Himmel! Mina juveler!

(Titeln är ett citat, förstås. Från en av mina litterära favoritpersonligheter.)

Vi hade en förtroendekris i helgahushållet förra veckan. O städade ur pojkarnas ryggsäckar, och gjorde därvid ett fynd som han utan ett ord överlämnade till mig. Två armband, det ena i guld, det andra i silver. Ganska värdefulla alltså.

Jag drog mig till minnes att jag för ett tag sedan - kanske i samband med tjuvbeskyllningarna? - av någon anledning misstänkt att Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag minns inte varför, om det stod öppet eller om jag sett honom där. Jag frågade, och han nekade, och jag släppte ämnet.

Dock inte nu. Jag stegade upp för trappan med långa arga steg, och la armbanden framför Q där han satt på golvet framför TV:n. Han blickade upp mot mig och sa ett tyst förlåt. Jag satte mig ner och förklarade för honom att jag fått guldarmbandet när min mormor dog, att jag tänkte på henne när jag såg det, och att jag köpt silverarmbandet i present till mig själv när jag var ung och just hade träffat pappa och bodde i Spanien. Vidare att jag gärna visar honom mina smycken om han ber om det, jag förstår lockelsen, men att han faktiskt inte får rota i dem på egen hand, för de är mina. Mina finsaker.

Så långt allt väl. Q tycktes begripa det jag sa, kanske för att det var i jag-form och autentiskt och känsloladdat i bästa Jesper Juul-stil. Men sedan kom vi på kollisionskurs. Jag ville förstås veta varför han tagit armbanden, vad han tänkt göra med dem, och om han tagit något annat, och fler praktiska, logiska vuxenfrågor.

Men Q teg. Teg och snodde runt, och himlade med ögonen, och muttrade "vet inte". Ju mer jag frågade, desto mer konstrade han, och jag blev allt argare. Ju argare jag blev, desto mindre intresserad blev han av att fortsätta diskussionen. Förstås.

Det tog mig nästan hela dagen att lugna ner mig. Inte blev det bättre av att jag upptäckte att jag saknade en ring. (Ironiskt nog en ring som jag fått av mamma. Den var försvunnen i många år, då jag själv knyckt den av henne och petat ner den i soffan. Ringen återfanns när soffan kläddes om.)

Jag skämdes över min egen reaktion, och kunde inte riktigt bena ut vad som var vad. Kränkt av att Q rotar bland mina grejer? Nja. Orolig för att han kunde haft bort dem? Orolig för att han kanske tagit något mer? Orolig för att han är förtappad och förhärdad?

Nej, inte det senare i alla fall. Jag kunde till och med skratta åt min pappas förundrade kommentar: han kan väl inte ha tänkt sälja dem ändå. Nej, knappast. Jag kan inte se femårige Q stega upp på förortstorget för att försöka byta till sig godis mot armband.

Nej, det som störde mig mest var nog känslan av förlorad kontroll. Vad är sant och inte. Förlorad kontroll också över mig själv och mina känslor. Min unge lyckas träffa mig i veka livet där ingen annan kommer åt.

Nu står smyckeskrinet på en hylla i garderoben ett tag. Det känns lugnast så. Häromdagen la Q huvudet mot min arm, och sa spontant och ofrågad att han bara tagit de två armbanden ("guld och silver"), inget annat.

Jag har lånat Jesper Juuls senaste bok och är ikväll alldeles för trött för att läsa mer än ett par sidor. Men där hittar jag följande citat:

Det som avgör om förhållandet håller är om det upplevs som meningsfullt..... Att det är meningsfullt betyder inte ständig harmoni eller lycka. Att ett förhållande är meningsfullt betyder att det är berikande i den meningen att det utmanar dig att utvecklas som människa och medmänniska. Dessa utmaningar kommer för det mesta som en överraskning för oss, och vi gillar dem inget vidare när de dyker upp. Så är det i alla kärleksförhållanden, även i de kärleksfulla relationer vi har till barn och ungdomar.