Vid en röjning på vinden idag hittade jag mina gamla dagböcker och läste den som låg överst i högen. Den var från tiden kring min sextonde födelsedag, då jag nyss börjat gymnasiet.
Det är en underlig blandning, och lika blandade är mina känslor vid läsningen. Å ena sidan vrider jag mig generat över den närmast maniska och barnsliga uppräkningen av födelsedagsönskningar och inhandlade kläder. Språket och tonfallet får mig ofta att rodna, liksom ett par tämligen taffliga skisser av tänkta klädkombinationer. Imorse tittade jag på Sköna söndag, med ett reportage om Gunilla Pontén. Jag kände mig riktigt inspirerad.
Å andra sidan blir jag både imponerad och häpen av att jag läst Fanny av Erica Jong och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Mycket bra, är det lakoniska omdömet. Klassen planerar att se Alien på bio, jag är inte road utan vill hellre se Purpurfärgen, som jag förstås läst.
Vidare kretsar anteckningarna mycket kring det sociala livet i klassen. Bara en månad in på terminen vågar jag inte riktigt tro på det jag ser, ett stort, vänligt och generöst gäng av välartade ungdomar som kommer att ge mig min första erfarenhet av tillhörighet bland jämnåriga. Men ännu kan jag inte vara säker. Gick inte till bamba, för jag hade ingen att gå med. Så var det ofta på högstadiet, men aldrig senare på gymnasiet.
Men på min födelsedag blir jag glatt överraskad då mina klasskamrater ger mig en bukett blommor. Alla var så gulliga och kramade mig och sa grattis. Så har det aldrig varit förr.... Dessutom är det en helt ny erfarenhet att gå i klunga och inte två och två.
För sextonåriga Helga är en ung dam med viss integritet men även klarsynthet. Hon observerar nöjt att de blivande bästisarna A och K varken röker eller dricker. Hon noterar att Anna är kär i Robert: Jag förstår henne. Han är fruktansvärt söt och himla schysst. Inte alls överspänd eller stöddig. Ja, gud vad mycket söta killar det finns. Då borde det väl finnas än - en, hur stavar jag - till mig. Han behöver inte vara sådär speciellt häftig. Han behöver inte vara särskilt snygg (bara lite!). Han behöver inte göra sig till och vara tuff. Han behöver bara vara schysst och gilla mig!!
För att inte tala om beskrivningarna av familjelivet:
Pappa har inte skickat nåt, det verkar som han har glömt det (födelsedagen). Men jag är inte ledsen för det. Jag vet ju att han bryr sig om mig.
Den 6 nov. åker mamma och P (styvfar) till Tunisien och är borta i 14 dar. På tiden att dom gör nåt tillsammans, men det blir tomt utan dom.
Fan, nu har mamma kommit hem och säger att vi ska över till H:s på middag. Uää. Jag känner inte för att gå bort och vara social. Dessutom måste jag gå dit för mamma ska dricka vin, så hon kan inte köra mig. Som om hon inte dricker tillräckligt mycket vin ändå.
Det är en underlig blandning, och lika blandade är mina känslor vid läsningen. Å ena sidan vrider jag mig generat över den närmast maniska och barnsliga uppräkningen av födelsedagsönskningar och inhandlade kläder. Språket och tonfallet får mig ofta att rodna, liksom ett par tämligen taffliga skisser av tänkta klädkombinationer. Imorse tittade jag på Sköna söndag, med ett reportage om Gunilla Pontén. Jag kände mig riktigt inspirerad.
Å andra sidan blir jag både imponerad och häpen av att jag läst Fanny av Erica Jong och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Mycket bra, är det lakoniska omdömet. Klassen planerar att se Alien på bio, jag är inte road utan vill hellre se Purpurfärgen, som jag förstås läst.
Vidare kretsar anteckningarna mycket kring det sociala livet i klassen. Bara en månad in på terminen vågar jag inte riktigt tro på det jag ser, ett stort, vänligt och generöst gäng av välartade ungdomar som kommer att ge mig min första erfarenhet av tillhörighet bland jämnåriga. Men ännu kan jag inte vara säker. Gick inte till bamba, för jag hade ingen att gå med. Så var det ofta på högstadiet, men aldrig senare på gymnasiet.
Men på min födelsedag blir jag glatt överraskad då mina klasskamrater ger mig en bukett blommor. Alla var så gulliga och kramade mig och sa grattis. Så har det aldrig varit förr.... Dessutom är det en helt ny erfarenhet att gå i klunga och inte två och två.
För sextonåriga Helga är en ung dam med viss integritet men även klarsynthet. Hon observerar nöjt att de blivande bästisarna A och K varken röker eller dricker. Hon noterar att Anna är kär i Robert: Jag förstår henne. Han är fruktansvärt söt och himla schysst. Inte alls överspänd eller stöddig. Ja, gud vad mycket söta killar det finns. Då borde det väl finnas än - en, hur stavar jag - till mig. Han behöver inte vara sådär speciellt häftig. Han behöver inte vara särskilt snygg (bara lite!). Han behöver inte göra sig till och vara tuff. Han behöver bara vara schysst och gilla mig!!
För att inte tala om beskrivningarna av familjelivet:
Pappa har inte skickat nåt, det verkar som han har glömt det (födelsedagen). Men jag är inte ledsen för det. Jag vet ju att han bryr sig om mig.
Den 6 nov. åker mamma och P (styvfar) till Tunisien och är borta i 14 dar. På tiden att dom gör nåt tillsammans, men det blir tomt utan dom.
Fan, nu har mamma kommit hem och säger att vi ska över till H:s på middag. Uää. Jag känner inte för att gå bort och vara social. Dessutom måste jag gå dit för mamma ska dricka vin, så hon kan inte köra mig. Som om hon inte dricker tillräckligt mycket vin ändå.
Tack för att du delade med dig av detta.
SvaraRaderaJag vet inte om Bang, den stora stilisten, själv vred sig över det hon skrivit i tonåren. Men du har i alla händelser inte mer anledning än hon hade. Man är väl sådan som tonåring, om man inte är värre.
Så där skönt var det också för mig att börja gymnasiet. Det är väl då det börjar bli folk av folk.
Carin Götblad sa i radions uppesittarkväll att hon brukade berätta för barn hon mötte i svåra situationer att det är så mycket lättare att vara vuxen. Det behöver inte vara så komplicerade situationer som den en polis stöter på för att det ska vara så förbannat sant.
Gott nytt år!
Det där låter som jag! Jag hade ett betydligt barnsligare förhållande till mina föräldrar, kanske för att de fortfarande lever ihop och för att jag aldrig behövt ta ansvar för dem, men i övrigt så ville jag så förtvivlat gärna vara vuxen och var så lycklig över att ha goda vänner i gymnasiet efter allt det sociala spelet i högstadiet, det där spelet som ingen behärskade. Fast jag var mer insnöad på film än på litteratur, men jag såg rätt bra film. Inte mycket annat man kan göra när man är 16 och inte ens kommer in på café.
SvaraRaderaJag tycker om 16-års-Helga!
SvaraRadera