Helgas blandatband

En av de finaste kärleksgåvor jag fått är ett blandatband, som O spelade in åt mig när jag läste spanska i Salamanca under ett halvår. Att jag inte längtade ihjäl mig.

Tack vare Spotify och Youtube är det nu hur enkelt som helst att sätta ihop det ultimata blandatbandet. Detta är kanske bara intressant för mig själv, men vafan. Det är ju min blogg. Here goes, mitt liv i 28 Spotifylåtar och/eller 14 Youtubeklipp:

Nationalteatern får av uppenbara skäl representera den del av min barndom som tillbringades i 70-talets Göteborg. Yllesången från Kåldolmar & kalsipper, om flickan Ylle och gubben i korgen (Bäääääär mej!) som kämpar mot de elaka kungarna från Västerlandet. Ylle på er yllihop! Jag längtar tills Q är så stor att vi kan spela denna tillsammans.

Hasse och Tage tillhör förstås också min barndom. Ett glas öl beskriver ett vemod som jag tycker är rätt typiskt för svenskt sexti- och sjuttiotal. Fast det på många sätt var obefogat jämfört med hur världen ser ut idag. Eller? På Youtube får man dessutom se Hasse dricka sin (sitt?) öl.



När jag var sju år flyttade vi till USA. På annat ställe har jag berättat om min initierade kompis som guidade mig i musikdjungeln. Jag minns så väl hur hon berättade den historia som texten till On the Radio utgör. Dessutom är melodin i versen rätt vacker.



I samma inlägg skrev jag om If It Wasn't for the Nights. Så här låter den, om någon undrar. Som den riktiga Abbanörd jag är tycker jag att den aldrig släppta Just Like That är en av deras bästa låtar. Den finns i lite olika versioner, den här i långsamt tempo och inte bara refräng tycker jag är finast. Någon annan nörd har totat ihop den med videon till en helt annan låt. Men Agnetha är ju alltid söt att titta på.



Så återvände vi till Sverige och jag började på mellanstadiet och fortsatte att lyssna på Abba. Jag tror faktiskt det dröjde några år innan jag upptäckte annan musik. Min kusin var (på flera områden) mer avancerad än jag, hon gillade både Gyllene Tider och Noice. Ganska nyligen har jag lyssnat igenom gamla Noicelåtar och förvånats över hur pass bra de är. Rosa ljus är en rätt kul och originell låt, faktiskt.

Så, någon gång sisådär på våren 1985 läste jag en artikel om Billie Holiday i Vecko-Revyn. Så som hennes röst beskrevs kunde man inte bli annat än nyfiken. Jag lyssnade, och blev gruvligt besviken. Än idag håller jag inte med om det jag läste. Men fantastisk är hon, om ganska svårtillgänglig. Jag har aldrig gillat hennes senare inspelningar där tempot saktats ner och rösten är hes, jag föredrar de skruttiga och stompiga låtar från 30- och 40-tal där hon är en av flera solister. Helst ska Lester Young vara med på tenorsax, vilket han är i de här inspelningarna. Lyssna på hur han tröstar henne med sin milda varma ton i I'll Never Be the Same, eller hur han först spelar melodin i Mean to Me. Det är så den går, när hon kommer in improviserar hon den nästan till oigenkännlighet.

Den berömda filmen med Fine and Mellow är gjord endast två år före Billies död. Detta är långt ifrån min favorit, men att se Billies ansikte när hon lyssnar på sina medspelare uppväger mycket. (Lester Youngs solo börjar vid 2:00)



Nästan samtidigt med Billie kom Ella in i mitt liv. Underbara, ljuvliga Ella. Helst ska hon avnjutas i hörlurar så man hör hur perfekt varje ton, varje fras är. Som i Solitude till exempel. Ingen scat singing, inget härmande av Louis Armstrong eller Marilyn Monroe (vilket hon gjorde väldigt bra). Bara ren naken Ella.

