Begeistrad

Åh, Berlin. Jag bodde där i två månader (var det verkligen inte mer?) under våren 1998 och blev handlöst förälskad i staden. Under den gångna helgen konstaterade jag att kärleken inte falnat.

Varför trivdes jag så fantastiskt bra då, för sexton år sedan? O var kvar hemma, jag längtade förstås våldsamt efter honom. Jag minns inte hur vi kommunicerade, mobiltelefon hade jag inte. Antagligen mejlade vi, troligen hade jag tillgång till dator via Goethe Institut där jag läste tyska.

Jag älskade att vara student igen, det minns jag. Jag hade jobbat i knappa två år och kände en växande panik. Var det detta jag hade slitit och utbildat mig för? Min själ trängtade efter bildning, jag ville lära mig tyska och kämpade tappert med kvällskurser men insåg att det var lönlöst. Språk lär man sig bäst på plats. Så jag begärde tjänstledigt och for iväg.

Socialt var Berlinvistelsen trevlig men inte mer, jag lärde känna flera sympatiska människor via språkkursen. Tyvärr har jag tappat kontakten med dem alla. Corinne från Frankrike, Clara från Spanien, Charlotte från Danmark, jag undrar vad de gör idag?

(Berlinarna själva är lika ohyfsade som de var då. Tur att man själv är bufflig svensk och inte översocial amerikan, de stackarna måste dö av chock när de konfronteras med äkttysk oartighet.)

Min hyresvärdinna var inte särdeles sympatisk men onekligen en intressant bekantskap. Hon var lärare och bodde i en fantastisk våning i stadsdelen Kreuzberg, där hon alltså hyrde ut rum till studenter. Jag tror att hennes tidigare inneboende var förskrämda små japanskor. Mig var hon ganska missnöjd med. Es ist immer so nass i badrummet när du har duschat, klagade hon. Tror fan det, när det saknas duschdraperi, tänkte jag. Fast jag kurade ihop mig på botten av badkaret, försiktigt bevattnande min lekamen, tänkande att hon skulle bo ihop med min fader badrossen, som jag lär ha kallat honom när jag var liten.

(Jag gjorde så gott jag kunde, torkade alltid golvet med den därför avsedda trasan som hängde på badkarskanten. När jag sa detta, stirrade hon på mig med fasa. Nej, nej, nej! Den är inte avsedd att torka golvet med! Den lägger jag på golvet och kliver på, så att jag inte ska bli kall om fötterna!)

Min hantering av diskbänken fann inte heller nåd. Den skulle avtorkas varje dag, några vattenstänk fick aldrig lämnas, då blev det fläckar. Vidare tittade hon snörpigt på min ansiktskräm från Clinique, du har då dyrbar kosmetika.

Men de sista två veckorna lämnade hon mig faktiskt ensam i lägenheten och åkte själv på semester, så alldeles opålitlig kan hon inte ha tyckt att jag var. Då vågade jag sitta i hennes soffa och låna böcker ur hennes bokhylla. Jag hämnades genom att skriva ett syrligt omdöme när Goethe Institut frågade vad jag tyckt om logiarrangemanget. Är man så noga med diskbänk och badrumsgolv kanske man ska tänka sig för innan man tar inackorderingar.

(Har ni inte fått nog av min hyresvärdinna har jag baktalat henne ytterligare här.)

Kreuzberg var på den tiden ganska ruffigt med en övervägande turkisk befolkning. Gatorna kantades av turkiska bagerier, kebabhak och tobaksaffärer som sålde telefonkort. Jag trivdes rätt så bra men förutom några promenader längs Landwehrkanal var det inte i Kreuzberg jag gjorde mina strövtåg. Jag tog bussen varje dag till Goethe Institut som på den tiden låg mitt emot Checkpoint Charlie. Annars hängde jag mycket på kafeer och museer förstås. Historiska museet var fantastiskt. Ungefär varannan dag anordnades en Spaziergang, promenad med guide i något intressant område, jag gick på nästan allihop. Jag utnyttjade min studentrabatt och såg föreställningar på Berlins alla operahus, bäst minns jag Trollflöjten på Staatsoper på Unter den Linden. Att inte taket lyfte sig när Nattens drottning sjöng sin stora aria. (Jag tror banne mig till och med att jag såg Ingvar Wixell som Rigoletto, först tror jag att minnet spelar mig ett spratt men efter att ha googlat konstaterar jag att det kan vara möjligt.)

Första veckan medförde jag en alldeles egen guide, nämligen pappa. När mina lektioner var slut för dagen väntade han på mig med dagens program färdigt. Idag ska vi titta på Wilhemsstrasse där Tredje rikets alla viktiga byggnader låg. Han pekade ut platsen för Hitlers bunker. Vi reste till Potsdam och det förtjusande slottet Sanssouci, vi åkte till platsen för Wannseekonferensen, där man med förfärande frispråkighet och precision planlade judeutrotningarna. Vi promenerade längs muren, där den legat alltså, och pappa beskrev hur det sett ut senast han var i Berlin, på sjuttiotalet. Vi besökte de gamla judiska kvarteren och den praktfulla synagogan på Oranienburgerstrasse.

Det som fängslar mig med Berlin är nog just detta, den allestädes närvarande historien. Nytt och gammalt sida vid sida i en överväldigande och berusande blandning.

Magin fanns kvar sexton år senare. Det är samma blandning och samma närvaro av historia. Som väntat är staden oerhört förändrad. Kreuzberg var inte alls som jag mindes det, de turkiska familjemödrarna med huvudduk och stor barnaskara har ersatts av tatuerade snorungar med metallskrot i ansiktet. Prenzlauer Berg var smärtsamt hippt och inne på min tid men verkade nu snarast burget och ängsligt medelklassigt, nerlusat av föräldrar med telningar iförda ekologiska kläder och cykelbarnstolar. Och så vidare.

Den här gången avstod vi helt från museer, istället strövade vi. Det är en av mina älsklingssysselsättningar, att promenera i en stad och insupa den. Vi struntade dessutom helt i kvarteren kring Ku'damm och höll oss till Mitte, Prenzlauer Berg och Kreuzberg.

Som sällskap på resan medförde jag Carl-Johan Vallgren i form av boken Berlin på 8 kapitel, en utmärkt och oblygt kultursnorkig reseskildring. Helt i min smak sålunda.

Om det övriga resesällskapet finns det anledning att återkomma, det ska jag göra. Möjligen i form av ett filmmanus. Woody skulle kanske bli intresserad.