt med, och alltid har gjort, är kärleken till platsen, till Avonlea, till Prince Edward Island, till Green Gables. Jag känner så för den plats jag har vuxit upp på. Vi är besläktade själar på den fronten, Anne och jag, men nu kan jag inte låta bli att undra om inte Anne faktiskt bidragit en smula till att förstärka de tankarna hos mig? När jag läser avsnittet där Anne lämnar Green Gables för att bege sig till college blir jag väldigt berörd den här gången. Hon beskriver hur hon lämnar den älskade platsen med vetskapen om att den aldrig mer ska vara hennes hem, att hädanefter kommer det att vara annorlunda och det bittra i det. Jag satt på trappan till huset där jag vuxit upp en sensommarkväll någon vecka innan jag skulle börja i Uppsala och grät våldsamt i just den sinnesstämningen. Till det här hör också reflektioner om idyll och idylliserande, men jag får återkomma till dem, hinner inte nu.
Så roligt att diskutera detta, det hade egentligen förtjänat att höjas ur kommentarsfältet. Andra läsare är förstås hjärtligt välkomna att delta!
Inledningen är inget annat än fantastisk, ja. Bara titlarna på de tre inledande kapitlen, tala om dramatisk stegring: Fru Rachel Lynde häpnar. Matthew Cuthbert häpnar. Marilla Cuthbert häpnar.
Lustigt att vi båda har reagerat på samma sätt inför Marilla. Som barn tyckte jag att hon var trist och stel jämfört med den kärleksfulle Matthew. Men som vuxen reagerar jag på hennes tidigt väckta empati med Anne, hon beslutar sig ju snabbt för att behålla henne.
Och som sagt, det är som mor till två Davy/Emil/Anton som jag hyser den största empati för Marilla. Vad göra med en unge som man tror ljuger för en om en försvunnen brosch? Man bestraffar eftersom ens överjag och egna uppfostran driver en att göra så, men ber sedan om ursäkt när det visat sig att man hade fel. (OK just det exemplet var Anne och inte Davy). Marilla skickar något valhänt Davy i säng utan kvällsmat, det är det enda straff hon kan komma på. Författaren blinkar förtroligt åt publiken när hon låter Davy kommentera att han blivit så van vid det och inget sparar Marilla på det heller för går han till sängs utan middag så äter han bara mer till frukost.
Nu ser jag också en feminism som jag inte såg tidigare. Marilla och Matthew reagerar anmärkningsvärt tidigt på Annes studiebegåvning och det är befriande självklart för dem att satsa på hennes utbildning så att hon blir självförsörjande. Och så det som alltid får mig att gråta och särskilt just nu: Annes och Matthews sista samtal där hon önskar att hon varit den pojke de skulle ha haft från början, så att hon kunnat avlasta honom i arbetet. Matthews svar resonerar förstås djupt i mig och har gjort sedan jag först läste det när jag var sju år och längtade efter pappa: "Var det kanske en pojke som vann det fina stipendiet? Ånej, det var allt en flicka. Min egen flicka, som jag är så stolt över."
Vidare då. Personskildringarna är lika fantastiska som naturskildringarna men har dessutom humor. Porträttet av mrs Lynde t ex är lysande, liksom Annes reflektion att fast hon är så genomsnäll så gör väcker hennes beskäftighet en viss upprorsanda.
Jag identifierade mig liksom du starkt med Anne ifråga om natur- och skönhetsdyrkan. Däremot känner jag inte alls så starkt för en specifik plats, inte ens Sommarön tror jag. Men jag känner väl igen mig i andra saker, brådmogenheten, det lillgamla.
Visst är det socker i ärterna även på svenska! Jag har alltid läst de två första böckerna på svenska. De exemplar jag har nu är något moderniserade, orden ämnar, hålla av, etc som jag minns från min barndoms läsning är borta nu.
