Måndag morgon, tidigt, tidigt. Det har nätt och jämnt börjat ljusna. Jag har sovit dåligt under natten, kom hem sent från Berlin, själen släpade tydligen efter och landade först några timmar efter kroppen.
Men nu är det som sagt gryning, och jag väcks av ett par armar som lindas kring min midja och en smeksam röst i mitt öra: Å mamma, är du hemma igen. Äntligen!
Ännu en gång betänker jag det. Att jag skulle älska mina barn, det var jag förberedd på. Att det skulle vara den starkaste kärleken jag känt. Men att jag skulle få så mycket kärlek tillbaka, det hade jag inte alls tänkt på, och det förundrar mig fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar