Bröllopsminnen

Suziluz resonerar mycket intressant om äktenskap och bröllop. Hennes text väcker en förskräcklig massa tankar och minnen hos mig, som nog inte går att avhandla i ett enda inlägg.

Minnena först, då.

Vi gifte oss i september 1998. Vi var då 28 och 31 år gamla och hade varit ett par i sex år. Det var självklart för oss att gifta oss. Vi ville visa varandra och världen att vi hörde ihop, och dessutom ville vi ställa till med ett rejält kalas. Det senare hade vi god träning i. Året innan hade O fyllt trettio, vilket firades med stor fest. Varje år brukade vi bjuda på fest strax före jul, midvinterblot kallade vi det på skoj. Anledningen till att O och jag träffades var faktiskt vårt gemensamma intresse för fester och ointresse för studier, vi var nämligen med i sexmästeriet (festfixarkommittén) på Chalmers.

Hophörigheten är också värd några ord. Ja, så var det. Vi hade haft varsin relation med andra när vi träffades. Min var kort och dödsdömd från början. Trots stark attraktion var vi så himla olika. O:s var seriösare, de var ihop i tre år. Men även de var mycket olika. Redan första veckan efter att vi träffats sa O att det som kändes bäst var att han upplevde att han visade sig som han verkligen var för mig, och att jag accepterade honom. Det förblir en av hörnstenarna i vår relation. Vi ser varann, och vi kommunicerar. Mycket tidigt kände vi att vi hittat rätt.

O visade en självklarhet och trygghet som jag inte var riktigt van vid. Hans föräldrar träffades som unga och var tillsammans tills svärfar dog. O är lik sin pappa, men svärfar var än mer kategorisk, trygg och självklar. Svärmor berättade om en gång då de väckts av ett telefonsamtal mitt i natten, svärfar svarade, muttrade något och smällde ner luren. På svärmors oroliga fråga svarade han "äsch, det var någon dårfink som påstod att du skulle vara otrogen", la sig ner och somnade om. För honom var det fullkomligt självklart att det inte var sant (det var det ju inte heller, det var en busringning), det behövdes inte ens frågas. Han var stabil och orubblig.

Så. Bröllop alltså, det var självklart. Ingen av oss kommer dock ihåg vem det var som först började prata bröllop, ingen av oss har friat till den andre så där som folk gör på film. Vi förlovade oss på hösten året innan, men jag vill minnas att bröllopet inte var bestämt då, det bestämde vi senare. Jag pluggade i Berlin på våren, så själva planeringen torde inte ha kommit igång förrän tidigast i maj. Dagarna före bröllopet minns jag som oerhört stressiga. Ändå hade vi lejt ut det mesta, maten var catering, klänningen syddes av sömmerska, blommorna beställdes hos florist.

Det blev precis så som vi ville ha det, länge tänkte jag att det var perfekt. Men hade jag gift mig idag (vilket i sig är en omöjlig tanke) hade jag velat ha det annorlunda, i mindre format, mer uppsluppet, mindre högtidligt, mer ärligt. O hade frack och jag hade lång vit klänning och krona och fin brudbukett. Jag hade aldrig orkat iscensätta sådan teater idag, men då var det viktigt.

(Varför var det viktigt? När jag tänker efter ser jag att det delvis handlade om att uppfylla en del förväntningar från släktingar som nu är borta. Farmor, morfar. Men teatern var för min egen skull också. Jag ville visa upp mig och min kärlek. Se här, jag är lycklig och lyckad.)

(Det blev dyrt. Men vi tjänade ganska bra, särskilt jag. Mamma, pappa, styvfar och O:s föräldrar bidrog med ganska mycket, ungefär hälften vill jag minnas. Idag hade jag inte bett om ekonomiskt stöd från föräldrarna, det känns som ett passerat stadium.)

Vi gifte oss borgerligt vilket var fullkomligt självklart för oss båda. Men det medförde vissa problem, vi hade svårt att hitta både lokal och officiant. Festlokalen var klar och självskriven, en vackert belägen anläggning (med bra mat!) en bit utanför Göteborg, där de gäster som ville kunde övernatta. Men där fanns ingen bra vigsellokal. Ute, då? Jag vägrade, detta var ett stressmoment jag inte ville ha. Vart skulle åttio gäster ta vägen om det regnade, något man inte vet förrän i sista stund?