Sedan My Melancholy Baby. Här hör vi en ung Ella, inte tjugo år fyllda, fräsch och charmfull. Så hoppar vi dryga tjugo år och hamnar i mitten av femtitalet, Ella står på höjden av sin karriär. Stardust är en svår och vacker melodi, och som hon sjunger den! Något annat ideal behöver man egentligen inte ha.

Klippet från Youtube, där hon sjunger Mack the Knife, represententerar egentligen inte den sida jag gillar bäst hos Ella. Men det visar henne i hennes krafts (oh yes) dagar och det visar två saker med all önskvärd tydlighet: hur roligt hon tycktes ha, alltid, och hur lätt hon får det att låta, det som egentligen är rätt svårt.



Det var ganska många år som jag var helt begravd i forntida musik. Jag minns att jag rev ner skrattsalvor i klassen då jag råkade säga att jag inte visste hur Snabbköpskassörskan lät. Jag levde i det förgångna, i sällskap med jazzens och operans storheter.

Opera, ja. Det höll jag ju nästan på att glömma. Musikundervisningen på min skola var erbarmligt dålig, men en sak åstadkom den, den väckte mitt intresse för klassisk musik. Via Mozarts 21 pianokonsert (Elvira Madigan, har ni glömt hur den låter är det bara att slå på TV2 någon gång mitt på dagen, den spelas alltid till testbilden) kom jag in på opera.

Vilken är min älsklingsopera? Det finns ju så många. Mozart är alltid underbar, så också hans operor. Och Bizet, Carmen står i en klass för sig. Vilken musik, vilken story med många bottnar! När jag i tonåren hörde Plácido Domingo sjunga Blomsterarian hörde jag en ledsen man sjunga om olycklig kärlek. Kvinnan har makten, mannen är offret. När jag i vuxen ålder såg en föreställning av Carmen drabbade insikten mig: det handlar ju för fan om kvinnovåld. Han kan inte dominera och styra och behålla sin kvinna, så han dödar henne. Men nog är han också ett offer. Idag när jag lyssnar på Blomsterarian hör jag ödestemat som förebådar det som ska ske. En dödsdömd relation, en relation på helt olika villkor.

Detta klipp kommer från den tidigare omtalade filmen Carmen från Khayelitsha och visar slutscenen. Carmen hotas av sin förre man men vägrar underkasta sig, och det blir hennes död.



Min favoritkompositör är ändå Verdi. Hans operor är roliga att lyssna på rakt igenom, det händer alltid något intressant i musiken. Framför allt är han mästare på att beskriva känslor i musik.

Kvartetten i Rigoletto - Bella figlia dell'amore - är med rätta berömd. Fyra stämmor, fyra känslolägen. Tenoren är full och kåt, alten skälmsk och kanske också lite kåt men försöker besinna sig. Sopranen är öppet förtvivlad över tenorens skändliga svek, hennes far basen är sorgsen över dotterns desperation men kan inte låta bli att mästra: vad var det jag sa. Allt sammanflätas i perfekt symmetri.

Detta klipp balanserar på komikens rand. Stäng ögonen och konstatera att just såhär ska det låta. Kisa med ena ögat och acceptera kanske Pavarotti som vivör, men Gruberova som övergödd oskuld är svårare att smälta. Vår egen Ingvar Wixell är väl inte helt visuellt lyckad han heller. När kvartetten är över efter drygt fyra minuter kan man gott stänga av. Operafilm är svårt!



Nej, min älsklingsopera är nog ändå La Traviata. Kärlek som kan göra så ont. Violetta fattar det heroiska beslutet att lämna sin älskade Alfredo (ja, riktiga operanamn!) för hans eget bästa. Hon är prostituerad, äldre än han och dessutom dödssjuk. Han är värd något bättre. Hon har gråtande skrivit ett avskedsbrev, och överraskats av den intet ont anande Alfredo. Spänningen stiger - vilket hörs i orkestern - tills Violetta tappar koncepterna. Alfredo tror att det är ett farväl för stunden, men vi i publiken vet och hör, hennes förtvivlade utbrott sveper upp till ljuvliga höjder: Älska mig alltid, älska mig så som jag älskar dig.

