Beröm och storm

Mitt jobb är ömsom vin, ömsom vatten.

Vin i min närmaste omgivning där allt funkar helt fenomenalt. Projektet rullar på och kräver precis lagom mycket av mig. Jag petar lite här, puffar lite där, rättar till, håller igen, driver på. En stor leverans är snart fullbordad och kunden är överlycklig. Medarbetarna är trötta men nöjda.

Min chef var med på ett av mina veckomöten nyligen. Efteråt vände sig en av de äldre medarbetarna till henne och sa: Den mest avgörande faktorn för hur det går i ett projekt är om man har en stark och professionell projektledning, så som vi har fått i Helga. Har man bara det klarar man det mesta.

Hörde du vilket fint beröm du fick, sa chefen till mig i bilen efteråt. Såg du hur alla nickade och höll med. Bättre beröm än så får man inte, så sträck på dig!

Jag sträcker på mig, och gläds. Men är samtidigt också orolig. För några led bort stormar det som fan. Skitsnack och intriger, panik och stress. Och det verkar som att jag kommer att mista en trogen allierad.

Själv sitter jag i båten, än så länge. Men suckar och konstaterar att aldrig kan man slappna av riktigt.