Officiant var lika bökigt det. Jag minns att jag i desperation frågade O om vi skulle kapitulera och gifta oss i kyrkan och försöka hitta en vettig präst som kunde tona ner det religiösa inslaget. Absolut inte, sade O bestämt. Och jag höll förstås med innerst inne.

Till slut hittade vi ett folkpartistiskt kommunalråd, en klok och vänlig kvinna. Hon bar en grön fotsid dräkt och en tung halskedja med kommunens stadsvapen på, och hon talade fint och lagom långt till oss. Jag minns att jag bad henne citera Maria Wine, det där om den vardagliga kärleken och lingonsyltens röda glädje. En av mina då bästa vänner sjöng O mio babbino caro. Hon hade just skilt sig med buller och bång, vi tappade sedermera kontakten. Ack ja, livet.

Men min allra bästa och äldsta vän, hon kramade mig med strömmande tårar. Än idag säger hon att hon aldrig sett något så fint. Två människor som lovar att försöka älska varandra, rakt upp och ner, varken mer eller mindre.

(Vi hade långt gångna planer på att hålla korta tal till varann vid vigseln, ge personliga löften. Men kvällen innan bestämde vi att helt enkelt ge fan i det. Orka, liksom. Även här var vi överens.)

(Den ende som inte var helt nöjd var min varmt religiöse morfar, som jag älskade men inte alltid förstod mig på - och vice versa. Han höll ett kort tal vid middagen där han menade att nu kunde han inte avhålla sig, nu skulle det sägas så att det blev sagt: Gud välsigne er!)

Jag minns värmen som strömmade emot mig under middagen, jag minns känslan av att sitta i högsätet och veta att alla dessa människor är här ikväll för vår skull, för att fira oss. Jag ville frysa ögonblicket och hålla kvar den kärleken och välviljan. Lite grann gjorde vi det också eftersom de flesta gäster sov över och åt frukost med oss nästa dag.

För det var ett roligt kalas, ett av de roligaste jag varit på. Människor kom från när och fjärran för att fira oss. O:s amerikanska värdfamilj från high school, som tagit emot också mig under en USA-sommar. Pappas ryska exfru (ja! Ni läste rätt. En alldeles egen historia som jag ska berätta någon gång.) O:s förra flickvän med make, mina bästa kompisar från gymnasiet. Alla släktingar, många vänner. Åttio personer vill jag minnas att det var. Vi hade kallt räknat med att tio procent skulle ha förhinder och tacka nej, men det var bara ett fåtal som inte kom, det var nätt och jämnt att alla fick plats.

Vårt bröllop var kulmen på en lätt och rolig tid i livet. Vi var unga men vuxna, vi hade bra jobb och trevlig bostad och många vänner. Inget gnissel någonstans. Svärmorsproblem? Icke. Mamma kallade O för Fyndet för att han var så snäll och tjänstvillig. Vad han tyckte om henne var det ingen som frågade, inte ens han själv. Framtiden låg utstakad, trodde vi. Några år senare var det mesta förändrat. O:s jobb hade tagit ut sin rätt, han orkade inte med det längre, mitt jobb var heller ingen höjdare, och de barn åtminstone jag ville ha lät som bekant vänta på sig.

När jag ser tillbaka på den jag var då känner jag en viss ömhet. Lilla vän, du var så barnslig. Teatern, uppvisningen, viljan att duga, att leverera. Tur att du inte visste vad som väntade. Jag hade en så tydlig bild av hur jag önskade mig livet och äktenskapet. Jag ville ha barn, jag ville leva jämställt med O. Jag trodde inte att det skulle bli några större problem med någondera. Det faktum att jag redan tjänade avsevärt mer än O skulle inte påverka, trodde ingen av oss.

Men jag ser också en ärlighet som fanns redan då, hos mig och mellan oss, och då blir jag glad.

Idag vet vi så väldigt mycket mer om oss själva och varann.