Klippet kommer från Zefirellis fantastiska film med Teresa Stratas och Plácido Domingo i rollerna. Det går att göra riktigt bra operafilm!



Aldrig kommer jag att beröras och gripas av musik som jag gjorde då, åren mellan femton och tjugo. Eller har jag kvar förmågan någonstans, kanske är det tiden som saknas? Tid för koncentration och kontemplation.

I gymnasiet började jag kliva ut ur min egen värld. Jag fick vänner, riktiga sådana. Sista terminen minns jag som en virvel av fester. Ska vi gå hem till dig gör mig fortfarande lätt knäsvag. Inte för någon persons skull, de minnena är sedan länge borta. Nej, jag minns en gata i Majorna i vårnattsljus och doften av regnvåta syrener.

Sedan hamnade jag mitt på prärien i mellanvästern. En märklig miljö. Blott tusen studenter, ändå fanns det en radiostation, en tidning, två körer, klubbar för varje upptänkligt intresse, möjlighet att utöva vilken sport man ville. Akademiskt var detta det mest utvecklande i mitt liv. Jag läste en fantastisk helårskurs som hette Western Civilization och som omfattade historia, litteraturhistoria och filosofi. Någon kursbok fanns inte. Vi började med Thukydides och avslutade med Marx och Hitler. De egna verken, alltså.

Lika gränsöverskridande och stimulerande för intellektet, lika kvävande var det socialt. Tillsammans med två svenska väninnor försmäktade jag utan snus, dock med vodka. Våra hårdsminkade suite-mates (F:s rumskompis tog en timme varje morgon på sig att lägga mejken. I kid you not.) förfasade sig över att vi drack ren sprit. Men själva puffade de ganska mycket gräs, vilket vi aldrig vågade oss på.

På den sunkiga heltäckningsmattan i F:s rum diggade vi Holly Johnson och delade hans förakt för ytliga amerikaner. När vodkan börjat verka övergick vi till Ratata. F längtade efter pojkvännen hemma i Sverige, A och jag drömde om den stora kärleken som vi ännu inte känt. Fanns det månne någon för oss att höra ihop med?

I efterhand har jag funderat en del över den märkliga kulturkrocken. Svenskar och amerikaner är inte så lika som vi tror. Särskilt inte i nittonårsåldern. Jag kom betydligt bättre överens med utbytesstudenterna från Pakistan respektive Jamaica. Hemlängtan förenade oss, förstås. Och jag tror att hade jag stannat längre än ett år (och tillbringat mindre tid med att tråna till Mauro Scocco) hade jag hittat själsfränder också bland amrisarna.

Hem kom jag till slut, och började på Chalmers. En långt mindre kreativ och stimulerande miljö. Men karlar och fester fanns det gott om. Första året vill jag minnas att jag tog 30 poäng, andra året blev det bara 15. Livet var en fest. För första gången någonsin var jag inte duktig, utan släppte taget ganska rejält. Faith var min förfestmusik.

Roligt hade jag, men ångest och dysterhet låg alltid på lur, särskilt på grå tisdagseftermiddagar.

Så träffade jag O i dimmorna. Han pluggade om möjligt ännu mindre än jag, så kanske var det inte konstigt att vi träffade på varann. Jag minns faktiskt första gången jag såg honom. Det berättar jag om någon annan gång. Vår låt är Smells Like Teen Spirit. Det är sant. Båda gillar vi den, och den spelades konstant under den vår vi blev ihop.

Sedan skärpte jag till mig och började plugga, begravde mig i matte och teknik. En del musikaliska upptäckter gjorde jag väl ändå. Men jag minns ingen särskild musik från den här tiden.

Till min egen förvåning blev jag ingenjör och fick jobb som konstruktör på ett stort svenskt företag. Ett och ett halvt år härdade jag ut. Sedan tog jag tjänstledigt i två månader och reste till Berlin för att läsa tyska. Berlin var en omedelbar förälskelse. Mitt intresse för historia och kultur fick fritt utlopp. Om Marlene och tiden i Berlin har jag skrivit här.



