Idag för trettio år sedan

Idag för trettio år sedan satt jag på ett tåg som stod vid perrongen i Katrineholm. Jag hade varit hos pappa i Stockholm över allhelgonahelgen (höstlov hade vi inte på den tiden) och skulle nu hem till mamma och styvfar i Göteborg. Och till en ny liten person. Dagen innan hade min lillasyster kommit till världen.

Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.

Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.

Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?

På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.

De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)

En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.

Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.