Så frågan om idyllen. Jag har ju samma kärlek till bygden jag kommer från, men jag måste också förhålla mig till inskränktheterna som råder där. Jag har aldrig varit förmögen att uppbringa entusiasm över lokala festligheter med veteranmopeder och traktorparad. Jag skulle nog föreställa mig att en natur som Annes skulle kollidera mer med den lokala andan än vad som framgår i böckerna. Att det faktum att hon ger sig iväg och studerar och Diana stannar kvar och får allt djupare gropare i de knubbiga kinderna inte alls skulle påverka deras vänskap, det är lite i rosenrödaste laget för mig. Men här är det så intressant att känna författarinnan själv bättre, om man nu kan säga att man gör det efter att ha läst hennes dagböcker. Jag undrar hur mycket hon idylliserade för sin egen skull, för skrivandet var ju hennes tillflykt från en allt annan idyllisk verklighet. ” The great increase of Montgomery's writings in Leaskdale is the result of her need to escape the hardships of real life.[21] Montgomery underwent several periods of depression while trying to cope with the duties of motherhood and church life and with her husband’s attacks of religious melancholia (endogenous major depressive disorder) and deteriorating health: "For a woman who had given the world so much joy, [life] was mostly an unhappy one." For much of her life, writing was her one great solace.[11] Also, during this time, Montgomery was engaged in a series of "acrimonious, expensive, and trying lawsuits with the publisher L.C. Page, that dragged on until she finally won in 1929.” (Wikipedia)
Intressanta reflektioner! Men jag som inte alls delar hembygdskänslan har nog alltid tyckt att det LMM uttrycker är framför allt en stark känsla för naturen och miljön därhemma, inte så mycket människorna och traditionerna. Tvärtom är hon ju mycket skarpögd i sina personporträtt. Jag har tidigare skrivit om relationen mellan Anne och Leslie i Drömslottet, en förvånansvärt uppriktig skildring av avundsjuka.
Jag fortsatte läsa på Wikipedia och trillade så småningom in på denna länk:
Äktenskapet är ju onekligen ett annat område som LMM påtagligt idylliserar. Efter att ha läst om hennes eget liv förstår jag varför hon så inkännande kunnat skriva om Annes vånda inför att gode vännen Gilbert blir kärlekskrank. Att hon sedan inte går in på några närmare detaljer om deras äktenskap får man förstå med tanke på hur hon hade det själv.
Men Anne och Ingleside avslutas med en i mitt tycke ganska realistisk episod. Anne får för sig att Gilbert slutat älska henne, han är så stel och frånvarande. Förklaringen visar sig vara att han förutom att vara utarbetad också varit mycket orolig och upptagen av ett sjukdomsfall.
Har du läst novellsamlingarna Chronicles of Avonlea och Further Chronicles of Avonlea? De är inte dumma alls, går lite på tomgång dock. Här kommer jag in på det som faktiskt irriterar mig med de senare böckerna: Annes mani på matchmaking. Alldeles för många av novellerna men också episoderna de senare romanerna går ut på att få till bröllop mellan olika kontrahenter. Jag kan förstås tänka mig att detta var en eftergift åt förläggare och publik som helt enkelt krävde sådant, men tjatigt blir det.
Jag är ju väldigt förtjust i dagböcker och brev, och de här älskade jag. Framför allt den första volymen, det är som att träffa en lite mer realistisk Anne.
Jag har nog inte läst novellerna mer än en gång, om alls. Jag läser sällan noveller, måste erkännas, köper någon gång en volym av en berömd novellist (Alice Munro senast, dessförrinnan Clarice Lispector) och kommer så långt som man gör på en flygresa. Det är ju långt från Brasilien, så Clarice Lispector hann jag bli färdig med, men från Frankfurt hann jag bara med två Munro-noveller. Min skönlitterära läsning har tippat kraftigt över på flygresor numera - jag har säkert sju-åtta påbörjade böcker som jag köpt på en flygplats och sedan inte läst färdigt hemma!
Jag minns de sista Anne-böckerna som lite trötta. Det var nog författaren på dem också.
Nu är jag kommen så långt som halvvägs in i den fjärde boken, och får omvärdera det här med idealiseringen. Det är verkligen inte det att det inte finns inskränkta människor på den anneienska landsbygden - det kryllar ju av dem. Det är det att hon alltid får till en lösning på det. Det är en släkting till match-makingen, definitivt. Det finns ingen fnurra värd namnet som inte får sin upplösning, och det tycker jag är lite lite tröttsamt.
Haha, håller just på med Drömmens uppfyllelse. (Har ALS.)
SvaraRaderaÅ Paula. Jag beklagar verkligen. Mina problem känns ynkliga i jämförelse. Hoppas Anne kan hjälpa dig för stunden.