När jag kom hem från Berlin var det till ett nytt och mycket roligare jobb. Tyskan fick jag ingen användning för, däremot för min avsomnade spanska. Under några år reste jag ofta till Latinamerika och Spanien. Los Panchos hade jag upptäckt flera år tidigare, redan i Salamanca, men de får ändå symbolisera den här tiden i mitt liv. Min favorit, Sabor a mí, finns inte på Spotify, bara på Youtube, å andra sidan upptäcker jag en ny favorit, Di que no es verdad. Först nu lär jag mig att sångerskan heter Eydie Gorme. Jag älskar hennes röst.



Några år efter millennieskiftet, då jag var dryga trettio, var jag nyfiken på vad min syster lyssnade på och önskade mig en Kentskiva av henne (en vana jag har fortsatt med, att be henne köpa något åt mig som hon själv tycker är bra). Det är konstigt vad en del musik kan göra med en. När Kräm kom var jag väl sisådär 25, och när jag hörde den för första gången kände jag mig som 25 igen, fast jag inte var det. Det gör jag fortfarande. Fråga mig inte vad jag menar med detta för det vet jag knappt själv. För övrigt är det helt typiskt mig att totalt missa en grupp eller artist när vederbörande slår igenom, för att några år senare bli helt fixerad. Idag har jag allt Kent har gjort, men jag hörde dem första gången 2001. Kevlarsjäl är en annan favorit.



Till exempel så var det långt efter alla andra som jag upptäckte Morrissey. Hur kunde jag missa The Smiths under åttiotalet? Tja, Billie och Violetta var ivägen kanske. Men under den mörka vår då vi flyttat till Stockholm och jag satt i vår trånga tvåa och sökte jobb, då tröstade han mig. Senare på hösten samma år när jag fått jobbet åtta mil hemifrån och susade hem längs regnvåta motorvägar, arg över min dåvarande dumme chef, då sjöng jag tillsammans med Steven Patrick det högsta jag kunde: The World Is Full of Crashing Bores.



Som jag tidigare har skrivit om, många gånger, innebar vår flytt till Stockholm ett livslyft. En starkt bidragande orsak till detta var att jag nästan genast hittade min kära kör. Jag hade sjungit i kör tidigare men inte så intensivt och länge som jag gör nu. Det är snart fem år sedan. Jag hinner inte lyssna så mycket på musik längre men jag lever med den ändå, tack vare kören.

Ett stående inslag i vår julrepertoar är den ack så söndertjatade men vackra Lacrimosasatsen ur Mozarts requiem. Vi har gjort den på olika sätt, dels på det klassiska men också lite mer udda, till kletzmeraktigt dragspelsackompanjemang med en kontraalt som försångerska. Lyssna på det här klippet så fattar ni ungefär.



I våras gjorde kören Kung Liljekonvalje av dungen. Nationalromantik i sin prydno. Liksom Lacrimosa är detta möjligen ett stycke som är roligare att sjunga än att höra. Jag levde med detta under några månader, drömde om det, nynnade konstant på det. Och så texten! Fröding var ett geni.

Vilken musik kommer jag att förknippa med hösten 2009? Det vet man inte förrän efteråt, men förmodligen denna oväntade kombination. Jag har börjat köra bil till jobbet igen vilket gör att jag lyssnar mer på musik, och Glasvegas är en favorit. Detta är inledningsspåret. Men Helen Sjöholm och BAO? Aningens otippat. Kören ska göra en alldeles egen version av Vår sista dans, med dragspel och doa-kör, och jag sjunger solot. Jag är inte oreserverat förtjust i Helen Sjöholm som sångerska, hon har lite för mycket manér för min smak. Fast törs man säga det när man inte själv kommer att låta hälften så bra? Men melodin är härligt sentimental, och börjar på min älsklingston, B och så får jag gå ner i de lägre registren och morra lite. Om jag inte svimmar av rampfeber eller trasslar in mig i mikrofonsladden, förstås.