Meh

På väg hem från jobbet är jag redan på dåligt humör, för jag är trött. Blir ännu grinigare av att lyssna på radion. För helvete, sluta tjata om alla jävla sommarpratare! Finns det ingen gräns för hur stor uppmärksamhet man kan ge åt en icke-fråga?

Så påannonseras Ekonyheterna och jag suckar lättat, slut på bluddret. Men nyheterna gör mig också arg, och uppgiven.

Folkpartiet har sjunkit till under fem procent, den sämsta mätningen på många år. Samtidigt ökar Sverigedemokraterna med två procentenheter till fjorton procent.

Jag förstår verkligen inte. Jag håller sannerligen inte med Folkpartiet i alla frågor, särskilt inte om skolan som ju är deras paradgren, tycker de själva. (Å andra sidan tycker jag att alla andra partier har ungefär lika dumma och kortsiktiga förslag när det gäller skolan.) Men ideologiskt finns det inget annat som stämmer så väl överens med min uppfattning om hur samhället bör organiseras. Socialliberalism, att tro på individens frihet och egen inneboende styrka, men att ändå värna samhällets svagaste grupper.

Fast i sakfrågor håller jag sällan med dem, det är därför som sådana där valkompasser brukar peka alldeles åt skogen. Jag blir allt ifrån kristdemokrat till vänsterpartist, och det är partier jag aldrig ens skulle överväga att rösta på, främst av ideologiska skäl. Nato har ju länge varit en folkpartistisk hjärtefråga, där har jag en högst ljum och okunnig uppfattning. Njaee, ska vi inte hålla oss till den gamla hederliga neutraliteten som tjänat oss väl? Fast å andra sidan, ju mer jag lär mig om historia och ju mer jag ser av omvärlden (Putin) desto mer tveksam blir jag. Och ska man hårddra det, vad tycker jag egentligen? Ska man modigt ta ställning och bekänna färg: så här tycker vi, den här sidan är vår, eller ska man krångla och trassla och spela under täcket? Eller kan man ens resonera i sådana termer? Herregud, hur fan ska jag kunna säga om vi ska gå med i Nato eller ej, vad är det för jävla fråga?

Jag tror också att partiets litenhet ligger dem i fatet. De uppfattas som bleka, dåligt profilerade, utom i vissa frågor där de gör mer eller mindre knasiga utspel. De som röstar på dem är väl sådana som jag, en hård inre kärna som håller fast av ideologiska skäl. Vore de större och hade mer att säga till om skulle de bli ännu större, det gäller förstås alla partier. Själv skulle jag helst se att landet styrdes av Fp och S tillsammans, kanske med en smula Mp inblandat, men fjärran från Kd och V. Men då krävs en ganska radikal omritning av kartan.

Och SD då? Den representant som intervjuades menade att deras ökade stöd bland annat beror på alla tiggare samt förstås att folk uppfattar asylpolitiken som orättvis, varför ska vi ta emot alla, och så vidare.

Förmodligen har han rätt. Men det övergår mitt förstånd hur man kan bli så provocerad av tiggare att man vänder sig till SD, ett parti som markant skiljer sig från alla andra. Ett parti med en solkig historia som de aldrig lyckas tvätta bort, eftersom den skenheliga nolltoleransen mot rasism inte är mer än tunn fernissa. De försäger sig gång på gång.

Jag läste en bok för ett tag sedan som på ett intressant sätt diskuterade migrations- och flyktingpolitik. Jag fäste mig särskilt vid en utsaga: att svenskar inte är rasister. Att inte vilja dela med sig av vår välfärd, att inte vilja acceptera sänkningar av den egna levnadsstandarden för att andra, svårt drabbade av krig och nöd ska få det bättre, det är möjligen ogint. Men rasistiskt är det inte.

Jag har gått och tänkt på det där ett tag. Och tänk, jag håller inte alls med. Jag tycker faktiskt att det är just rasistiskt, eller främlingsfientligt, eller oanständigt eller helt enkelt jävligt dumt och fel på alla sätt.

För vi är alla människor, och var på jorden vi är födda eller i vilken tidsålder är inget vi själva har valt eller förtjänat. Ändå är det de starkast definierande faktorerna för hur våra liv ska bli. Därför åligger det oss som har dragit vinstlotterna att underlätta för våra medmänniskor som inte har det. Vi som har det bra borde vara mer generösa än andra. Vi som haft det bra länge, borde vara mer generösa. Vi som gått relativt oskadade genom världskrig (apropå neutralitet) och ekonomiska kriser borde fantamig öppna både hjärtan och plånböcker.

Aldrig någonsin kan jag acceptera tanken att ens födelseplats eller genetiska uppsättning ska vara det som ger en förstfödslorätt till möjligheten att skapa sig ett drägligt liv, eller möjligheten att söka skydd undan grymheter.