RaderaMan kan inte jämföra bekymmer, tycker jag, du har ju dina problem.
RaderaDet tokiga är att jag fortsätter att köpa böcker och ändå läser jag bara dessa gamla.
Jag brukar ge mig hän till Öppet arkiv på svt och kolla gamla barnprogram från 70-talet, t ex Den vita stenen. Känns tryggt på nåt vis när det är tungt.
SvaraRadera/Ulrika
Nu hoppar jag entusiastiskt på Anne-tåget utan att gå in på frågan om besvärligheter, hoppas jag inte verkar hjärtlös! Jag har slukat de första två och är nu halvvägs genom Anne of the Island, för säkert femte gången men för första gången på engelska. De är gratis i eboksformat genom att upphovsrätten nu gått ut. Det är också första gången jag läser dem som medelålders, nog faktiskt första gången som vuxen. Jag har massor att pladdra om dem, återkommer.
SvaraRaderaÅterkomma måste du göra! Jag har läst vissa av dem på svenska, andra på engelska, eftersom min barndom var splittrad mellan dessa språk. AoI läste jag t ex på engelska, och frapperades redan som liten av att den kändes oerhört mycket modernare än de jag läst på svenska. Det är verkligen sant att översättningar åldras snabbare.
RaderaNär jag nu läst de första två igen (det var kanske några år sedan sist) fascineras jag av att LMM uppenbarligen måste ha haft moderna ideer om uppfostran. Tidigare har jag tyckt att Marilla var sträng mot Anne men det tycker jag verkligen inte längre (är kanske påverkad av umgänget med mina egna små monster!).
Menar du Lotta av Merri Vik? Jag läser just nu Mary Stewart.
SvaraRaderaLisa
Just den Lotta!
RaderaOK, en första omgång helt ostrukturerade intryck:
SvaraRadera1. Mina två dominerande reflektioner vid omläsningen av första boken, som rimligen är den som jag läst flest gånger – jag torde inte ha tagit mig genom hela serien varje gång jag läst om: 1) så fantastisk inledningen är, själva grundhistorien som boken bygger på och 2) hur jag identifierar mig så med Marilla Cuthbert idag! Det är ju egentligen inte så märkligt, men det kändes lite, hoppla, här satte jag medelåldersstämpeln i pannan på mig själv... Men också insikten om att hon faktiskt inte är ett stelt och strängt monster. (Visst är den stränga mostern i Emily-böckerna värre? Eller är det bara i kontrasten mot den snälla? Jag har inte läst de böckerna lika många gånger, och inte läst om dem nyligen)
2. Mycket mer igenkänning i de olika personligheterna idag. Mitt tonåriga jag hade inte upplevt så många olika sorters människor, jag tyckte nog eventuellt att de var lite märkliga och kunde inte direkt hitta dem i min verklighet. Nu menar jag de mer perifera personerna, han som vägrar att riva sitt ruckliga uthus som förfular byn osv.
3. Översättningen kan jag inte kommentera eftersom jag nu läser de engelska originalen (som är märkligt lättlästa – det är inte många ord jag snubblar på och de utgörs nog i stor utsträckning av gammeldags ord som dunvar och så). Men en liten fundering: när Diana och Anne ska bjuda författarinnan Miss Morgan som de svärmar för på lunch, sockrar de ärtorna i den svenska översättningen? Jag är så övertygad om att det är potatisen de saltar på. Men jag kan minnas fel. (Grejen är att alla gör det för att alla tror att ingen annan kommit ihåg det, med följd att det blir oätligt.). Det är i den andra boken.
4. Moderna uppfostringsmetoder, absolut. Anne bestämmer sig ju för att inte någonsin slå ett barn som lärare. (Fast hon tappar tålamodet en gång, Det visar sig – inte alls orealistiskt – vara nyckeln till respekt hos just den utmanande eleven. Men hon ångrar sig och förebrår sig, till trots. Och inte heller Marilla är rabiat, det ser man tydligt i interaktionerna med tvillingen Dave, han som är Emil i Lönneberga och prostens barnbarn, som hela tiden agerar utifrån sin egen helt självklara logik utan nämnvärd respekt för vad vuxna tycker.
Något jag identifierar mig oerhört starkt med, och alltid har gjort, är kärleken till platsen, till Avonlea, till Prince Edward Island, till Green Gables. Jag känner så för den plats jag har vuxit upp på. Vi är besläktade själar på den fronten, Anne och jag, men nu kan jag inte låta bli att undra om inte Anne faktiskt bidragit en smula till att förstärka de tankarna hos mig?
SvaraRaderaNär jag läser avsnittet där Anne lämnar Green Gables för att bege sig till college blir jag väldigt berörd den här gången. Hon beskriver hur hon lämnar den älskade platsen med vetskapen om att den aldrig mer ska vara hennes hem, att hädanefter kommer det att vara annorlunda och det bittra i det. Jag satt på trappan till huset där jag vuxit upp en sensommarkväll någon vecka innan jag skulle börja i Uppsala och grät våldsamt i just den sinnesstämningen.
Till det här hör också reflektioner om idyll och idylliserande, men jag får återkomma till dem, hinner inte nu.
Så roligt att diskutera detta, det hade egentligen förtjänat att höjas ur kommentarsfältet. Andra läsare är förstås hjärtligt välkomna att delta!
SvaraRaderaInledningen är inget annat än fantastisk, ja. Bara titlarna på de tre inledande kapitlen, tala om dramatisk stegring: Fru Rachel Lynde häpnar. Matthew Cuthbert häpnar. Marilla Cuthbert häpnar.
Lustigt att vi båda har reagerat på samma sätt inför Marilla. Som barn tyckte jag att hon var trist och stel jämfört med den kärleksfulle Matthew. Men som vuxen reagerar jag på hennes tidigt väckta empati med Anne, hon beslutar sig ju snabbt för att behålla henne.
Och som sagt, det är som mor till två Davy/Emil/Anton som jag hyser den största empati för Marilla. Vad göra med en unge som man tror ljuger för en om en försvunnen brosch? Man bestraffar eftersom ens överjag och egna uppfostran driver en att göra så, men ber sedan om ursäkt när det visat sig att man hade fel. (OK just det exemplet var Anne och inte Davy). Marilla skickar något valhänt Davy i säng utan kvällsmat, det är det enda straff hon kan komma på. Författaren blinkar förtroligt åt publiken när hon låter Davy kommentera att han blivit så van vid det och inget sparar Marilla på det heller för går han till sängs utan middag så äter han bara mer till frukost.
Nu ser jag också en feminism som jag inte såg tidigare. Marilla och Matthew reagerar anmärkningsvärt tidigt på Annes studiebegåvning och det är befriande självklart för dem att satsa på hennes utbildning så att hon blir självförsörjande. Och så det som alltid får mig att gråta och särskilt just nu: Annes och Matthews sista samtal där hon önskar att hon varit den pojke de skulle ha haft från början, så att hon kunnat avlasta honom i arbetet. Matthews svar resonerar förstås djupt i mig och har gjort sedan jag först läste det när jag var sju år och längtade efter pappa: "Var det kanske en pojke som vann det fina stipendiet? Ånej, det var allt en flicka. Min egen flicka, som jag är så stolt över."
Just där fick jag ta en teknisk paus..
SvaraRaderaVidare då. Personskildringarna är lika fantastiska som naturskildringarna men har dessutom humor. Porträttet av mrs Lynde t ex är lysande, liksom Annes reflektion att fast hon är så genomsnäll så gör väcker hennes beskäftighet en viss upprorsanda.
Jag identifierade mig liksom du starkt med Anne ifråga om natur- och skönhetsdyrkan. Däremot känner jag inte alls så starkt för en specifik plats, inte ens Sommarön tror jag. Men jag känner väl igen mig i andra saker, brådmogenheten, det lillgamla.
Visst är det socker i ärterna även på svenska! Jag har alltid läst de två första böckerna på svenska. De exemplar jag har nu är något moderniserade, orden ämnar, hålla av, etc som jag minns från min barndoms läsning är borta nu.
Så frågan om idyllen. Jag har ju samma kärlek till bygden jag kommer från, men jag måste också förhålla mig till inskränktheterna som råder där. Jag har aldrig varit förmögen att uppbringa entusiasm över lokala festligheter med veteranmopeder och traktorparad. Jag skulle nog föreställa mig att en natur som Annes skulle kollidera mer med den lokala andan än vad som framgår i böckerna. Att det faktum att hon ger sig iväg och studerar och Diana stannar kvar och får allt djupare gropare i de knubbiga kinderna inte alls skulle påverka deras vänskap, det är lite i rosenrödaste laget för mig.
SvaraRaderaMen här är det så intressant att känna författarinnan själv bättre, om man nu kan säga att man gör det efter att ha läst hennes dagböcker. Jag undrar hur mycket hon idylliserade för sin egen skull, för skrivandet var ju hennes tillflykt från en allt annan idyllisk verklighet.
” The great increase of Montgomery's writings in Leaskdale is the result of her need to escape the hardships of real life.[21] Montgomery underwent several periods of depression while trying to cope with the duties of motherhood and church life and with her husband’s attacks of religious melancholia (endogenous major depressive disorder) and deteriorating health: "For a woman who had given the world so much joy, [life] was mostly an unhappy one." For much of her life, writing was her one great solace.[11] Also, during this time, Montgomery was engaged in a series of "acrimonious, expensive, and trying lawsuits with the publisher L.C. Page, that dragged on until she finally won in 1929.” (Wikipedia)
Intressanta reflektioner! Men jag som inte alls delar hembygdskänslan har nog alltid tyckt att det LMM uttrycker är framför allt en stark känsla för naturen och miljön därhemma, inte så mycket människorna och traditionerna. Tvärtom är hon ju mycket skarpögd i sina personporträtt. Jag har tidigare skrivit om relationen mellan Anne och Leslie i Drömslottet, en förvånansvärt uppriktig skildring av avundsjuka.
SvaraRaderaJag fortsatte läsa på Wikipedia och trillade så småningom in på denna länk:
http://www.theglobeandmail.com/arts/a-different-anne-and-gilbert/article4290986/
Äktenskapet är ju onekligen ett annat område som LMM påtagligt idylliserar. Efter att ha läst om hennes eget liv förstår jag varför hon så inkännande kunnat skriva om Annes vånda inför att gode vännen Gilbert blir kärlekskrank. Att hon sedan inte går in på några närmare detaljer om deras äktenskap får man förstå med tanke på hur hon hade det själv.
Men Anne och Ingleside avslutas med en i mitt tycke ganska realistisk episod. Anne får för sig att Gilbert slutat älska henne, han är så stel och frånvarande. Förklaringen visar sig vara att han förutom att vara utarbetad också varit mycket orolig och upptagen av ett sjukdomsfall.
Har du läst novellsamlingarna Chronicles of Avonlea och Further Chronicles of Avonlea? De är inte dumma alls, går lite på tomgång dock. Här kommer jag in på det som faktiskt irriterar mig med de senare böckerna: Annes mani på matchmaking. Alldeles för många av novellerna men också episoderna de senare romanerna går ut på att få till bröllop mellan olika kontrahenter. Jag kan förstås tänka mig att detta var en eftergift åt förläggare och publik som helt enkelt krävde sådant, men tjatigt blir det.
Nu måste jag verkligen läsa LMM:s dagböcker.
Jag är ju väldigt förtjust i dagböcker och brev, och de här älskade jag. Framför allt den första volymen, det är som att träffa en lite mer realistisk Anne.
RaderaJag har nog inte läst novellerna mer än en gång, om alls. Jag läser sällan noveller, måste erkännas, köper någon gång en volym av en berömd novellist (Alice Munro senast, dessförrinnan Clarice Lispector) och kommer så långt som man gör på en flygresa. Det är ju långt från Brasilien, så Clarice Lispector hann jag bli färdig med, men från Frankfurt hann jag bara med två Munro-noveller. Min skönlitterära läsning har tippat kraftigt över på flygresor numera - jag har säkert sju-åtta påbörjade böcker som jag köpt på en flygplats och sedan inte läst färdigt hemma!
Jag minns de sista Anne-böckerna som lite trötta. Det var nog författaren på dem också.
Nu är jag kommen så långt som halvvägs in i den fjärde boken, och får omvärdera det här med idealiseringen. Det är verkligen inte det att det inte finns inskränkta människor på den anneienska landsbygden - det kryllar ju av dem. Det är det att hon alltid får till en lösning på det. Det är en släkting till match-makingen, definitivt. Det finns ingen fnurra värd namnet som inte får sin upplösning, och det tycker jag är lite lite tröttsamt.
Radera